ett rationelt förslag, men han befarade att detta fö närvarande skulle framkalla en reaktion, så att må vid nästa riksdag hade samma elände. Detta försla; trodde deremot talaren icke böra föranleda en reak tion, utan tvärtom göra det möjligt att, sedan vi ta git första steget vid denna riksdag, taga det andr vid en påföljande. Talaren ville slutligen fästa upp märksamheten dervid, att då Kongl. Maj:t i sir propotition föreslagit två mänader, och detta vor en punkt, deri Kongl. Maj:t ensam egde lagstiftnings rätt, det vore föga troligt, att Kongl. Maj:t frän ginge denna äsigt, till följd af ridd. ech adelns motsatt mening fattade beslut, helst enahanda tank: vore framställd i en mängd petitioner. Beslut i en lighet dermed var redan fattadt i borgareständet oci komme, att dömma af diskussionen, otvifvelaktigt at fattas äfven i presteständet. Inom bondeständet va detta den enda punkt, emot hvilken nägon reserva tion icke blifvit anmäld och ej heller nägon anmärk ning gjord i ständet. Ridd. och Adelnskulle sålede troligen blifva ensam om sin mening i denna del Men äfven om K. M:t skulle medgifva 6 månader: bränningstid, så skulle farhägan derigenom ökas fö de ruinerande tillfälliga afbrotten deri genom brän ningsbränningsförbud, hvaremot man kunde vara tem ligen säker, såvida tiden blefve inskränkt i enlighe med den kongl. propositionen: Frih. Raab, Carl, ville icke anse det ifrägavarande förslaget såsom ett öfvergängsförslag, tvärtom vor det allt för radikalt att kunna uppfylla sitt ändamå och lyckas. I enlighet med den gamla författningei röstade frih. för 6 månaders bränningstid. Hr Hjerta, L. J. trodde att man irrade sig i si förmodan att qvantiteten bränvin skulle minskas ge nom förkortning af tiden. I motsats härtill föreställde ban sig, att detta skulle framkalla en mängd störr och mindre försök att, under förhoppning om steg rade bränvinspriser, kasta sig in i denna näringsgrer med ett slags spelpassion, hvarpå handeln med denn: vara, under de tider då bränvinsförbud egde rum företedde färska exempel. Tal. röstade för 6 mäna ders bränningstid såsom det bästa medel att regler: näringen till fabriksrörelse. Sedan hr Cederschiöld, R. Th. derefter yttrat sig för 6 månader, samt hr Stjernsvärd, G. M., för 4 mänaders bränningstid, och slutligen grefve Posse, G replikerat hr Hjerta, skreds till votering, dervid, så som vi redan berättat, utskottets förslag om 2 mäna ders bränningstid bifölls med 102 röster mot 45. Derefter biföll ståndet, efter en kort, redan ithors dagsbladet omnämnd debatt, 3 S., med ett af grefve Lagerbjelke dervid gjordt tillägg, angäende förbud mot anläggning i stad af mindre bränneri. —— Plenum d. 27 April, kl. 10 f. m. Fortsattes föredragningen af det s. k. bränvinsbetänkandet. 5 Om tillverkningsqvantiteten i större bränneri, hvilken utskottet tillstyrkt med minst 300 kannor och högst 1000. Hr von Hartmansdorff yrkade nedsättning af minimum till 125 kannor, i enlighet med Kongl. Maj:ts proposition och ansåg allt maximum onödigt. Grefve Posse, K., instämde, Med antagande af utskottets förslag skulle hälften af de 1852 befintliga ängbrännerier nödgas upphöra. Han ansäg äfven gradtalet böra beräknas till 7 i stället för 6. Hr von Koch ville bifallå förslaget för de brännerier, som hädanefter inrättas, men ansäg minimum böra bestämmas till 125 kannor för de ångbrännerier, som 1852 och 1853 haft tillstånd till bränvinsbränning. Frih. von Kremer. Att antaga ett minimum af 125 kannor vore endast att uppmuntra en hop småfabriker till husbehofsbränning i stort, hvilken vore lika skadlig som den i smått. I Norge utgjorde minimum 500 kannor. De många smäfabrikerna skulle erfordra en hel här af kontrollörer, hvilkas aflöning skulle medtaga en alltför stor köstnad: Genom en förändring i denna punkt vore en af hufvudgrunderna i utskottets betänkande rubbad. Tillstyrkte bifall. Hr fljärne, H. Om vi redan hade en bränvinsfabriksnäring på få händer, skulle tal. icke vara rädd för att borttaga både minimum och maximum. Men då ändamälet nu vore att minska bränneriernas antal, och att småningom framkalla större brännerier med större kapitalstyrka, ville han ejdeltaga i en lagstiftning, som skulle bibehälla alla de nuvarande småfabrikerna och framkalla ännu flera sådana. Hr Braunerhjelm upptog till vederläggning flera punkter i frih. Raabs reservation vid denna punkt samt tillstyrkte bifall. Frih. Stjernstedt, W., ville hafva en bestämd gräns mellan de små och de stora brännerierna; derförutan vunne man icke ändamålet, fabriksbränving. Utskottet hade här gått en medelväg. Att nedsätta minimum vore förenadt med en oerhörd kostnad för kontrollen, då man skulle erhålla kanske tusentals bräanerier. Br Lagerbjelke utvecklade ytterligare skälen för bifall. Frib, Raab. För att bringa bränningen till fabriksnäring, vore det nödigt att ickeförstöra de fabriker som nu finnas. I andra länder, t. ex. Danmark och Preussen, fordrade man icke mer än 50 k:rs tillverkning pr dygn. Likaledes var minimum nedsatt Skottland och Irland. I afseende på dyrheten af kontrollen erinrade tal. att en kontrollör väl kunde kontrollera flera brännerier, som lågo nära hvarandra. Pal. trodde att ett högt minimum skulle åstadkomma stt stort missnöje, men sedan grundsatsen om tidens atsträckning fallit, fästade han mindre vigt vid fråsan om nedsättning; deremot ansåg frih. ett maximum nödigt. Grefve Posse, G., instämde i hr v. Kochs förslag. Statsrådet gr. Mörner ansåg skälen öfvervägande för en nedsättning och ville bestämma 200 å 250 kannors minimum, hvaremot han ansåg allt maximum böra borttagas. Hr von Troil, S., ville, på de af frih. v. Kremer anförda skäl, antaga utskottets förslag, men önskade borttagandet af maximum. Fr v. Kremer ville bibehålla ett högt minimum, såsom nödvändigt för att göra bränvinsbränningen till fabriksnäring, men ville borttaga maximum, för att koncentrera bränningen på få stora brännerier. Genom att bibehälla de medelstora, motarbetades detta ändamål. Gr. von Platen. Minimum hade kunnat sättas lågt i andra länder, emedan der icke fanns skillnad mellan mindre och större brännerier. Här vore det nöd vändigt att begränsa de större likasåväl som de min dre. Det vore, utom ett opinionsskäl, äfven ett skäl af rättvisa. En minimitillverkning af 18,000 kannor årligen, kunde väl icke vara alltför hög, om man ville kalla bränneriet för en fabrik. Frih. Akerhjelm. 385 ångpannor funnes, som icke tillverka 300 kannor om dagen. Flertalet af dem kuhde möjligen tillverka 200, och dertill borde minimum inskränkas, för att icke antingen tvinga dem att öka sin tillverkning eller vålla dem betydliga förluster. Br von Hartmansdorff trodde det tillhöra Rikets Ständer att iakttaga det rätta, utan att lyssna till en ofta missledd opinion. Tal. ville frihet i tillverkningen, men hög skett. Han trodde det ej vara så svärt att få kontrollörer, om man t. ex. valde dem bland officerare vid indelta armeen. Sä skedde det i Norge, och Tal. kände en norsk kammarherre, som länge varit kontrollör. VP GE TS