STOCKHOLM, den 10 Juni.
Utrikes Korrespondens-artikel.
(Från Aftombladets korrespondent.)
Berlin den 5 Juni.
Fördraget af den 20 April är numera offent-
liggjordt. Utomdess hafva vi ett nytt pro-
tokell af den 23 Maj. Omdömena öfver dessa
båda aktstycken utfalla temligen olika allt
efter de olika förutsättningar, med hvilka man
motsåg dem. Tillåt mig att först tala om
protokollet.
De alltför missbelåtna förblifva vid den
tankan, att de båda tyska makterna endast
qvarstå i öfverensstämmelsen för att hålla
vestmakterna tillbaka och förhindra dem i
deras operationer från att gå ända derhän att
försvaga Ryssland. Dessa mjeltsjuka och
onödigt ängsliga politici påstå, att alla dessa
diplomatiska mått och steg äro dubbelt be-
räknade, och att man å ena sidan säger till vest-
makterna: Vi förblifva i godt förstånd med
eder,, och å den andra till Ryssland: Vi
uppehålla kriget så länge vi kunna.
Att er korrespondent icke hörer med till
de förtröstansfulla. och optimistiska lärer väl
mitt sista bref, och isynnerhet det aldra sista
af den 24 Maj, hvari jag belyste den ryska
perioden i Berlin, hafva öfvertygat er. Men
misstänksamheten på förhand och quand-möme
är ett politiskt fel, som isynnerhet vid ut-
läggningen af det preussiskt-österrikiska för-
draget af den 20 April kunde ha sina elaka
följder, hvartill jag straxt skall återkomma.
Protokollet af den 23 Maj säger uttryckligt,
att på den gemensamma konferensen hafva
vestmakternas fördrag å ena sidan och å den
andra de tyska makternas konvention blifvit
framlagda, och att de fullmäktige i enlig-
het härmed enhälligt anse, att de två sär-
skilda fördragen hafva ett och samma ända-
mål. Derigerom blifva de båda fördragen
ömsesidigt erkända, och det är svårt att inse,
huru de vestra makterna kunde se sig hin-
drade af de tyska att till och med efter
Donaufurstendömenas utrymmande fortsätta
kriget så länge, till dess Rysslands grannar
äro försäkrade för all framtid mot alla faror
från detta håll. Väl inskränker sig det tyska
fördraget till att af Ryssland fordra fursten-
dömenas utrymmande och uteblifvandet af
alla angrepp på Balkan; men det engelskt-
franska fördraget förklarar sig ingalunda be-
låtet med status quo ante bellum, så att om
Ryssland verkligen efterkommer Österrikes
fordran att utrymma furstendömena och med
sina barbarhorder draga sig bakom Pruth,
fälttåget ej dermed är slutadt. Vestmakterna
begära derutöfver en revision af fördragen,
återställandet af den sedan lång tid genom
Ryssland störda europeiska jemnvigten, och
garantier för att den nordiska kolossen icke
på nytt, när det behagar honom, lik en röf-
vare infaller på en svagare grannes gebit,
icke ånyo för lång tid störer Europas fred
och välbefinnande.
Inträffar denna period och fortsätta vest-
makterna, i kraft af sina åtagna förbindelser,
kriget, så äro icke derföre de tyska makterna,
såsom de från Ryssland inspirerade tidnin-
garne vilja låta påskina, deri ointresserade.
De tyska makterna hafva dessmer i det sista
protokollet uttalat sitt godkännande af det
engelskt-franska fördraget, och äro alltså, åt-
minstone moraliskt, förpligtade att upprätt-
hålla det. Men att de skulle kunna uppträda
mot utförandet af detta fördrag kan väl ingen
påstå efter protokollet af den 23 Maj, utan
att förutsätta en öppen fördragskränkning.
Så långt beträffande protokollet af den 23
Maj. Jag kommer till det numera i sin au-
tentika fattning oftentliggjorda Preussisk-
Österrikiska fördraget af den 20 April. Pär
tror jag oppositionsbladen begå ett misstag,
när de gifva rum åt det icke rättfärdigade ut-
trycket af en bedriagen väntan. Det är tyvärr
ett tyskt fel att motse sådana akter med öf-
verspända förhoppningar, att dränka sig i en
flod af rykten deröfver, och sedan, nör saken
blifvit bekant, depå kasta en flyktig blick
och genast likgiltigt vända den ryggen. Låtom
oss förfara litet ugnare vid pröfningen af
denna i alla fall gwska vigtiga traktat.
Fördraget har två delar; Jag talar här om
dess inre betydelse, ej om den yttre uppställ-
ningen. Den ena delen är af defensiv natur,
och beträffar den ömsesidiga garantien för de
så väl inom som utom förbundet belägna be-
sittningarne. Denna del, som förbinder den
ena parten att skydda den andras område,
från hvilken sida än angreppet må komma,
behöfver här ej i första rummet syssesätta
oss, då den ej speciellt fattar i ögat den före-
liggande frågan, utan vill förekomma hvarie
möjligt angrepp, skulle det än komma från
vestmakternas sida.
Den andra delen har helt tydligt, både
hvad ordalydelsen och meningen beträffar,
att göra med den orientaliska frågan. Den
pålägger den ena af parterna (Österrike) för-
pligtelsen att hos Ryssland insistera derpå,
att det ej framgår längre på det turkiska om-
rådet, utrymmer Donaufurstendömena och stäl-
ler fullgiltiga garantier för dessa åtgärders vid-
tagande. Blifva dessa fördragsmässiga for-
dringar utan resultat, så måste, om den ena
parten tillgriper offensiva åtgärder för att er-
hålla de fordrade garantierna, den andra de-
fensift stå vid hans sida och betäcka hans om-
råde. Ehuru således efter ordalydelsen kan påstås
att den ena partens offensiva åtgärder i detta fall
icke är något tvång, utan endast fakultativa,
så står i alla fall fast, att detta åt Österrikes
fria vilja öfverlåtna offensiva uppträdande icke
beror af Preussens samtycke. Endast Preussens
defensiva efterföljamde beror i detta fall, om