ett rationelt förslag, men han befarade att detta fö
närvarande skulle framkalla en reaktion, så att må
vid nästa riksdag hade samma elände. Detta försla;
trodde deremot talaren icke böra föranleda en reak
tion, utan tvärtom göra det möjligt att, sedan vi ta
git första steget vid denna riksdag, taga det andr
vid en påföljande. Talaren ville slutligen fästa upp
märksamheten dervid, att då Kongl. Maj:t i sir
propotition föreslagit två mänader, och detta vor
en punkt, deri Kongl. Maj:t ensam egde lagstiftnings
rätt, det vore föga troligt, att Kongl. Maj:t frän
ginge denna äsigt, till följd af ridd. ech adelns
motsatt mening fattade beslut, helst enahanda tank:
vore framställd i en mängd petitioner. Beslut i en
lighet dermed var redan fattadt i borgareständet oci
komme, att dömma af diskussionen, otvifvelaktigt at
fattas äfven i presteständet. Inom bondeständet va
detta den enda punkt, emot hvilken nägon reserva
tion icke blifvit anmäld och ej heller nägon anmärk
ning gjord i ständet. Ridd. och Adelnskulle sålede
troligen blifva ensam om sin mening i denna del
Men äfven om K. M:t skulle medgifva 6 månader:
bränningstid, så skulle farhägan derigenom ökas fö
de ruinerande tillfälliga afbrotten deri genom brän
ningsbränningsförbud, hvaremot man kunde vara tem
ligen säker, såvida tiden blefve inskränkt i enlighe
med den kongl. propositionen:
Frih. Raab, Carl, ville icke anse det ifrägavarande
förslaget såsom ett öfvergängsförslag, tvärtom vor
det allt för radikalt att kunna uppfylla sitt ändamå
och lyckas. I enlighet med den gamla författningei
röstade frih. för 6 månaders bränningstid.
Hr Hjerta, L. J. trodde att man irrade sig i si
förmodan att qvantiteten bränvin skulle minskas ge
nom förkortning af tiden. I motsats härtill föreställde
ban sig, att detta skulle framkalla en mängd störr
och mindre försök att, under förhoppning om steg
rade bränvinspriser, kasta sig in i denna näringsgrer
med ett slags spelpassion, hvarpå handeln med denn:
vara, under de tider då bränvinsförbud egde rum
företedde färska exempel. Tal. röstade för 6 mäna
ders bränningstid såsom det bästa medel att regler:
näringen till fabriksrörelse.
Sedan hr Cederschiöld, R. Th. derefter yttrat sig
för 6 månader, samt hr Stjernsvärd, G. M., för 4
mänaders bränningstid, och slutligen grefve Posse, G
replikerat hr Hjerta, skreds till votering, dervid, så
som vi redan berättat, utskottets förslag om 2 mäna
ders bränningstid bifölls med 102 röster mot 45.
Derefter biföll ståndet, efter en kort, redan ithors
dagsbladet omnämnd debatt, 3 S., med ett af grefve
Lagerbjelke dervid gjordt tillägg, angäende förbud
mot anläggning i stad af mindre bränneri.
——
Plenum d. 27 April, kl. 10 f. m.
Fortsattes föredragningen af det s. k. bränvinsbe-
tänkandet.
5 Om tillverkningsqvantiteten i större bränneri,
hvilken utskottet tillstyrkt med minst 300 kannor och
högst 1000.
Hr von Hartmansdorff yrkade nedsättning af mini-
mum till 125 kannor, i enlighet med Kongl. Maj:ts
proposition och ansåg allt maximum onödigt.
Grefve Posse, K., instämde, Med antagande af ut-
skottets förslag skulle hälften af de 1852 befintliga
ängbrännerier nödgas upphöra. Han ansäg äfven grad-
talet böra beräknas till 7 i stället för 6.
Hr von Koch ville bifallå förslaget för de bränne-
rier, som hädanefter inrättas, men ansäg minimum
böra bestämmas till 125 kannor för de ångbrännerier,
som 1852 och 1853 haft tillstånd till bränvinsbränning.
Frih. von Kremer. Att antaga ett minimum af 125
kannor vore endast att uppmuntra en hop småfabri-
ker till husbehofsbränning i stort, hvilken vore lika
skadlig som den i smått. I Norge utgjorde minimum
500 kannor. De många smäfabrikerna skulle erfordra
en hel här af kontrollörer, hvilkas aflöning skulle
medtaga en alltför stor köstnad: Genom en förän-
dring i denna punkt vore en af hufvudgrunderna i ut-
skottets betänkande rubbad. Tillstyrkte bifall.
Hr fljärne, H. Om vi redan hade en bränvins-
fabriksnäring på få händer, skulle tal. icke vara rädd
för att borttaga både minimum och maximum. Men
då ändamälet nu vore att minska bränneriernas antal,
och att småningom framkalla större brännerier med
större kapitalstyrka, ville han ej- deltaga i en lag-
stiftning, som skulle bibehälla alla de nuvarande små-
fabrikerna och framkalla ännu flera sådana.
Hr Braunerhjelm upptog till vederläggning flera
punkter i frih. Raabs reservation vid denna punkt
samt tillstyrkte bifall.
Frih. Stjernstedt, W., ville hafva en bestämd gräns
mellan de små och de stora brännerierna; derför-
utan vunne man icke ändamålet, fabriksbränving.
Utskottet hade här gått en medelväg. Att nedsätta
minimum vore förenadt med en oerhörd kostnad för
kontrollen, då man skulle erhålla kanske tusentals
bräanerier.
Br Lagerbjelke utvecklade ytterligare skälen för bi-
fall.
Frib, Raab. För att bringa bränningen till fabriks-
näring, vore det nödigt att icke- förstöra de fabri-
ker som nu finnas. I andra länder, t. ex. Danmark
och Preussen, fordrade man icke mer än 50 k:rs till-
verkning pr dygn. Likaledes var minimum nedsatt
Skottland och Irland. I afseende på dyrheten af
kontrollen erinrade tal. att en kontrollör väl kunde
kontrollera flera brännerier, som lågo nära hvarandra.
Pal. trodde att ett högt minimum skulle åstadkomma
stt stort missnöje, men sedan grundsatsen om tidens
atsträckning fallit, fästade han mindre vigt vid frå-
san om nedsättning; deremot ansåg frih. ett maximum
nödigt.
Grefve Posse, G., instämde i hr v. Kochs förslag.
Statsrådet gr. Mörner ansåg skälen öfvervägande
för en nedsättning och ville bestämma 200 å 250
kannors minimum, hvaremot han ansåg allt maximum
böra borttagas.
Hr von Troil, S., ville, på de af frih. v. Kremer
anförda skäl, antaga utskottets förslag, men önskade
borttagandet af maximum.
Fr v. Kremer ville bibehålla ett högt minimum,
såsom nödvändigt för att göra bränvinsbränningen till
fabriksnäring, men ville borttaga maximum, för
att koncentrera bränningen på få stora brännerier.
Genom att bibehälla de medelstora, motarbetades detta
ändamål.
Gr. von Platen. Minimum hade kunnat sättas lågt
i andra länder, emedan der icke fanns skillnad mel-
lan mindre och större brännerier. Här vore det nöd
vändigt att begränsa de större likasåväl som de min
dre. Det vore, utom ett opinionsskäl, äfven ett skäl
af rättvisa. En minimitillverkning af 18,000 kannor
årligen, kunde väl icke vara alltför hög, om man
ville kalla bränneriet för en fabrik.
Frih. Akerhjelm. 385 ångpannor funnes, som icke
tillverka 300 kannor om dagen. Flertalet af dem
kuhde möjligen tillverka 200, och dertill borde mi-
nimum inskränkas, för att icke antingen tvinga dem
att öka sin tillverkning eller vålla dem betydliga för-
luster.
Br von Hartmansdorff trodde det tillhöra Rikets
Ständer att iakttaga det rätta, utan att lyssna till en
ofta missledd opinion. Tal. ville frihet i tillverk-
ningen, men hög skett. Han trodde det ej vara så
svärt att få kontrollörer, om man t. ex. valde dem
bland officerare vid indelta armeen. Sä skedde det
i Norge, och Tal. kände en norsk kammarherre, som
länge varit kontrollör.
VP GE TS