utskottet haft något hopp att genom en sådan lag tom den föreslagna minska superiet, sä skulle den närmaste framtidens erfarenhet jäfva en sådan förutsättning, och erinrade att man ej förr än de stora bränInerierna uppstått hört klagas öfver superiets ytterlig-Ihet, men alltsedan hade denna klagan och dess orsak -lökats. Han ville återremiss och en gemensam tanka från ständet. — Anders Ersson ville att all bränvins-I bränning skulle inställas. Nyqvist, ledamot af utskottet men i minoriteten, framställde beräkning, dels att det skulle bli omöjligt latt utgöra den stora skatten, som var beräknad till lika mycket som hela den öfriga budgeten, dels att förlusterna genom lurendrejeri, ersättningar för inlösen af redskap och ombyggnader m. m. skulle blifva alldeles enorma och ej kunna utgä af vårt rörelsekapital, hvarföre författningen aldrig skulle kunna efterlefvas, och en sädan författning är den sämsta af alla. Det enda han ville gilla i hela förslaget var inskränkningen i bränningstiden till 2 månader. Derefter uttalade han sig emot agitationen i bränvinsfrågan och ansäg den vara bedrifven med fanatism. Såväl lagstiftningen som tidningsskrifvare och brochyrförfattare ansäg han ha gått tillväga med stor partiskhet och ensidigtt hafva arbetat för ett på förhand bestämdt mål. Emellertid trodde han ej att genom förevarande förslag detta mål blefve minskad tillgång på bränvin eller minskadt superi och deraf härflytande minskning i brott och olyckor. Han förenade sig nu med Medin. Rudberg ansåg att man sökte stifta en lag som är omöjlig att efterlefva och genom hvisken man gjorde intrång på eganderätten. Nyligen hade presterna i bevillningsutskottet ifrat för afskaffandet af eden för taxeringsmän, emedan den skulle vara omöjlig att hålla. Nu ville man anställa edsvurna kontrollörer, hvilka väl skulle hafva ännu svårare att hålla sin ed. Han ville helst att betänkandet med ogillande skulle läggas till handlingarne och bondeståndet ej vidare ander denna riksdag deltaga i bränvinslagstiftningen, men om det ej kunde gä för sig, sä ville han återremiss. Jöns Persson menade att utskottet, som rättat sig efter norska bränvinslagstiftningen, hade bordt akta på att öfvergången i Norge väl ej skett så brådskande, och föröfrigt är Norge icke jemförligt med Sverge, då det importerar spanmål, men vi exportera sådan. Norrmänven, som af utskottet blifvit tillfrågade, hade förordat den norska lagstiftningen, emedan hög skatt på tillverkningen i Sverge skulle förekomma insmuggling från Norrland till brödrariket, och sädant vore sodt och rätt, men vi borde se till att vi icke i stället blefve öfverrumplade af en öfverdrifven bränvinssmuggling från Danmark och Preussen, der skatten ir lägre. Fiskare från vår södra kust, som begifva sig till Bornholm, skulle lätt ett par gånger i veckan kunna praktisera öfver till Sverge några fat bränvin nyardera. Föröfrigt ansåg han icke bränvin skadligt om det ej nyttjas i öfverflöd; alla nationer begagna spritdrycker, och på sjelfva engelska flottan utdelas sådana dagligen till besättningen. Han äberopade till slut sitt på förmiddagen ingifna utförliga skriftliga införande. Johannes Nilsson från Skåne ville helst såsom f. almannen Nils Persson att betänkandet skulle med gillande läggas till handlingarne, och bondeståndet cke nu befatta sig med lagstiftande i frågan; det kulle eljest blott få stå fadder till de andra ständens ankefoster. Hvad ban ansäg vigtigt var att icke lagtiftningen uppmuntrade till brott, men det skulle. felbart bli följden, om skatten sattes högre än i Dannark och Preussen. Han ville småningom föfvergång ill bränvinets inskränkning. Sedan Ola Månsson förklarat sig anse både fabriks ch husbehofsbränning vara orsaken till det öfverdrifna ruket af bränvin och framställt ett detaljeradt förlag med 8 sk. skatt per kanna, bränningsrättens biehällande vid jorden intill nästa riksdag och kanneymdens bestämmande till 20 kanmr för ånga och red fastställd konstruktion, samt högst 30 kannor för nkel redskap, och Nils Nilsson från Wermland med onom instämt samt, Bäckström förklarat sig öfvergå å deras sida som ville totalt förbud för spritdrycker, terremitterades betänkandet med alla dervid gjorde nmärkningar. Man hade i flera repriser tvistat om det vore grundigsenligt att votera mellan de serskilda meningarne ör att åstadkomma en gemensam tanka, men utan tt den frågan blef afgjord. N——— —— — so: