seeh handtverksförordningen den 22 Dees. 1846, be
rättigad att idka -fabriksrörelse; eller octk eger glle
innehar särskildt skattlagd jord.
Hr von: Hartmansdorff önskade den förämdring i re
daktionen af detta moment, att någon rättighet til
inrättande af mindre brännerier icke skulle tillätas in
vänare i stad, utan endast dem, som egde jord på
landet. Grefve Posse, G., ville bifalla utskottets för
slag, men ogillade motiveringen derför, hvilken ut-
gick från den synpunkt, att jordbrukaren icke skulle
ega något slags räct till denna handtering framför
städernas invänare; men om bränvinsbränningen icke
vore ett privilegium för jorden, sä vore den ätmin-
stone en rätt, grundad pi gammal häfd och hade
utan : tvifvel äfven inneburit en fördel för gansks
mänga jordbrukare; och då nu det allmännas ända
mål fordrade att bränvinsbränningen skiljdes frär
jordbruket, sä borde det erkännas och nattionen veta
att den tungt beskattade jordbrukaren verkligen gjord
en uppoffring för det allmänna och att hsan med skä
kunde fordra i stället lindring af någon sskattebörda
som gäfve honom ersättning för uppoffrinagen. Frih
Raab, 4. C., ville icke motsätta sig hr voon Hartmans
dorffs a:nendement, men trodde detta bätittre finna sir
plats i 3 6. Hr von Koch, N. S., yttradde sig öfver
förslaget i allmänhet och ville biträda dettsamma med
några förändringar, som icke sönderrifva det hela, t.
ex. borttagandet af inskränkningen i tid och i qvan-
titet, samt -stadgandet om skyldigheten : att erlägga
skatten i förskott. Man borde likväl icke gööra sig några
allt för stora illusioner, att, genom den nnya lagstift-
ningen fyllerilasten i någon märklig män skculle komma
att på en gäng minskas, ehuru tal. troddie, att för-
slaget skulle leda till bränvinets fördyranide, till in-
skränktare tillverkning och ett mindre antal fabriker.
I afseende på det nu föredragna momentet förenade
han sig med hr v. Hartmansdorff och frih. Raab.
Frib, Akerhjelm, Carl, befarade, att antagandet af det
ifrågavarande betänkandet skulle väcka ett stort miss-
nöje, såvida Rikets Ständer ej vore betänkta att på
annat sätt lindra jordbrukets skatter. Ändamälet att
minska bränvinstillverkningen trodde tal. icke komma
att vinnas genom de metoder utskottet, föreslagit:
tvärtom vore det sannolikt, att bränvinssfloden der-
igenom skulle ökas, i stället för motsatsern. Han an-
märkte motsägelsen att föreslå utsträckninng af rättig-
heten till bränvinstillverkning till snart sagdt hvar
man, men redan i 2:a och 3:e mom. deerifrän göra
undantag för embets- och tjenstemän ; han t trodde jord-
bruket här i landet hafva t. v. både nyttsta och behof
af bränvinsbränning, och yrkade således, , i enlighet
med K. M:ts proposition, att rättighet titill bränvins-
bränning måtte fortfarande vara fästad vid jorden.
Hr Hjärne, H., ville erinra mot grefve: Posses yt-
trande, att häfd i juridisk mening emdast gäller
för besittning af jord, ehuru tal. ej undrade på att
de som innehafva det omtalda privilegiet,, isynnerhet
om de idka bränvinsbränning i större skaala, vilja be-
hålla detsamma, med uteslutande af så mmånga andra
som möjligt. Tal., som sjelf länge varitit landtbru-
kare, hade aldrig funnit bränvinsbrännining innefatta
en fördel för jordbruket, snarare ett nödvwändigt ondt,
på den ståndpunkt der vår landthushällnitng f. n. be-
funne sig; men meningen vore ju nu attt söka höja
den ur sitt lägervall; tal. ville likväl ej bestrida att
bränvinsbränning kunde vara en vinst för vissa brän-
vinsbrännare, som tillika egde jord; men dä bedrefs
den af dessa just fabriksmessigt. Tal. ansåg den fö-
revarande punkten säsom snart sagdt den vigtigaste,
emedan den bestämde hela riktningen af den nya
lagstiftningen. Han önskade bifall utan den af Ir
von H. tillstyrkta inskränkniogen. Frih. v. Kremer
beklagade att vär landtbushällning fått en så skef
och olycksalig riktning, att man mer tänkte på att
ästadkomma produkter för bränvinsbränning än för
något annat. Detta gjorde att man försummade både
sädesodlingen och odlingen af fodervexter, forcerade
odlingen af potates, som utsuger jorden, försummade
ladugårdsskötseln och boskapsafveln m. m. Frih. an-l
säg det vara högst vigtigt, just för jordbruket, att:
det ifrågavarande s. k. privilegiet lösrycktes från
jordea och att det icke på någet sätt fastkedjades
dervid. Frih. ville icke motsätta sig hr v. Hartmans-:
dorffs amandemang, men ansåg det bättre passa vidli
3:e 6.
Hr Estenberg, P., höll en riktig nykterhetspredikan.
Bränvinet kunde icke anses säsom ett märingsämne
eller en Guds gäfva. Det vore absolut skiadligt. Ett
förgiftadt vatten, som till slut ovilkorliggen dödade.l
Det förorsakade delirium tremens; andeligz och lekam-
lig död. Först följde deraf en matthet ooch slapphet,
som ej tillät: menniskan att skilja mellann godt och
ondt; en enerverad kropps- och sinnesbeeskaffenhet,l.
slarfviga affärer m. m. d., med ett ord, cdet vore en
förgiftad källa hvarur man öste. Och ickke blott för
menniskan vore denna dryck skadlig utana äfven för
djuren. Mjölken man erhölle af kor, sopm fodrades
med drank, var ohelsosam; de förderfliga öämnena deri
ingingo äfven i köttet hos dylika kreavur; det vorel:
äfven skadligt för jordbruket, som deraf förstördes, l,
hvilket tal. ansåg vara af upplysta agronomer utredt.
Tal. prisäde tidens upplysning och bildning, som lärt
oss litet hvar inse dessa sanningar, men han bekla- I
gade att han talade inför ett ständ, der så mångalf
bränvinspatroner sutto. För sin del ville tal. ickel,
gifva nägra rättigheter åt denna samhällets fiende,
utan helt och hället bannlysa och förvisa den ur lan-
det. Han yttrade afslag å hela betänkanadet och den
proposition att bränvin icke mä tillverkas : eller försäl
jas utom för techniska behof.
Hr von Hartmansdorff hade ingenting ermot att den
af honom i 1 momentet föreslagna föränddring angä-
ende inskränkning af bränningsrätten i sstäderna till ;
större brännerier finge förflyttas till en annnan. Tal.
åsyftade dermed, att hindra smäåpannornaa att införas
äfven såsom stadsmannahandtering. Mot friherre c
kerhjelm ville tal. erinra, att om landtmannen en- d
samt skulle hafva rätt att bränna bränvin, så borde a
han äfven vara pligtig att ensam supa upp detsamma j
och icke få sälja det i städerna; dermed torde dock h
de stora bränvinsbrännarne på landet vara föga be-
lätna. Tal. vore visserligen försvarare af skråinrätt- :
ningar, men ginge ej så längt att han ville hindra d
någon att göra skor eller kläder för egem räkning m. li,
m. s.... Säledes ville han ej heller hinddra stadsbo. u
arne att sjelfva tillverka det bränvin de : supa upp.l,
Tal. erkände slutligen öppet att utskottetsts önskan och
afsigt vore att förflytta bränvinsbränningegen från en
landtmannanäring, i hög grad skadlig bådåde för landt-
män oeh jordbruket, till en fabriksrörelse,e, som kunde
både kontrolleras och beskattas som sig bibör.
Hr af Harmens delade friberre Åkerhjelelms åsigter.
Bränvinsbränningsrättigheten vore väl ickeke ett privi-
legium för jorden, men det vore en rätt i; i sekler häf-
dad och framkallad af lagstiftningen. Orm bränvins-
rättighetens borttagande från jorden vorere ett ound-
gängligt vilkor för reformen, så skulle talalaren ej tvekal,
att derför lemna sin röst; men så vore i icke förhål-
landet. Den kongl. propositionen visade rnemligen att
reformen kunde göras med bibehålandee af landets i
rätt. lalarens egen erfarenhet vittnade2 derom att v
handteringen vore nyttig; att dranken innefattade ettl,
starkt födoämne för kreaturen m. m. Jordbruket hade ti
derigenom betydligen gått framåt; derom vittnade d
Östergöthland, Blekinge, en del af Skäne m. fl. hn
Hr statsrådet Gripenstedt, J. A., började med enla
äterblick på frågan. Det vore ett bedröjfligt faktum l.;
att förtäringen af bränvin urartat till eett stort ochl,,
förstörande missbruk. Andamälet vore atttundanrödja,
ätminstone minska detta förderf, men såddant berodde