Bidderskapet och Adeln. Plenum den 26 April, kl. 6 e. m. Fortsattes pröfningen af bränvinsbetänkandet 2. vBränvinstillverkning skall vara tillåten under 2 månader af ärets. Hr von Hartmansdorff begärde upläsning af friberre Raabs, A. C., reservation, deri tal. förmente skälen för en utsträckning utaf tiden till 6 mänader vara fullständigt utredde. Genom inskränkning af tiden vunnes icke ändamälet, ty man anlade desto flera brännerier. Hvarföre må icke landtmannen bränna, då han betalar sin skatt? Om skatten ökades vore det så mycket mer skäl att bibehålla tiden, för att icke behöfva forcera bränningen och dertill använda det dyrbaraste räämnet, säsom eljest blefve händelsen. Det stora antalet brännerier skulle öka antalet lönkrogar och, i följd deraf, förbrukningen m. m. Hr Braunerhjelm upptog till vederläggning skälen i frih. Raabs reservation. Likasom det af utskottet föreslagna minimum för tillverkningen åsyftade att motverka anläggandet eller fortplantningen af en mängd små ångbränerier, skulle det af utskottet föreslagna maximum af tillverkningen i större bränneri motverka anläggningen af allt för stora sådana. Då ett min dre antal brännerier kunde under 2 mänader afverka behofvet för äret, försvunne derigenom farhägan att antalet skulle allt för mycket ökas. Länge bade man på öfvertygelsens väg försökt att hämma bränvinet, nu mäste man söka göra det på lagstiftningens. Medlen dertill vore icke blott förhöjning af skatten, utan äfven minskning af tiden. Frib. Raab hade, i motsats till sitt yttrande för bränvinsbränningens skiljande från jordbruket, förmenat att en utsträckning af tiden skulle vara nyttig för jordbruket. Men Englands och Danmarks exempel hade visat, att både jordbruk och boskapsskötsel kunde berga sig, ja förkofra sig, oberoende af bränvinsbränning. Tal. tillstyrkte bifall till utskottets förslag. Hr Hjärne, H., utvecklade enahanda äsigter som den föregäende talaren. : Grefve Posse, G.: Att minska tiden för bränvinsbränningens utöfvaride, vore att på ett praktiskt sätt visa landtbrukaren, att denna näring alldeles icke vore nödvändig för jordbruket. Det vore jemväl ett enkelt sätt att reglera näringen, och grefven tillstyrkte säledes bifall. Frib. v. Kvemer ville tillägga, att åsigten hos de flesta hushållningssällskaper förklarat sig för en minskning i tid. Genom utsträckning deraf ökades svärigheten för kontrollen. Man gjorde då kontrollörsbefattningarna till ett slags ständiga tjenster, hvilket hvarken vore gagneligt eller öfverensstämmande med utskottets mening. Den korta tiden kunde visserligen medföra en ränteförlust för bränvinsbrännaren, men det blefve en nationalekonomisk förlust om man icke vande jordbruket ifrån att behöfva bränvinsbrännin gen såsom bjelpmedel, och sådant skedde lättast genom att förkorta tiden. — . Friherre Raab. Då man på f. m. uttalade sin åsigt, att bränvinsbränningen borde vara en fri nä ring, tycktes det icke vara dermed rått förenligt att lägga alla möjliga slags: hinder i vägen för densammas utöfning. Talaren vore förvissad, att en utsträckning af tiden skulle minska bränneriernas antal, och en förkortning deraf öka detta betydligt, hvarföre det vöre just nykterhetens sak, som komme att lida på en sädan inskränkning. Derigenom skulle ingen väga kapital på anläggande af fabriker, utan det gamla eländet komme att qvarstä, fastän i en förändrad: form; och då bränvinsbränningen icke kunde drifvas säsom fabrik, komme den ständigt att blifva ett mer eller mindre olycksaligt appendix till jordbruket. Det vore sädant friherren ville förekomma, och han förmodade detta vara fullt konseqvent. Han anhöll således om proposition på 6 månaders bränningstid. Br v. Koch vore visserligen en hatare af bränvinsbränning och ansåg den äfven skadlig för jordbruket; säledes hade han aldrig idkat bränvinsbränning på sina egendomar, ej heller tillätit sina arrendatorer denna näring; men han ville likväl icke vinna mälet med sädana medel, som ej vore förenliga med det rätta, eller med sunda statsekonomiska grundsatser. Ett sådant afsteg vore inskränkningen af tiden. Efter att hafva utvecklat skälen härför, tillstyrkte han säledes att tiden mätte utsträckas till 6 mänader. Hr von Hartmansdorff äbtropade utskottets egna motiver derför, att tidsinskränkningen vore en ekonomisk förlust för hela riket. Talaren fraktade öf verdriften. Han ansåg det vara en fördom att tro sig minska förbrukningen genom att lägga hinder i vägen för tillverkningen. Sädant vore endast att framkalla lönbränneri och lurendrejeri. Talaren ville fördyra bränvinet genom beskattning, men icke genom onaturliga hinder för näringens utöfning, ty sådant vore orimligt. Om man säledes föreskrefve att bränneri icke finge anläggas på andra orter, än dit man icke kunde komma annat än på klöfsadel, eller der det ej fanns tillgång på vatten; eller att inger annan finge betjena vid bränvinspannan än halta och vensterhändta; att tillverkningen endast finge ske med den sämsta redskap, och af den sämsta materiel, så skulle allt sådant utan tvifvel leda att fördyra varan, om nemligen föreskrifterna kunde åtlydas; men talaren frågade, om sädant vore rimligt. Han ansäg minskningen i tiden höra till dessa bedröfliga ätgärder. Frih. af Ugglas. Just för att icke binda bränningen vid jorden, hvilket beslutet på förmiddagen åsyftat, röstade han för 2 månader, ty hau trodde, att om jordbrukaren ej finge rätt att bränna längre tid, så skulle rörelsen åtminstone på mänga ställen nedläggas, hvaremot den med en längre bränningstid skulle fortfara. Instämde med hr Braunerhjelm. Frih. Tersmeden, W. F., röstade, af statsekonomiska skäl, för en utsträckning af tiden till 6 månader. Frih. Stjernstedt och grefve Lagerbjelke ville ej göra öfvergängen till fabriker allt för tvär; detta skulle föranleda en alltför hastig koncentration och mänga enskilda förluster; de röstade derföre för en inskränktare tid. . Hr Braunerhjelm ville icke erkänna att bränvinsbränningen vore en fri näring eller någonsin borde vara det, tvärtom vore det nödigt, att den underkastades mer tvång än någon annan näring. Frih. Åkerhjelm, C., röstade för 2 månaders bränningstid. Grefve von Platen önskade deremot att bränvinsbränningen ja förr desto heldre koncentrerades på så få händer som möjligt, och tillstyrkte fördenskull att tiden mätte utsträckas till 6 månader, hvarförutan nägra fabriker icke kunde uppstå. Hr Dalman, W. F. Då han varit motionär i frågan, hade han funnit sig serdeles tacksam mot utskottet, som i alla väsendtliga punkter gillat hans åsig. ter. Detta vore händelsen äfven i denna. Det ifrågavarande förslaget vore i hans tanka icke att betrakta såsom ämnadt att föreställa ett non plus ultra af nationel och statsekonomisk förträfflighet. Det skulle då i talarens tanka hafva varit helt annorlunda uppstäldt. Sådant som det nu vore, ville talaren likväl antaga detsamma såsom ett öfvergångsförslag. Han vore således rädd för att sönderbryta detsamma, och han trodde det hänga så väl tillsammans, att man icke gerna kunde rubba en punkt utan att äfven de andra rubbades. Begränsningen i tillverkningsrätten, indelningen i större och mindre brännerier, metoderna för kontrollen m. m., stode efter talarens förmenande 3 sammanhang med inskränkningen af tiden. Tala