inna fråga, hvilken for ett VAstotrig
ckes vara särdeles enkel, har likväl blifvit
statsutskottet till den grad invecklad, att
an nästan råkat i en verklig labyrint. Ty
stället att, såsom Kgl. t föreslagit, bi-
ten vic
jutante
G. Gy
gemen
hålla dagsverksräntan oförändrad, eller ock, San
vilket varit det aldra lämpligaste och af alla ansök:
sattdragande önskade målet, bestämma denna Lilliel
-betsskatt till en, efter medelprisen under
a förflutna 10 åren, en gång för alla be- —
md penningeskatt, har utskottet väl hem- sta th
ällt att nämnde ränta skulle upphöra, men —
eremot föreslagit att den skulle tilläggas ochl och K
gå uti dels smör-räntan, dels spanmålsrän- ankor
in, dels kötträntan c., hvilken förvandlings- I XII,
etod jemväl blifvit använd för åtskilliga an-Å-
ra persedlar, dem regeringen i sin proposi- —
on bibehållit såsom hufvudpersedlar. chim(
Utan att vid detta tillfälle fästa oss vid den I tida t
olitiska delen af ärendet, hvilken förut varit och (
å mycket afoandlad och omtvistad, lärer en- Mng.
var finna, att olägenheterna och ffasslet af
e sålunda föreslagna förvandlingsåtgärderna,
vilka i sjelfva verket komme att innefatta härad
n helt och hållet ny skattlägyning i persedlar, ES
kulle blifva nästan oberäkneliga och föran-
eda en sådan mängd tvister mellan kronan.) .
ndelningshafvare och de skattdragande, hvil- häve
cas räntor skulle förvandlas, att man derige- arv
nom, som man säger, hoppat ur askan i elden. hn
Denna sida af saken synes likväl helt och hål-
let hafva undgått statsutskottets uppmärksamhet Garn
och äfven under debatterna inom riksstånden a
mindre än som vederbort varit föremål för mån.
undersökning. Det vore fördenskull icke utan käle
en ganska väsentlig nytta om någon ledamot ae
inom borgare- eller bondestånden, hvilka vi lig
tro upprigtigt önska en förändring, som tillika äl
innebär en förbättring och förenkling, ville en ;
ställa sig i kommunikation med några kame- N55
ralister i kammarkollegium, för att få den Host
temligen nödvändiga frågan klar rörande verk- fruk
ställigheten af de föreslagna förvandlingsåtgär- m
derna, då vi böra vara förvissade att utskot- mas
tets pluralitet, såvida den åsyftar ett resultat,
ledande till mera enkelhet och nytta, ickelg a
skall envisas att fortgå på den förvillelsens bon
och intrasslingens väg, som utskottet beträdt. Sov
Beträffande debatten hos ridderskapet och
adeln, torde läsaren inhemta, att allt det vä- :
sendtliga i försvaret för utskottets betänkan- ke
de, hvilket ensamt utfördes af en dess leda- oss
mot, hr landshöfdingen von Troil, grundar sig for
på dels den förmodan, att bondeståndet skulle
önska dagsverksräntans förvandling till andra , —
persellar, dels ett utskottets betänkande bi- -
togadt så kalladt hufvudsammandrag öfver de
allmänna markegångsmedelprisen 1814— 1853,
hvilka förmenas utvisa att dagsverkena under ti-
den stigit i högre proportion än spanmål och vik-
tualievaror, och att det fördenskull skulle vara
en fördel för de skattdragande att få utgöra
denna ränta i spanmål och viktualievaror.
Hvad angår den första föreställningen an-
gående bondeständeis önskan, så måtte den
väl vara fullkomligt skingrad, sedan ståndet
vid återremissen af utskottets betänkande en-
hälligt yttrat den åsigt, att åtminstone dags-
verksräntan måtte förvandlas till penningar.
Vidkommande åter det mycket åberopade sam-
mandraget öfver markegångsmedelprisen, så
visar visserligen detta, om man räknar 40 år
tillbaka, att dagsverkena ökat sig i medel-
pris, ökedagsverkena från 1 rdr 5 sk. 1 rst.
till 1: 18. 9., eller med 13 sk. 8 rst. för hvar-
dera, samt mansdagsverkena från 19 sk. 11
rst. pr st. till 22 sk. 9 rst. eller med 2 sk.
9 rst., hvaremot förhöjningen under nämnde
tid utgjort för råg endast från 8 rdr 25 sk.
2 rst. pr tunna tll 9: 11. 6. samt för korn
från 6 rår 19 sk. 7 rst. till 7 rdr 6 rst.; men
vid denna kalkyl bör icke förbises, att under
åtminstone det första decenniet, som densam-
ma omfattar, sedelvärdet var i förhållande till
silfver högre än nu. Tager man deremot,
enligt samma tabell, det normala förhållandet
under de sednaste 20) åren fran och med 1834,
sedan landet erhöll ett fast mynt, lättade
kommunikationer och åtminstone början till
en ordnad spanmålshandel, så uppstår ett all-
deles motsatt förhållande. Ett ökedagsverke
har under denna tid icke stigit mer än 3 sk.
10 rst. eller från 1 rår 14 sk. 11 rst. till 1:
18. 9., d. v. s. omkring 6 procent, och ett
mansdagsverke, deråmede!markegången 1834—
1843 utgjort 22 sk. I rst. pr st., har under
decenniet 1844—1853 endast uppgått till 22
sk. 8 rst., således fallit omkring !3 46. Dere-
mot har råg, som under decenniet 1834—18453
i medelmarkegång uppgått till 8 rår 37 sk.
1 rst., under 1844— 1853 stigit till 9 rdr 11
sk. 6 rst., eller omkring 5 4, och korn sti-
git från 6 rdr 19 sk. 11 ret. pr tunna till 7
rdr 6 rst. eller omkring 9 4. Och om kal-
kylen göres för de sista 30 åren tillbaka, el-
ler från och med 1824, uppstår, såsom fri-
herre Raab på riddarhuset upplyst, det för-
hållande, att ökedagsverkena stigit med 124
och mansdagsverkena med 6 högst 8, då span-
målen stigit med 20 4 och smöret från 4 rdr
25 sk. till 5 rdr 2 sk. I rst., eller omkring
94 4. Läsaren finner således, att man af
dessa kalkyler kan ungefär draga hvilka slut-
satser man behagar, när de uppställas efter
hvars och ens ändamål, hvarföre ock en re-
servant från Stockholms län, vid utskottets be-
tänkande för dagsverksräntans inom nämnde
län förhållande till spanmålsprisen kommit till
ett vida ofördelaktigare resultat, nemligen att
under de 20 åren 1827—1846 markegäången å
dagsverkena fallit med 1 å 2 sk. under det att
medelpriset å en tunna spanmål, hälften råg
och hälften korn, stigit från 7 rår 7 sk. till
8 rdr 15 sk., samt år 1847 uppgick ända till
10 rdr 5 sk. 4 rst. o. 5. V:
Men om ingenting bygges på dessa be-
räkningar, så blir likväl det säkra resulta-
tet med all visshet sådant, att, derest dags-
verksräntan ingår i persedlarne spanmål
och smör, bemödandena från räntetagar-
nes sida att å dessa qvarvarande persed-
lar uppjaga markegångsprisen, skola leda till
betänkliga tvister med räntegifvarne och hos de
flera embetsmännen, som kunna deltaga i eller
komma att pröfva markegångssättningarne, lifva
intresset för förhöjning — hvartill kan läggas
ännu ett skäl, eller att, då födoämnena äro
dyra, de arbetssökandes antal ökas och följ-
aktligen jemväl priset å dagsverken vanligen
tr Podugare hvilket äfven i sin mån visar
a KÖ