AA On talade äfven för samma åsigter som Ola Svensson, o förenade sig med honom. Bengt Gudmundsson ansåg hela agitationen, som regått och ännu bedrefs i bränvinsfrågan, hafva va mer en politisk-financiell tillställning, än en verk gen filantropisk rörelse emot ett öfverhandtagan förderf. Att man icke haft till hufvudsyfte bränv nets förminskning röjdes bäst deraf, att man på a sätt fördömt de små pannorna, af hvilka likväl nati nen under ett helt föregående sekel ej haft någ mehn, och förordade de stora brännerierna, från hvilk. första tillkomst den högljulda klagan öfver ett öfve handtagande superi lät förspörja sig, alldeles som under Gustaf den tredjes tid bränvinsbränningen ko eentrerades i några få stora brännerier. Det vi tvärtom, enligt Bengt Gudmundssons förmenande, ty ligt nog att man önskade stora statsinkomster och de före tillställt agitationen, som också var ett ypperli; medel att afleda folkets tankar frän de verkligen p litiska frågorna. Efter en utförligare återblick I sjelfva agitationssättet, dervid Bengt Gudmundssc synnerligen fästade sig vid bemödandena att förmå böi derna att anse bränningen i liten skala såsom alld les förstörande, oaktadt han trodde att icke ruin få dem hade uppstått under ett helt föregående seke husbehofsbränning, och sedan han granskat vissa de taljbestämmelser, bland andra dem om kontrollör vid de stora brännerierna, och ansett dem alldelc olämpliga, samt förklarat att han ansåg förslaget ir nefatta ett vädligt försök att beröfva bondeständet e del af dess sjelfständighet genom bränningsrätter öfverflyttning frän jorden till det lösa kapitalet, yi kade han äterremiss och framställde ett förslag ti gemensam tanka af ständet. Jonas Christoffersson från Wermland bestridde hva man påstätt, att superiet skulle förökas genom fler brännerier. Under den tid husbehofsbränningen nä stan öfverallt bedrifvits hade superiet ej varit värr än nu; tvärtom hade säväl under Gustaf den tredje tid som äfven nu de stora brännerierna just varit d som uppdrifvit fylleriet till den högsta höjd. I tala rens kommittentskap finnas åtskilliga brännerier, me: der ser man likväl sällan någon öfverlastad, dä der emot i öfra Wermland fylleriet är ganska vanligt ehuru der icke finnes ett enda bränneri. För öfrig ville han ait man skulle förena sig om Medins re servation med stadgande af 4 sk. skatt pr kanna. De bättre sädesslagen, råg och hvete, skulle dä icke bl så mycket uppslukade och utgifterna till kontrollörern: skulle besparas. Kyllander från Wermland ansäg utskottets ledamö ter vara för ädla och för försigtiga att vilja lurs bönder, utan ansåg att förslaget tillkommit af miss förstädt nit. Emellertid skulle genom detsamma, med de små qvalifikationer som erfordras för att bli brän vinsfabrikör, antalet af fabriker blifva ofantligt och förderfvet skulle öka sig beständigt, under det kontrollörerna ej kunde bli mycket att lita pä, då de blefve fabrikanternas sällskap och gäster. Den i 48 5 af förslaget stadgade panträtt ät staten i tillverkningsapparaterna kunde Kyllander ej riktigt förstä, då allmänna lagen blott känner två slags panträtt, i fast och lös egendom. Till det sednare slaget skulle väl denna räknas, men om den stadgas i allmänna lagen att pantinnehafvare skall hafva pant i handom, och då detta stadgande ej vore i vederbörlig ordning upphäfvet, sä trodde han att den nu föreslagna panträtten ej hade mycket att betyda. Elof Andersson och förre vice talmannen Per Ersson instämde. Lagergren från Gottland yar emot borttagandet af jordens privilegium, så vida det ej skelde till fosterlandets allmänna väl; men att så ej 1u var förhållandet tyckte han sig inse, dä efter förslaget skulle komma att brännas mycket mera brärvin än förut. Då man nu ville beröfva husbehofsbrännaren hans rätt genom en öfverdrifven beskattning, under förevändning att han bättre kunde köpa sitt behof af bränvin från en fabrik der det tillverkades för billigare pris, så kunde man ock en gång komma och förespegla honom att hans bröd och hans dricka kunde för billigare pris tillverkas vid stora fabriker. Nägon skatt på husbehofsbakning trodde han dock ej så snårt skulle bli införd. För öfrigt ville han att bränning till verkligt husbehof skulle underlättas, men all sädan till afsalu försvåras genom ökad skatt, som han ej ansåg för stor om den ock vore tre gänger 16 sk. Sandberg från Westernorrland ansäg det vara omöjligt att genom lagstadganden hämma superilasten; sädant måste ske genom menniskornas moraliska förädling och deras förmäga att hålla ordning på sig sjelfva. Helst ville han ett generellt förbud för alla spritdrycker, men då ett sådant icke kunde ernäs, så ville han önska en mättlig skatt på husbehofsbränningen och förbud för konstbrännerierna Nils Nilsson från Wermland trodde ej att utskottets förslag skulle minska den befintliga bänvinsfloden, utan tvärtom, och beklagade att utskotte blott öfverflyttat bränningsrätten från den mindre jordbrukaren till kapitalisterna. Han ansåg sig nu ha skäl att ändra den äsigt han vid öfverlemnandet af den kongl. propositionen uttryckt, att den nya lagstiftningen skulle minska de stora olyckor som nu i förstörd familjfrid, värdslösad barnauppfostran och öfverbefolkade fängelser visa sig, och hvilka han ansäg till 7s:delar härflyta af omättligt bruk af bränvin. Nils Nilsson ansåg bäst att man, säsom Olof Persson från Gefleborgs län ville, äterförde bränvinstillverkningen till den ursprungliga husbehofsbränningen. Petter Jönsson från Jönköpings län hade funnit sål, mänga olika meningar framställda att han kanskel. sjorde klokast att förena sig med allesanmans. Då riksdagen började och man tillsatte ett erskildt utskott för frägan, hade ständet, hela larlet och ko-l4 gingo ut på inskränkning i bränvinstillgingen. Nu hade man likväl blott inskränkt den minwe jordbrukarens rätt, under det man öfverflyttat tn till dem som ha penningar. När han köpte sin jprd var det likväl med rättighet att på grund af densamma fälr bränna till husbehof. Då var skatten 32 sk. för enl. 12 kannors panna. Sedan hade man ökat beskatt. tingen till flere riksdaler, men deruti hade man fosat sig, ty man tyckte det var bra nog att få säljal? oränvin till skattens betalande. Nu vill man ökal katten till 1000 rdr, som dock är omöjligt att) 1itgöra. Utskottet mäste ha haft nägon mystisk fö2ställning att bränvinet från de stora brännerierna dl vore så skadligt som det från de små, dä det tiltit dem att bränna ända till 1000 kanmor om dafen, som dock gör 60,000 kannor på tvä månader, aktadt det sagt sig vilja motverka det öfverhandtaande superiet och det redan nu finnes öfver 670Å5 onstbrännerier och säkert skola bli många flera, dä var och en bränvinsfabrikör kan förtjena 13 tilll?! 4,000 rdr bko per är, om utskottets förslag blir anaget. Det är godt och väl att bränvinspatroerna förtjena, men hvad fär då jag i ersättninglo; ör det privilegium, som jag köpte 1812 med tin jord? Jag kan ej föreställa mig annat änla tt bränvinsutskottet måste ha varit jemt berusadt, ig menar majoriteten, — de som ej tillhört den få j ta det ät sig — ja ledamöterna af majoriteten ätte ha varit öfverdruckna, ty eljest skulle de ejlca annat handla som de handlat. De skulle göra enÅLi gnomgripande reform i bränvinslagstiftningen till periets förminskande, och genomgripande ha de ort den, ja så att den griper icke allemast intill wW nen, utan också intill sjelfva märgen, men likväl ott på de mindre jordbrukarne. Jag fär nu ej brännalsii I skatten, men hvad har jag fätt i stället? Den He m tatt mitt, den har tatt det. Jag medger gernalSv t brodren Bäckström hade rätt som ville att hvarn riksdagsmän eller nämndemän skulle få bränna; en en har han glömt, det är vår aktade talman. Ne et kommer sig kanske deraf, att han är norriänd( ng; men det vore synd om ei vår värderade och r tade talman skulle få vara med, då riksdagsmän-, n och nämndemännen afstä från bränningen: detlgr hederligt sällskap och jag yrkar att äfven han mäl refattas i samma kategori. För öfrigt ville han ingå l He vice talman Svartlings grunder för en gemensam aka af ståndet, ty om utskottets förslag blefve lag, kulle hans sviga medbröder, som efter Petter RE AA an aa