inna fråga, hvilken for ett VAstotrig ckes vara särdeles enkel, har likväl blifvit statsutskottet till den grad invecklad, att an nästan råkat i en verklig labyrint. Ty stället att, såsom Kgl. t föreslagit, biten vic jutante G. Gy gemen hålla dagsverksräntan oförändrad, eller ock, San vilket varit det aldra lämpligaste och af alla ansök: sattdragande önskade målet, bestämma denna Lilliel -betsskatt till en, efter medelprisen under a förflutna 10 åren, en gång för alla be— md penningeskatt, har utskottet väl hemsta th ällt att nämnde ränta skulle upphöra, men — eremot föreslagit att den skulle tilläggas ochl och K gå uti dels smör-räntan, dels spanmålsränankor in, dels kötträntan c., hvilken förvandlingsI XII, etod jemväl blifvit använd för åtskilliga an-Åra persedlar, dem regeringen i sin proposi— on bibehållit såsom hufvudpersedlar. chim( Utan att vid detta tillfälle fästa oss vid den I tida t olitiska delen af ärendet, hvilken förut varit och ( å mycket afoandlad och omtvistad, lärer enMng. var finna, att olägenheterna och ffasslet af e sålunda föreslagna förvandlingsåtgärderna, vilka i sjelfva verket komme att innefatta härad n helt och hållet ny skattlägyning i persedlar, ES kulle blifva nästan oberäkneliga och föraneda en sådan mängd tvister mellan kronan.) . ndelningshafvare och de skattdragande, hvilhäve cas räntor skulle förvandlas, att man derigearv nom, som man säger, hoppat ur askan i elden. hn Denna sida af saken synes likväl helt och hållet hafva undgått statsutskottets uppmärksamhet Garn och äfven under debatterna inom riksstånden a mindre än som vederbort varit föremål för mån. undersökning. Det vore fördenskull icke utan käle en ganska väsentlig nytta om någon ledamot ae inom borgareeller bondestånden, hvilka vi lig tro upprigtigt önska en förändring, som tillika äl innebär en förbättring och förenkling, ville en ; ställa sig i kommunikation med några kame N55 ralister i kammarkollegium, för att få den Host temligen nödvändiga frågan klar rörande verkfruk ställigheten af de föreslagna förvandlingsåtgärm derna, då vi böra vara förvissade att utskotmas tets pluralitet, såvida den åsyftar ett resultat, ledande till mera enkelhet och nytta, ickelg a skall envisas att fortgå på den förvillelsens bon och intrasslingens väg, som utskottet beträdt. Sov Beträffande debatten hos ridderskapet och adeln, torde läsaren inhemta, att allt det vä: sendtliga i försvaret för utskottets betänkanke de, hvilket ensamt utfördes af en dess ledaoss mot, hr landshöfdingen von Troil, grundar sig for på dels den förmodan, att bondeståndet skulle önska dagsverksräntans förvandling till andra , — persellar, dels ett utskottets betänkande bitogadt så kalladt hufvudsammandrag öfver de allmänna markegångsmedelprisen 1814— 1853, hvilka förmenas utvisa att dagsverkena under tiden stigit i högre proportion än spanmål och viktualievaror, och att det fördenskull skulle vara en fördel för de skattdragande att få utgöra denna ränta i spanmål och viktualievaror. Hvad angår den första föreställningen angående bondeständeis önskan, så måtte den väl vara fullkomligt skingrad, sedan ståndet vid återremissen af utskottets betänkande enhälligt yttrat den åsigt, att åtminstone dagsverksräntan måtte förvandlas till penningar. Vidkommande åter det mycket åberopade sammandraget öfver markegångsmedelprisen, så visar visserligen detta, om man räknar 40 år tillbaka, att dagsverkena ökat sig i medelpris, ökedagsverkena från 1 rdr 5 sk. 1 rst. till 1: 18. 9., eller med 13 sk. 8 rst. för hvardera, samt mansdagsverkena från 19 sk. 11 rst. pr st. till 22 sk. 9 rst. eller med 2 sk. 9 rst., hvaremot förhöjningen under nämnde tid utgjort för råg endast från 8 rdr 25 sk. 2 rst. pr tunna tll 9: 11. 6. samt för korn från 6 rår 19 sk. 7 rst. till 7 rdr 6 rst.; men vid denna kalkyl bör icke förbises, att under åtminstone det första decenniet, som densamma omfattar, sedelvärdet var i förhållande till silfver högre än nu. Tager man deremot, enligt samma tabell, det normala förhållandet under de sednaste 20) åren fran och med 1834, sedan landet erhöll ett fast mynt, lättade kommunikationer och åtminstone början till en ordnad spanmålshandel, så uppstår ett alldeles motsatt förhållande. Ett ökedagsverke har under denna tid icke stigit mer än 3 sk. 10 rst. eller från 1 rår 14 sk. 11 rst. till 1: 18. 9., d. v. s. omkring 6 procent, och ett mansdagsverke, deråmede!markegången 1834— 1843 utgjort 22 sk. I rst. pr st., har under decenniet 1844—1853 endast uppgått till 22 sk. 8 rst., således fallit omkring !3 46. Deremot har råg, som under decenniet 1834—18453 i medelmarkegång uppgått till 8 rår 37 sk. 1 rst., under 1844— 1853 stigit till 9 rdr 11 sk. 6 rst., eller omkring 5 4, och korn stigit från 6 rdr 19 sk. 11 ret. pr tunna till 7 rdr 6 rst. eller omkring 9 4. Och om kalkylen göres för de sista 30 åren tillbaka, eller från och med 1824, uppstår, såsom friherre Raab på riddarhuset upplyst, det förhållande, att ökedagsverkena stigit med 124 och mansdagsverkena med 6 högst 8, då spanmålen stigit med 20 4 och smöret från 4 rdr 25 sk. till 5 rdr 2 sk. I rst., eller omkring 94 4. Läsaren finner således, att man af dessa kalkyler kan ungefär draga hvilka slutsatser man behagar, när de uppställas efter hvars och ens ändamål, hvarföre ock en reservant från Stockholms län, vid utskottets betänkande för dagsverksräntans inom nämnde län förhållande till spanmålsprisen kommit till ett vida ofördelaktigare resultat, nemligen att under de 20 åren 1827—1846 markegäången å dagsverkena fallit med 1 å 2 sk. under det att medelpriset å en tunna spanmål, hälften råg och hälften korn, stigit från 7 rår 7 sk. till 8 rdr 15 sk., samt år 1847 uppgick ända till 10 rdr 5 sk. 4 rst. o. 5. V: Men om ingenting bygges på dessa beräkningar, så blir likväl det säkra resultatet med all visshet sådant, att, derest dagsverksräntan ingår i persedlarne spanmål och smör, bemödandena från räntetagarnes sida att å dessa qvarvarande persedlar uppjaga markegångsprisen, skola leda till betänkliga tvister med räntegifvarne och hos de flera embetsmännen, som kunna deltaga i eller komma att pröfva markegångssättningarne, lifva intresset för förhöjning — hvartill kan läggas ännu ett skäl, eller att, då födoämnena äro dyra, de arbetssökandes antal ökas och följaktligen jemväl priset å dagsverken vanligen tr Podugare hvilket äfven i sin mån visar a KÖ