sen den nedslående erfarenheten, att Tyskland är en löd massa, som blott af fremmande krafter kan sättas i rörelse, och att dess intressen vid europeiska frågor alldeles icke komma i betraktande. Det skulle då än en gång visa sig, att Tyskland endast har någon betydelse såsom ett värdefullt material för andra folks operationer. Deremot skulle Tysklands uppträdande allleles icke framstå i så missgynnande dager, om Preussen dertill gäfve uppslaget. Det är ögonskenligt, att de intressen som mana Preussen till en kamp mot Ryssland, äro uteslutande sädana som äfven på Tysklands hällning verka bestämmande. Preussen har till en mot Ryssland fiendtlig politik ingen anledning, som icke på samma gäng är rent tysk. Om Preussen sätter sig i spetsen, skulle sådant medföra det för framtiden betydelsefulla faktum, att detta ärhundrades förnämsta politiska tvisteämne genom ett kraftigt behjertande af Tysklands intressen finge en för hela Europa välgörande upplösning. Endast en sådan hållning hos Tyskland är verkligt nationel, endast den kan gifva rätt eftertryck åt handlingen och utöfva en välsignelserik verkan på den sunda nationalkänslans lyftving. Dä kunde ej Preussens fiender säga, att Tysklands handling vore frukten af ögonbl ckets omedelbara nödtvång, vi ville säga, af den blott djuriska driften till sjelfförsvar i händelse af nöd. Den skulle då af historien krönas med ovansklig ära, emedan den genom redlig och gemensam ans gning och till mensklighetens välfärd afskurit en k diga och olycksdigra detaljkrig mot det rysk herraväldet. — — — Är det derför en nation likgiltigt om hon skrider till ett så stort verk af fri vilja och i klart medvetande af det höga mälet, samt förvärfvar sig anspräk på aktning i egna och i verldens ögon, i det hon tjenar sig sjelf och derigenom värnar Europa och eivilisationen, eller om hon endast genom de vestra makternas fortfarande eggelser läter sig uppskakas ur sin nesliga dvala och genom händelsernas makt dröjande och motvillig drifves i striden, liksom en fårjord till slagtbänken? Är det likgilt:gt för oss, om denna kris uppenbarar hos oss en återstod af vilja och förmäga att inse och uppfylla en nations kallelse, eller om hon för verlden upptäcker den stora hemligheten, att vi äro en flock af trälar, ur ständ till ett fritt manligt beslut, försoffade i underdånighetskänsla, vane vid infami, utan all egen vilja, färdiga att följa hvarje mäktigares bud? Hvad skulle vi sjelfva hafva för nytta af en seger, om vi ur slagtningen ätervända förintade och lifdömda säsom nation? Då det 1813 blef fråga om en allmän resning mot det Napoleoniska verldsherraväldet, och ryska trupper i följd af striden ryckt in öfver preussiska gränsen, uppstodo i de ostpreussiska länderna män, som genom hela sin andes kraft och de hårdaste strider visste att förhindra det stämpeln af ett ryskt verk trycktes den nationella resningen. Dessa män insågo alltför väl, att frukten af kampen vore en murken frukt i samma ögonblick den företogs på intalan af en visserligen vänskaplig och för samma mäl arbetande, men dock främmande makt, och icke af eget fritt beslut. De uppträdde mot hr von Steins ryska fullmak ter, en man som Preussen är skyldig den djupaste erkänsla, och så god tysk som trots någen: men de ville att hvad som skedde skulle ske genom Preussen sjelf, och icke på rysk befallning, och ej en gång under den förträffligaste mans ledning, så länge denne uppträdde med ryska fullmakter. De togo verket på egna skuldror och läto genomi egna ständer uppropa folket. Det var en handling, som beror på det klara medvetandet af ett folks sanna lifsvilkor: ett folk som mäste kommenderas till friheten, emedan det icke sjelf griper ögonblicket till befrielse, hvarken förtjenar eller kan bära någon sjelfständighet. Ett folks högsta goda mäste endast genom egen kraft eröfras och försvårast, — — — — Dessa få utdrag må vara nog att för denna gång visa er hvad det preussiska folket tänker. E. — veva