Nej, det mins jag ej,, svarade Gregers,
,såvida jag ej lofvade dig, att du skulle få
stryk, när jag träffade dig härnäst; och i det
fallet har jag nu kommit att uppfylla mitt
löfte.
Ah nej, sade Jens. Då jag kom, för att
fria till lilla Karin, er dotter, sa ni, att ni
trodde mig vara en dugtig gosse, och jag skulle
få henne, när jag samlat tre hundra daler
till att köpa ett hus för nere vid qvarnen.
Försonad genom den ödmjuka ton hvari
Jens talade, sade Gregers: Det är kanske
möligt, fastän du är mig alltför liten, att jag
skulle kallat dig en dugtig karl; men hvad
har det att skaffa med den här saken?
Ack jo, hvarifrån skall jag stackare skaffa
så mycket penningar, när ni är så sträng mot
mig?
Gå för fan i våld! ropade Gregers. Tror
du att jag, för att skaffa dig utstyrsel, skulle
låta dig stjäla herrskapets djur. Nej tack
vackert, undermåling. Det är möjligt att jag
misstager mig, men jag är öfvertygad att det
fins flera karlar i verlden än du, så att lilla
Karin nog kan få sig en fästman, utan att
hennes far behöfver bli en tjuf i tjensten.
Hade du sundt förnuft i dig, så gck du helire
öfver på Sonderholms ägor; de höra icke till
Restrup; der kan du skjuta så mycket du
behagar och du gjorde oss åtminstone den
tjensten att skrämma litet vildt öfver till oss.
Bäst vore likväl att du slog dig på någotan-
nat än jagten, ty dertill duger du i alla fall
ej. Men låt mig se litet på dn bössa.
Jens räckte honom den; Gregers framtog
ur fickan en fällknif och afskrufvade låset
med ryggen af knifbladet. Se så Jens, nu
skall jag väl hindra dig att slösa bort krut
och hagel åtminstone pi d2 första åtta da-
garne. Med dessa ord stoppade Gregers skrat-