ÖFTERSTE STOBEE
HOLSTEINSKA PARTIET.)
— Hvad säger ni? — ropade drottningen öfverraskad.l
— Denne unge man s:- -
— Denne unge man, — afbröt Stobee, — som en-
dast utaf öfverdrifven blygsamhet döljer sig för ers ma-
jestäts blickar, är dock den, hvilken jag har att tackal
för mitt och mina kamraters lif och frihet. I
Det är omöjligt att beskrifva dem blick, hvarmed Re-
ina i detta ögonblick — det fruktaansvärdaste i hennes;
lif — betraktade öfversten. Hat, fruuktan, vrede och ra-
geri målade sig der, på samma gångg som hennes ställ-
ning uttryckte en bön om förskoningg. I
Fredrik yttrade icke ett ord. Han insåg att han i
detta ögonblick hjelplöst var öfverlemnad i sin fiendes
händer.
— Men förklara er då, öfverste! — utropade Ulrika.
— Så värdigas då afhöra mig, ers majestät! . .. Som
jag sade: vi voro förrådda. Jag eger mäktiga fiender . :.-.
fiender, som bemöda sig om att på allt sätt störta mig.
Jag vet det, jag har vetat det länge... men jag fruktar
dem icke. Må de akta sig! — Han kastade en blick
å prinsen. — Ännu ett försök i samma syftning och
jag skall krossa dem .
— Nämn förrädarne, öfverste! — ropade drottningen,
— och jag gifver er mitt furstliga ord att de skola dö-
mas efter Sveriges lag och straffas, utan afseende till
person, om ni kan bevisa hvad ni säger.
Öfversten teg några ögonblick. Fredrik stödde sig
mot sängkanten. En iskall rysning flög genom hans
lemmar. :
— Ers majestät! — återtog öfversten, — jag kan
ännu icke bevisa något... Det enda kännetecken jag har
på förrädarne utgöres af denna ..-
Han framtog en bandros, som han lemnade åt drott-
ningen.
— Jag är förlorad! — mumlade prinsen. — Hvilken
djefvul!
Fredrik hade igenkänt bandrosen, som fallit i den
besynnerliga damens händer hos madam Hofverberg vic
) So A. B. N:o 53, 55—57, 59, 61—65.