sen den nedslående erfarenheten, att Tyskland är en
löd massa, som blott af fremmande krafter kan sät-
tas i rörelse, och att dess intressen vid europeiska
frågor alldeles icke komma i betraktande. Det skulle
då än en gång visa sig, att Tyskland endast har nå-
gon betydelse såsom ett värdefullt material för andra
folks operationer.
Deremot skulle Tysklands uppträdande allleles icke
framstå i så missgynnande dager, om Preussen der-
till gäfve uppslaget. Det är ögonskenligt, att de in-
tressen som mana Preussen till en kamp mot Ryss-
land, äro uteslutande sädana som äfven på Tysklands
hällning verka bestämmande. Preussen har till en
mot Ryssland fiendtlig politik ingen anledning, som
icke på samma gäng är rent tysk. Om Preussen
sätter sig i spetsen, skulle sådant medföra det för
framtiden betydelsefulla faktum, att detta ärhundra-
des förnämsta politiska tvisteämne genom ett kraftigt
behjertande af Tysklands intressen finge en för hela
Europa välgörande upplösning. Endast en sådan håll-
ning hos Tyskland är verkligt nationel, endast den
kan gifva rätt eftertryck åt handlingen och utöfva en
välsignelserik verkan på den sunda nationalkänslans
lyftving. Dä kunde ej Preussens fiender säga, att
Tysklands handling vore frukten af ögonbl ckets ome-
delbara nödtvång, vi ville säga, af den blott djuriska
driften till sjelfförsvar i händelse af nöd. Den skulle
då af historien krönas med ovansklig ära, emedan
den genom redlig och gemensam ans gning och
till mensklighetens välfärd afskurit en k
diga och olycksdigra detaljkrig mot det rysk
herraväldet.
— — — Är det derför en nation likgiltigt om hon
skrider till ett så stort verk af fri vilja och i klart
medvetande af det höga mälet, samt förvärfvar sig
anspräk på aktning i egna och i verldens ögon, i det
hon tjenar sig sjelf och derigenom värnar Europa och
eivilisationen, eller om hon endast genom de vestra
makternas fortfarande eggelser läter sig uppskakas ur
sin nesliga dvala och genom händelsernas makt drö-
jande och motvillig drifves i striden, liksom en får-
jord till slagtbänken? Är det likgilt:gt för oss, om
denna kris uppenbarar hos oss en återstod af vilja
och förmäga att inse och uppfylla en nations kallelse,
eller om hon för verlden upptäcker den stora hemlig-
heten, att vi äro en flock af trälar, ur ständ till ett
fritt manligt beslut, försoffade i underdånighetskänsla,
vane vid infami, utan all egen vilja, färdiga att följa
hvarje mäktigares bud? Hvad skulle vi sjelfva hafva
för nytta af en seger, om vi ur slagtningen äter-
vända förintade och lifdömda säsom nation?
Då det 1813 blef fråga om en allmän resning mot
det Napoleoniska verldsherraväldet, och ryska trupper
i följd af striden ryckt in öfver preussiska gränsen,
uppstodo i de ostpreussiska länderna män, som ge-
nom hela sin andes kraft och de hårdaste strider visste
att förhindra det stämpeln af ett ryskt verk trycktes
den nationella resningen. Dessa män insågo allt-
för väl, att frukten af kampen vore en murken frukt
i samma ögonblick den företogs på intalan af en vis-
serligen vänskaplig och för samma mäl arbetande,
men dock främmande makt, och icke af eget fritt be-
slut. De uppträdde mot hr von Steins ryska fullmak
ter, en man som Preussen är skyldig den djupaste
erkänsla, och så god tysk som trots någen: men de
ville att hvad som skedde skulle ske genom Preussen
sjelf, och icke på rysk befallning, och ej en gång
under den förträffligaste mans ledning, så länge denne
uppträdde med ryska fullmakter. De togo verket på
egna skuldror och läto genomi egna ständer uppropa
folket. Det var en handling, som beror på det klara
medvetandet af ett folks sanna lifsvilkor: ett folk som
mäste kommenderas till friheten, emedan det icke sjelf
griper ögonblicket till befrielse, hvarken förtjenar el-
ler kan bära någon sjelfständighet. Ett folks högsta
goda mäste endast genom egen kraft eröfras och för-
svårast, — — — —
Dessa få utdrag må vara nog att för denna
gång visa er hvad det preussiska folket tänker.
E.
— veva