wa — MS
et der mötet, hvaraf vi lemnat en skildring i förra de-;
len af vår berättelse. .
— Huru? — frågade drottningen förvånad. — Denna:
pandros ?
— Ja, ers majestät, denna bandros förlorades en gång.
itaf en bland de sammansvurne och har till mig, såsom
det enda igenkänningstecken, blifvit öfverlemnad af den
unge kornetten der, som upptäckt komplotten och der-!
igenom räddat ers majestäts tropligtigste tjenare och un-
dersåter.
— Hvad i himlens namn är meningen härmed? —
tänkte Regina, blek som ett lik. .
— Det är då sant, min herre, — sade drottningen,
som ingenting misstänkte, — ni har upptäckt ett förrä-
diskt anslag mot mina tappra soldater... Ni har räd-
dat dem från död och undergång, ... Men så berätta då,
hur allt detta hänger ihop! i
Då Regina ingenting svarade, återtog Stobee:
— Värdigas ursägta den unge mannens blygsamhet,
ers maj:t... Nog af, han hade upptäckt en komplott
mellan mina fiender, att lemna mig i ryssarnes hän-
der genom cen öfverrumpling vid Stäket. Vi voro så-
lunda genom honom förberedde på allt ... Dä fienderna
nu på aftonen anlände, funno de den ena skansen öfver-
gifven. Deras kanoner spelade deremot, utan att besva-
fas. De ryckte närmare, och besatte skansen, öfver y-
tygade om att inga försvarare funnos på stället, I detta
ögonblick gjorde Dalheim och jag, i spetsen för vårt!
fåtaliga manskap, ett utfall från den andra skansen. Fi-
enderna blefvo öfverraskade, De ha under den sedna-
ste tiden vant sig att se svenskarne retirera. Vårt ihär-
diga anfall bragte dem snart på flykten, serdeles sedan
jag, dragande mig tillbaka med mitt folk, låtit antända
en under den första skansen på förhand anlagd mina.
Skansen förstördes, men fienderna sprungo till största
delen i Juften och — Stockholm är räddadt.
Mer än en gång under denna berättelse hade Fre-
driks ansigte skiftat mellan blekt och en så mörk rod-
nad, att den nästan stötte i svart. -Hvarje ögonblick må-
ste han befara, att få, såsom part, stå inför sin gemåls
och drottnings domstol, anklagad af hennes undersåte.
i Men BStobe ville ej drifva hämden så långt. Han var
för ädelmodig dertill. Han åtnöjde sig med att hålla
prinsen i schack och tvinga den kungliga högheten att
darra för en simpel öfverstes ord och blickar,