seeh handtverksförordningen den 22 Dees. 1846, be rättigad att idka -fabriksrörelse; eller octk eger glle innehar särskildt skattlagd jord. Hr von: Hartmansdorff önskade den förämdring i re daktionen af detta moment, att någon rättighet til inrättande af mindre brännerier icke skulle tillätas in vänare i stad, utan endast dem, som egde jord på landet. Grefve Posse, G., ville bifalla utskottets för slag, men ogillade motiveringen derför, hvilken utgick från den synpunkt, att jordbrukaren icke skulle ega något slags räct till denna handtering framför städernas invänare; men om bränvinsbränningen icke vore ett privilegium för jorden, sä vore den ätminstone en rätt, grundad pi gammal häfd och hade utan : tvifvel äfven inneburit en fördel för gansks mänga jordbrukare; och då nu det allmännas ända mål fordrade att bränvinsbränningen skiljdes frär jordbruket, sä borde det erkännas och nattionen veta att den tungt beskattade jordbrukaren verkligen gjord en uppoffring för det allmänna och att hsan med skä kunde fordra i stället lindring af någon sskattebörda som gäfve honom ersättning för uppoffrinagen. Frih Raab, 4. C., ville icke motsätta sig hr voon Hartmans dorffs a:nendement, men trodde detta bätittre finna sir plats i 3 6. Hr von Koch, N. S., yttradde sig öfver förslaget i allmänhet och ville biträda dettsamma med några förändringar, som icke sönderrifva det hela, t. ex. borttagandet af inskränkningen i tid och i qvantitet, samt -stadgandet om skyldigheten : att erlägga skatten i förskott. Man borde likväl icke gööra sig några allt för stora illusioner, att, genom den nnya lagstiftningen fyllerilasten i någon märklig män skculle komma att på en gäng minskas, ehuru tal. troddie, att förslaget skulle leda till bränvinets fördyranide, till inskränktare tillverkning och ett mindre antal fabriker. I afseende på det nu föredragna momentet förenade han sig med hr v. Hartmansdorff och frih. Raab. Frib, Akerhjelm, Carl, befarade, att antagandet af det ifrågavarande betänkandet skulle väcka ett stort missnöje, såvida Rikets Ständer ej vore betänkta att på annat sätt lindra jordbrukets skatter. Ändamälet att minska bränvinstillverkningen trodde tal. icke komma att vinnas genom de metoder utskottet, föreslagit: tvärtom vore det sannolikt, att bränvinssfloden derigenom skulle ökas, i stället för motsatsern. Han anmärkte motsägelsen att föreslå utsträckninng af rättigheten till bränvinstillverkning till snart sagdt hvar man, men redan i 2:a och 3:e mom. deerifrän göra undantag för embetsoch tjenstemän ; han t trodde jordbruket här i landet hafva t. v. både nyttsta och behof af bränvinsbränning, och yrkade således, , i enlighet med K. M:ts proposition, att rättighet titill bränvinsbränning måtte fortfarande vara fästad vid jorden. Hr Hjärne, H., ville erinra mot grefve: Posses yttrande, att häfd i juridisk mening emdast gäller för besittning af jord, ehuru tal. ej undrade på att de som innehafva det omtalda privilegiet,, isynnerhet om de idka bränvinsbränning i större skaala, vilja behålla detsamma, med uteslutande af så mmånga andra som möjligt. Tal., som sjelf länge varitit landtbrukare, hade aldrig funnit bränvinsbrännining innefatta en fördel för jordbruket, snarare ett nödvwändigt ondt, på den ståndpunkt der vår landthushällnitng f. n. befunne sig; men meningen vore ju nu attt söka höja den ur sitt lägervall; tal. ville likväl ej bestrida att bränvinsbränning kunde vara en vinst för vissa bränvinsbrännare, som tillika egde jord; men dä bedrefs den af dessa just fabriksmessigt. Tal. ansåg den förevarande punkten säsom snart sagdt den vigtigaste, emedan den bestämde hela riktningen af den nya lagstiftningen. Han önskade bifall utan den af Ir von H. tillstyrkta inskränkniogen. Frih. v. Kremer beklagade att vär landtbushällning fått en så skef och olycksalig riktning, att man mer tänkte på att ästadkomma produkter för bränvinsbränning än för något annat. Detta gjorde att man försummade både sädesodlingen och odlingen af fodervexter, forcerade odlingen af potates, som utsuger jorden, försummade ladugårdsskötseln och boskapsafveln m. m. Frih. an-l säg det vara högst vigtigt, just för jordbruket, att: det ifrågavarande s. k. privilegiet lösrycktes från jordea och att det icke på någet sätt fastkedjades dervid. Frih. ville icke motsätta sig hr v. Hartmans-: dorffs amandemang, men ansåg det bättre passa vidli 3:e 6. Hr Estenberg, P., höll en riktig nykterhetspredikan. Bränvinet kunde icke anses säsom ett märingsämne eller en Guds gäfva. Det vore absolut skiadligt. Ett förgiftadt vatten, som till slut ovilkorliggen dödade.l Det förorsakade delirium tremens; andeligz och lekamlig död. Först följde deraf en matthet ooch slapphet, som ej tillät: menniskan att skilja mellann godt och ondt; en enerverad kroppsoch sinnesbeeskaffenhet,l. slarfviga affärer m. m. d., med ett ord, cdet vore en förgiftad källa hvarur man öste. Och ickke blott för menniskan vore denna dryck skadlig utana äfven för djuren. Mjölken man erhölle af kor, sopm fodrades med drank, var ohelsosam; de förderfliga öämnena deri ingingo äfven i köttet hos dylika kreavur; det vorel: äfven skadligt för jordbruket, som deraf förstördes, l, hvilket tal. ansåg vara af upplysta agronomer utredt. Tal. prisäde tidens upplysning och bildning, som lärt oss litet hvar inse dessa sanningar, men han beklaI gade att han talade inför ett ständ, der så mångalf bränvinspatroner sutto. För sin del ville tal. ickel, gifva nägra rättigheter åt denna samhällets fiende, utan helt och hället bannlysa och förvisa den ur landet. Han yttrade afslag å hela betänkanadet och den proposition att bränvin icke mä tillverkas : eller försäl jas utom för techniska behof. Hr von Hartmansdorff hade ingenting ermot att den af honom i 1 momentet föreslagna föränddring angäende inskränkning af bränningsrätten i sstäderna till ; större brännerier finge förflyttas till en annnan. Tal. åsyftade dermed, att hindra smäåpannornaa att införas äfven såsom stadsmannahandtering. Mot friherre c kerhjelm ville tal. erinra, att om landtmannen end samt skulle hafva rätt att bränna bränvin, så borde a han äfven vara pligtig att ensam supa upp detsamma j och icke få sälja det i städerna; dermed torde dock h de stora bränvinsbrännarne på landet vara föga belätna. Tal. vore visserligen försvarare af skråinrätt: ningar, men ginge ej så längt att han ville hindra d någon att göra skor eller kläder för egem räkning m. li, m. s.... Säledes ville han ej heller hinddra stadsbo. u arne att sjelfva tillverka det bränvin de : supa upp.l, Tal. erkände slutligen öppet att utskottetsts önskan och afsigt vore att förflytta bränvinsbränningegen från en landtmannanäring, i hög grad skadlig bådåde för landtmän oeh jordbruket, till en fabriksrörelse,e, som kunde både kontrolleras och beskattas som sig bibör. Hr af Harmens delade friberre Åkerhjelelms åsigter. Bränvinsbränningsrättigheten vore väl ickeke ett privilegium för jorden, men det vore en rätt i; i sekler häfdad och framkallad af lagstiftningen. Orm bränvinsrättighetens borttagande från jorden vorere ett oundgängligt vilkor för reformen, så skulle talalaren ej tvekal, att derför lemna sin röst; men så vore i icke förhållandet. Den kongl. propositionen visade rnemligen att reformen kunde göras med bibehålandee af landets i rätt. lalarens egen erfarenhet vittnade2 derom att v handteringen vore nyttig; att dranken innefattade ettl, starkt födoämne för kreaturen m. m. Jordbruket hade ti derigenom betydligen gått framåt; derom vittnade d Östergöthland, Blekinge, en del af Skäne m. fl. hn Hr statsrådet Gripenstedt, J. A., började med enla äterblick på frågan. Det vore ett bedröjfligt faktum l.; att förtäringen af bränvin urartat till eett stort ochl,, förstörande missbruk. Andamälet vore atttundanrödja, ätminstone minska detta förderf, men såddant berodde