STOCKHOLM, den 10 Juni. Utrikes Korrespondens-artikel. (Från Aftombladets korrespondent.) Berlin den 5 Juni. Fördraget af den 20 April är numera offentliggjordt. Utomdess hafva vi ett nytt protokell af den 23 Maj. Omdömena öfver dessa båda aktstycken utfalla temligen olika allt efter de olika förutsättningar, med hvilka man motsåg dem. Tillåt mig att först tala om protokollet. De alltför missbelåtna förblifva vid den tankan, att de båda tyska makterna endast qvarstå i öfverensstämmelsen för att hålla vestmakterna tillbaka och förhindra dem i deras operationer från att gå ända derhän att försvaga Ryssland. Dessa mjeltsjuka och onödigt ängsliga politici påstå, att alla dessa diplomatiska mått och steg äro dubbelt beräknade, och att man å ena sidan säger till vestmakterna: Vi förblifva i godt förstånd med eder,, och å den andra till Ryssland: Vi uppehålla kriget så länge vi kunna. Att er korrespondent icke hörer med till de förtröstansfulla. och optimistiska lärer väl mitt sista bref, och isynnerhet det aldra sista af den 24 Maj, hvari jag belyste den ryska perioden i Berlin, hafva öfvertygat er. Men misstänksamheten på förhand och quand-möme är ett politiskt fel, som isynnerhet vid utläggningen af det preussiskt-österrikiska fördraget af den 20 April kunde ha sina elaka följder, hvartill jag straxt skall återkomma. Protokollet af den 23 Maj säger uttryckligt, att på den gemensamma konferensen hafva vestmakternas fördrag å ena sidan och å den andra de tyska makternas konvention blifvit framlagda, och att de fullmäktige i enlighet härmed enhälligt anse, att de två särskilda fördragen hafva ett och samma ändamål. Derigerom blifva de båda fördragen ömsesidigt erkända, och det är svårt att inse, huru de vestra makterna kunde se sig hindrade af de tyska att till och med efter Donaufurstendömenas utrymmande fortsätta kriget så länge, till dess Rysslands grannar äro försäkrade för all framtid mot alla faror från detta håll. Väl inskränker sig det tyska fördraget till att af Ryssland fordra furstendömenas utrymmande och uteblifvandet af alla angrepp på Balkan; men det engelsktfranska fördraget förklarar sig ingalunda belåtet med status quo ante bellum, så att om Ryssland verkligen efterkommer Österrikes fordran att utrymma furstendömena och med sina barbarhorder draga sig bakom Pruth, fälttåget ej dermed är slutadt. Vestmakterna begära derutöfver en revision af fördragen, återställandet af den sedan lång tid genom Ryssland störda europeiska jemnvigten, och garantier för att den nordiska kolossen icke på nytt, när det behagar honom, lik en röfvare infaller på en svagare grannes gebit, icke ånyo för lång tid störer Europas fred och välbefinnande. Inträffar denna period och fortsätta vestmakterna, i kraft af sina åtagna förbindelser, kriget, så äro icke derföre de tyska makterna, såsom de från Ryssland inspirerade tidningarne vilja låta påskina, deri ointresserade. De tyska makterna hafva dessmer i det sista protokollet uttalat sitt godkännande af det engelskt-franska fördraget, och äro alltså, åtminstone moraliskt, förpligtade att upprätthålla det. Men att de skulle kunna uppträda mot utförandet af detta fördrag kan väl ingen påstå efter protokollet af den 23 Maj, utan att förutsätta en öppen fördragskränkning. Så långt beträffande protokollet af den 23 Maj. Jag kommer till det numera i sin autentika fattning oftentliggjorda PreussiskÖsterrikiska fördraget af den 20 April. Pär tror jag oppositionsbladen begå ett misstag, när de gifva rum åt det icke rättfärdigade uttrycket af en bedriagen väntan. Det är tyvärr ett tyskt fel att motse sådana akter med öfverspända förhoppningar, att dränka sig i en flod af rykten deröfver, och sedan, nör saken blifvit bekant, depå kasta en flyktig blick och genast likgiltigt vända den ryggen. Låtom oss förfara litet ugnare vid pröfningen af denna i alla fall gwska vigtiga traktat. Fördraget har två delar; Jag talar här om dess inre betydelse, ej om den yttre uppställningen. Den ena delen är af defensiv natur, och beträffar den ömsesidiga garantien för de så väl inom som utom förbundet belägna besittningarne. Denna del, som förbinder den ena parten att skydda den andras område, från hvilken sida än angreppet må komma, behöfver här ej i första rummet syssesätta oss, då den ej speciellt fattar i ögat den föreliggande frågan, utan vill förekomma hvarie möjligt angrepp, skulle det än komma från vestmakternas sida. Den andra delen har helt tydligt, både hvad ordalydelsen och meningen beträffar, att göra med den orientaliska frågan. Den pålägger den ena af parterna (Österrike) förpligtelsen att hos Ryssland insistera derpå, att det ej framgår längre på det turkiska området, utrymmer Donaufurstendömena och ställer fullgiltiga garantier för dessa åtgärders vidtagande. Blifva dessa fördragsmässiga fordringar utan resultat, så måste, om den ena parten tillgriper offensiva åtgärder för att erhålla de fordrade garantierna, den andra defensift stå vid hans sida och betäcka hans område. Ehuru således efter ordalydelsen kan påstås att den ena partens offensiva åtgärder i detta fall icke är något tvång, utan endast fakultativa, så står i alla fall fast, att detta åt Österrikes fria vilja öfverlåtna offensiva uppträdande icke beror af Preussens samtycke. Endast Preussens defensiva efterföljamde beror i detta fall, om