hvilken hennes rmajestät lyckligtvis ej igenkände den unga kornetten voon Stern, som Stobee presenterat för henne, var naturliggtvis icke rädd, men måste spela en röle; hon sprang derföre omkring och väsnades värre in de andra. — Se här, erss majestät — demonstrerade Stobee — just från denna pvunkt, der vi nu stå, besvarade vi elden. — Här tystmade öfversten plötsligt. Fredriks oerhörda föräderi rann honom i sinnet. Han skiftade färg, och drottningen skulle säkert märkt den harm som lyste i hans ögon, om hon varit mindre upptagen med betrakandet af sin gemål, som just nu lade i land. Hastigt gick hon emot honom, fattade hans händer, dem hon ömt trycckte, och utbrast: — Gud låte alldrig andra fiender nalkas mig än min ömt älskade gemåål! Då är jag den aftundsvärdaste drottning. Årma qvinna, onda makter hånskrattade och uppfyllde blott alltför mycket din önskan. Ingen annan fiende nalkades dig, än just denne, som inom få år skulle störta dig i en för tidig graf. Emellertid hade alla de oskadliga fienderna landstigit. De skriande och flyende damerna återkommo och företogo sig nu att, likt gräshoppor, slå ner på allting. Allt skulle beskådas, befingras, och låtsande en okunnighet som de omöjligt kunde äga, gjorde de de mest barnsliga frågor. Under allt detta pjoller, hvarigenom de sökte göra sig intressanta, voro drottningen och prinsen sysselsatta att med honingssöta ord vinna Stobåe, den de på allt vis sökte att utmärka. Men under det drottningen slösade sitt smicker på öfversten, hade solen ingalunda stått stilla. Han nalkades redan sin nedgång och flera af damerna syntes allvarsamt oroade öjfver hemfärden i mörkret. Arfprinsen, huru mycket hani än tycktes upptagen af sin gemål och sna officerare, haade likväl ändock ett öga för damerna; han märkte derass oro och fick knappt veta orsaken, innan han förklaraade att de, med hennes maj:t i spetsen, ndast behöfde önnska, för att förvandla den mörkaste natt ; den ljusaste darg. De önskade och... Egde underverket icke rum alldeles efter ordalydel