KN IRILIICAUL MA ASASG MILSAAAT9 AA a
sot vigtigare än Invad som skett vid Odessa.
Vi följa naturliigtvis med stort deltagande
len hållning som de stora makterna intaga i
len verldsstörande krisen, och jag kan för-
säkra er att de uppgifter, som förkunna oss
tt er tappra nation allt lifligare och lifligare
ymfattar de vestra makternas sak, läsas i
Frankrike med en liflig och sympatetisk kän-
sla för Sverge.
Tyskland gifver oss ej en så fullkomlig
tillfredsställelse. Är det sannt, såsom man
går försäkrade mig, att banen Jellachick fått
befallning att ockupera Montenegro, för att
undertrycka Montenegrinernas resning mot
turkiska väldet? Om Österrike således mer
och mer synes slå in på den politiska bana
som för detta välde är den enda riktiga, nem-
ligen redlig samverkan med oss, så förbryl-
lar oss Preussen mer och mer med misstänkta
åtgärder. Hvad betyder krigsministern Bo-
nins entledigande, som följde tätt på den fri-
sinnade Bunsens återkallande från London?
Dessa två saker anses allmänt såsom med-
gifter åt det ryssvänliga partiet. Uti den afgö-
rande belägenhet hvari vi befinna oss är det i
sanning mycket svårt att begripa en stormakts
så tvetydiga ställning, och man mäter med
förvåning vidden af de felsteg som den lilla
ponitiken kan förleda den stora politiken att
egå. Folken beklaga sig ofta öfver de miss-
öden som lägra sig ötver dem, men huru ofta
händer det ej att dessa missöden äro den na-
turliga följden af bristande logik och högsint-
het hos styrelserna och de inflytelser som be-
herrska dem ? Behöfver man ens vara någon
djup filosof eller stor statsman för att fatta
att Europas första intresse är Europas obero-
ende och att det sistnämnda är grundvalen för
alla andra?
Är ej för öfrigt den nu börjande stridens
sannfärdiga karakter tillräckligt klart uttalad
genom de stridande parternas sätt att gå till-
väga? Man behöfver endast jemföra dem med
hvarandra, för att vara fullkomligt öfvertygad
att kriget är emellan civilisationen och civi-
lisationens motsats. Under denna synpunkt
är rågan ingen liten fråga. Också se vi,
och skola mer och mer se, de krafter som
skola lösa den proportionera sig efier dess
vigt och storhet. Frankrike uttalar det for-
dom så betydelsefulla ordet: kejserliga gardet.
Napoleon II har, som ni vet, beslutat upp-
rättandet af ett sålant garde. Under vanliga
tider skulle denna handling hafva mött tem-
ligen mycket ogilande. Omständigheterna
rättfärdiga den i minga menniskors ögon. Den
har kommit fondema att stiga, vare sig att
spekulationen bemäktigat sig denna tillfällig-
het, såsom många andra, eler att man deri
funnit en tillväxt i landets kraft eller en un-
derpant för kejsarens säkerhet. Det allmänna
tänkesättet har äfven gillat upprättandet af de
båda lägren vid Kanalen och Medelhafvet.
På gin sida har England i stor skala ökat
sina rustningar och sina transportskepp —
tillsammans en ganska vördnadsbjudande
styrka — och skal snart imposant uppträda i
Östersjön och Svata Hafvet.
Denna utveckling af militära krafter och
hjelpmedel, på samma gång den för massorna
gjort begripligt allt hvad två stora nationer
kunna uträtta, när de uppträda sida vid sida,
synes mig hafva gifvit sinnena ett slags trygg-
het som förut i vissa afseenden saknades. Dess-
utom har den allmänna öfvertygelsen, i bör-
jan böjd att mycket öfverskatta Rysslands
makt, känt sig slagen af ringheten af de
framsteg ryska armåen i Orienten gjort, hvil-
ken den redan tyckte sig se under Konstan-
tinopels murar; den gloria hvari kolos-
sen hittills insvept sig har på ett märk-
bart sätt blifvit förskingrad, och man tvif-
lar icke att de engelsk-franska trupperna
skola, i förening med de turkiska, lyc-
kas att återhålla och segrande drifva den
tillbaka i östern. För öfrigt fortfara män-
nen af yrket att lugna oss i hvad ryska ar-
måens marsch beträffar. Moniteur de VPAr-
måe, har i dessa dagar redogjort för vägen
mellan Dobrutscha och Adrianopel samt der-
ifrån till Konstantinopel; af denna framställ-
ning följer på ett ögonskenligt sätt att svå-
righeterna at marschen för en ockupationsarmå,
som närmar sig Konstantinopel, icke allenast
äro koncentrerade på stränderna af Donau,
utan att de tvärtom mångfaldigas i samma
mån den aflägsnar sig från floden. Om man
således antar de ryska trupperna väl komne
öfver Donau, skulle de ännu under lång tid
hafva att kämpa med omätliga materiella
hinder.
Se der,, tillägger Moniteur de VArmee,
se der orsaken hvarför Omer Pascha ej trott
sig böra uppoffra en del af sin armå, för att
hindra ockupationen af Dobrutscha.
Omkring förberörde ämnen är det hufvud-
sakligen som våra politiska samtal vända sig.
Det är föröfrigt alldeles klart att Frankrike
störtar sig i striden oändligt mycket mer af
förnuftsskäl än af smak, och att krigspassio-
nen för krigets egen skull icke mer existerar
hos massan af befolkningen. Till och med
de personer, som ansågo alldeles skamligt att
ej gripa till vapen mot Rysslands ärelystnad
och öfvermod, sucka öfver den nödvändighet att
gjuta blod, hvari de blifvit försatta. Om man
får tro folk som kommer från Petersburg,
och bland andra vår berömda tragiska skåde-
spelerska, så är krig:t icke mera efterlängtadt
der än i Frankriks hufvudstad. Bref från
S.t Petersburg gifva till och med vid handen
att czaren sjelf ändligen i denna punkt bör-
jat dela sin omgifnngs intryck. Man säger
att han är tryckt ch nedslagen. Man far
väl se.
Man har i dessa dagar mycket talat om en
rysk generals och flera högt ställda franska
personers arrestering; man uppgaf bland an-
dra Montalembert. Jag vet ej hur det för-
håller sig med ryssen, men i afseende på de
andra kan jag försäkra att det är alldeles
osannt. Montalembert är i Bourgogne, der han
på intet vis blifvit arresterad.
Lagstiftande församlingen går sin bana fram
i tysthet, och sysselsätter sig med nyttiga la-
gar, lagen angående upphäfvande af den bor-
gerliga döden, lagarne rörande straffarbeten,
fredsdomrarnes behörighet, stadsstyrelsernas