vände derefter till Waxholmen, dit amiralen i: morgon säges erna begifva sig i ett af sina egna fartyg, occh sedan fortsätta resan hit med det svenska kronoångfartyget. När man från det höga amiralskeppets halfdäck skådar ut öfver den mäktiga flotta som nu är samlad på Elfsnabbens redd, föres tanken ovilkorligem på den flotta som tvåhundradetjugufyra är sedan samlades på samma plats och för ett beslägtadt ändamål. Det närvarande kriget är ett principkrig, liksom det trettioåriga, ett krig för Europas andliga frihet, hvari Europas stormakter gripa till svärdet för att försvara en stor och helig grundsats. Liksom då det romerska kejsarväldet i rättrogenhetens namn ville slå Euroas folk i andliga bojor, likaså ville nyss Wyssland, det östra påfvedömets förkämpe, tilli tetgöra det politiska framåtskridandet i en grannstat, för att derigenom fråntaga den all egen lifskraft och med detsamma all motståndsförmåga mot sina egna eröfringsplaner. Liksom då den store Gustaf Adolf väpnade sitt folk till en strid för allt hvad Europas mest bildade nationer hade dyrbarast och heligast, likaså väpna sig; nu England och Frankrike till skydd för sammia andliga frihet, ehuru i andra former än diå, och bland Elfsnabbens klippor samlar sig mu som då härskaran som skall möta våldets makt och strida med mörkret för ljuset och dess gerningar. Den gamle segraren vid Acre, hvars flagga nu så stolt svajar ibland våra skär, har säkert närvarande för sin själs öga bilden af den unge hjeltekonungen, som bland samma klippor en gång rustade sig till samma strid för ljus och frihet. En sådan kämpe för en sådan sak har svea folk rätt att följa med sina välönskninfar Må våldets och godtycklighetens legojon i löndom mätta sina fega själar med hop pet om kommande förstöring och nederlag för de stolta skepp, hvilka de nu med misstro och fruktan betrakta; må de itysthet önska sin östra själsfrände allt godt och det vestra Europas ädla och fria folk allt upptänkligt ondt. De skola ej våga i en halfdragen anda förråda sitt hjertas mening; ty Sverges folk börjar än en gång förnimma stämman af sin kallelse, talande ur historiens blad, aningsfullt hviskkande framtidens hopp. Må nya lagrar blomstra kring den gamla skeppshöfdingens grånade tinning, må han förlora ingen enda af de många han redan skördat; må hans underbara lycka äfven här följa honom och hans tappra folk, och nya segrar förherrliga hans ärorika flagga!