De tre falska vittnena framträdde, men den vändning
rättegången tagit hade helt och hållet beröfvat dem mo-
det. De vågade icke upplyfta sina ögon.
— Ni har underskrifvit dessa attester — yttrade pre-
sidenten strängt. — Står ni ännu fast vid deras innehåll?
Ingen af de tre svarade, oaktadt de uppmuntrande
ögonkast, som Serlachius och Gyllenroth gåfvo dem.
— Heter han Carl Hofverberg? — sade Stobge. — 1
sådant fall får jag upplysa om att han redan en gång
förut deltagit i en komplott emot mig, utan tvifvel för-
anstaltad. af samma hederliga person, som nu uppträdt
såsom min anklagare. Om jag ej misstager mig, blef
han då, :i förening med en viss Nygren, förvunnen till
förfalskningsbrott.
— Jaså — sade presidenten. — Alltsammans är så-
lunda en den nedrigaste väfnad af falskhet och lögn.
Bekänn karlar — fortfor han med höjd röst — så vida
ni ännu viljen hoppas på någon nåd. Hvem har förmått
er att underskrifva attesten?
De tre vittnena föllo nu allesammans till bönboken.
Det var Gyllenroth — sade de — som mot löfte om
dryg betalning narrat dem att begå detta nya brott. Han
hade sagt dem att öfverste Stobee vore en förrädare, och
de förbannade nu sin godtrogenhet, och bönföllo hos
rätten om skonsamhet.
Alla krigsrättens ledamöter voro intagna af den dju-
aste harm öfver denna falska och nedriga anklagelse.
residenten vände sig till Gyllenroth.
— Ni har varit en af konung Carls officerare — yt-
trade han — och ni uppträder på detta sätt emot en af
edra fordna vapenbröder. Herre! det är skamligt... det
är himmelsskriande!... Sätt handklofvar och black på
karlen, och för honom tillbaka till fängelset. De lagliga
domstolarne skola döma honom... Och ni, Yörlachius,
— tillade han — ni går också i fängelse tillika med
edra tre köpta vittnen...
Ett al t jubelrop af den församlade menigheten
afbröt pres tens ord. Då det åter var tyst vände han
sig ull Stobec:
— Herr öfverste, ni är fri! I kraft af min egenskap
såsom ordförande: denaf hans majestät tillsatta krigsrätt;