De tre falska vittnena framträdde, men den vändning rättegången tagit hade helt och hållet beröfvat dem modet. De vågade icke upplyfta sina ögon. — Ni har underskrifvit dessa attester — yttrade presidenten strängt. — Står ni ännu fast vid deras innehåll? Ingen af de tre svarade, oaktadt de uppmuntrande ögonkast, som Serlachius och Gyllenroth gåfvo dem. — Heter han Carl Hofverberg? — sade Stobge. — 1 sådant fall får jag upplysa om att han redan en gång förut deltagit i en komplott emot mig, utan tvifvel föranstaltad. af samma hederliga person, som nu uppträdt såsom min anklagare. Om jag ej misstager mig, blef han då, :i förening med en viss Nygren, förvunnen till förfalskningsbrott. — Jaså — sade presidenten. — Alltsammans är sålunda en den nedrigaste väfnad af falskhet och lögn. Bekänn karlar — fortfor han med höjd röst — så vida ni ännu viljen hoppas på någon nåd. Hvem har förmått er att underskrifva attesten? De tre vittnena föllo nu allesammans till bönboken. Det var Gyllenroth — sade de — som mot löfte om dryg betalning narrat dem att begå detta nya brott. Han hade sagt dem att öfverste Stobee vore en förrädare, och de förbannade nu sin godtrogenhet, och bönföllo hos rätten om skonsamhet. Alla krigsrättens ledamöter voro intagna af den djuaste harm öfver denna falska och nedriga anklagelse. residenten vände sig till Gyllenroth. — Ni har varit en af konung Carls officerare — yttrade han — och ni uppträder på detta sätt emot en af edra fordna vapenbröder. Herre! det är skamligt... det är himmelsskriande!... Sätt handklofvar och black på karlen, och för honom tillbaka till fängelset. De lagliga domstolarne skola döma honom... Och ni, Yörlachius, — tillade han — ni går också i fängelse tillika med edra tre köpta vittnen... Ett al t jubelrop af den församlade menigheten afbröt pres tens ord. Då det åter var tyst vände han sig ull Stobec: — Herr öfverste, ni är fri! I kraft af min egenskap såsom ordförande: denaf hans majestät tillsatta krigsrätt;