tande låset i fickan och gaf Jens bössan till-
baka.
Har ni tagit låset, kan ni äfven taga bös-
san medp, sade Jens.
,Hvad är det för prato, svarade Gregers.
oDen här gången bryr jag mig ej om det;
det skall få vara tills du skaffat dig ett annat
lås, min gubbe! ty du kan bestämdt icke
hålla dig, vi träffas nog än en gång. — God-
natt pyssling, sof godt! Och låt mig se att
du beställer dig ett rigtigt godt lås på din
bössa; helst ett knallbattslås, ty jag tycker
ej om de hör flintlåsen, och du kan då trösta
dig med att jag nästa gång behåller både
bössa och Jås.v
Gregers ledsagade dessa ord med eit hån-
skratt. Jens svarade honom icke. ,Här lilla
Jens,, återtog jägaren, hjelp mig att kasta
råbocken öfver axeln, icke derföre att han är
mig för tung, nej tvärtom, det är synd och
skam att skjuta en sådan liten stackare, men
jag har ondt i mitt ben och kan ej bocka
mg. Jens hjelpte honom stillatigande och
ville derefter begifva sig bort, då Gregers
åter ropad2 honom tillbaka.
Laga ändtligen, undermåling, att i hanen
på det nya låset du beställer, fins en
flad spets, så att de afskjutna knallhattarne
ej fastna i hufven. — Skall jag hälsa din
käraste, lilla Karin, från dig? Du kan gerna
få hälsa på henne emellanåt.
Tack skall ni ha för det ordet,, svarade
Jens. Nu har ni låtit mig glömma allt hvad
ni sagt förut. Guds fred, skogvaktare. Vid
dessa ord åtskiljdes de.
Omkring fjorton dagar sednare beredde man
sig till en vigtig händelse på Restrup.
Hushållerskan och pigorna slamrade i kök
och källare, i rummen polerade man fönstren
och skurade golfven. Framför vallgrafven
upprestes en hög äreport, som trädgårdsmä-