Ni har derföre atitt underrätta dem som vederbi att i händelse af krrig ifrågavarande egendom ic skyddas af konsulsceertifikat eller nägot annat dok ment, utan är blottsställd för att uppbringas och ko demmneras som pris. Då många engelska köpmän äro bosatte ryska hamnstäder, har denna förordning väcl många bekymmer och blifvit mottagen me stor obelätenhet. Vi resumera i korthet det vigtigaste af pa! lamentsförhandlingarne. Locke Kings bill om jordegendomens förde ning genom testamente föll i underhuset de I med 203 röster mot 82. Bright, Milne Stanley, Bouverie och andra försvarade bill på grund af den. nytta som jordegendomer fördelning medförrt i Frankrike och Belgiei Sir J. Pakington . och Disraeli talade emot der såsom farlig för )primogeniturens bestånd, oc lord J. Russell aansåg egendomens fördelnin i smärre lotter bååde onyttig och skadlig. Vi samma tillfälle fiick upprorslagen, hvilken sjelfva verket är den enda grunden för ar måens disciplin, tsin andra läsning. I öfverhuset samma dag gjorde lord Ellen borough några anmärkningar öfver Östersjö. flottans mindre tillfredsställande bemanning som på det mest segrande sätt gendrefvos a lord Aberdeen, hvilken visade att aldrig hade en engelsk flotta haft en dugligare och mers aktningsbjudande besättning, än den närvarande, som åstadkommits utan pressning; de anses med det nya systemet såsom en lyck: och en heder att tjena i den britiska örlogsmarinen. Den 11 förekom i öfverhuset en högst intressant diskussion öfver de kristnes rättigheter i Turkiet. Lord Shaftesbury fordrade framläggande af några aktstycken i afseende härpå, i akt och mening att ve erlägga det ryska manifestet, hvari förekommer den soerhörda beskyllningen mot Frankrike och England, att de i orienten göra gemensam sak med kristendomens fiender. Hein ville förbinda sig att bevisa, att om de kristna i Turkiet hade något att klaga öfver, så var det ej -turkarnes utan deras skuld, och att turkarne på den sista tiden gjort allt för att befordra den protestantitiska kristendomens framsteg, under det Ryssland öffver allt i verlden ansträngt alla krafter att motarbetaa densamma. Grekiska presternas kristna agenter hade varit skuld till nästan alla förföljelser som egt I rum, ty det grekiska presterskapet tänker endast på l lekmännens undertrycknande. På tjugu år hade bibelnn i Turkiet erhållit en förundransvärd spridning, och mer än 40 turkiska städer och byar hade särskildar protestantiska församlingar; i Konstantinopel ensarmt funnos 14 protestantiska skolor. Härigenom steg iintelligensen i allmänhet och med .-detta lekmännens be:gär att frigöra sig från den presterliga träldomen; detta sträfvande gynnades af turkiska styrelsens liberalitet, som tillät bibelns tryckning på alla orientaliska språk, äfven på turkiska Ryssland har 2 millioner judiska undersåter men tillåter ej bibelns utgifvande på hebreiska, samt förbjuder till och med utländska missionärer att omvända hedningar. Kejsar Nikolaus hade tagit tillbaka all den tolerans Alexander beviljat. Turkiet handlade på annat sätt. Det turkiska toleransediktet, som sir G. Canning utverkat, och hvarigenom han förberedt de orientaliska kristnes befrielse från Rysslands moraliska ok, — deri låg bland annat förklaringen på Rysslands anfallspolitik. Då sultanens frisinnighet wore den rätta anledningen till det ryska korståget och de vestra makterna dragit svärdet, ej för egennyttiga syften utan för alla nationers goda rätt och för mensklighetens heligaste egodelar, så måtte ingen ängslas för stridens utgång; ty den allsmäktige skall höra de förtryccktes bön och välsigna deras vapen som kämpa för : rätt och frihet (lifligt bifall). Lord Clarendon lobfvade dokumenterna och prisade den föregående talanrens beteckning af detryska manifestet. Ryssland bhade försökt att upptända ett religionskrig, men ett sädant uppspelar menniskonaturens sämsta lidelser.. Manifestets ihålighet hade fallit hvarje bildad rysss i ögonen. Ingen läte inbilla sig att grekerna bemöfva ryskt skydd; det hade varit ärligare af Ryssland att säga rent ut att det tyckte mera om Donaugränsen än Pruthgränsen. Ryska manifester äro riktade till Turkiets kristna undersäter för att ägga dem till uppror. Af muhamedansk fanatism hade man på sednare åren ingenting förnummit; blott om muhamedansk nationalkänsla, och det vore derföre en grof orättvisa att beskylla Frankrike och England för sarmverkan med kristendomens fiender. Vi stå i begreepp att börja en strid för rättvisan och en sund poliitik, som alltid värnar den svagares rätt, och jag hwoppas vi skola sätta en gräns för detta förhärjande infilytande som beröfvat en så stor del af Europa dess fria handlingskraft, som. städse blifvit användt att hämma framåtskridandet, hvarförutan nationerna ej kunna hålla sig uppe, som genom att såsom revolutionära beteckna alla de förbättringar hvilka regeringarne visade sig bevågne och som understöddes af nationernas önslningar, bragt utvecklingen i stockning, och endast uppnuntrat missnöjet och upprorslusten.r Flera kristna kommmer njuta redan under Turkiet gtörre frihet än und:r Ryssland. Akterna som skola framläggas, komma att visa att sultanen allvarligen arbetar på att bered samvetsfrihet ät alla klasser af sina undersäter. M:dan man i katolska länder förföljer protestantismer, har sultanen upplåtit platser för dess kapeller, och kyrkogårdar. Han uppläste derefter en nyss mottager depesch från lord Stratford af den 25 Febr., hvar omtalas en storherrlig firman, som tilläter kristna att vittna för domstolar i likhet med muselmän öfve: hela turkiska riket, och afskafar en skatt som varit tryckande för de kristna. Han setecknade derefter det grekiska upproret och drömnen om ett byzantiskt kejsardöme med skarpt ogilande ord, och upprepade att de fyra stormakterna örbundit sig att upprätthålla Porten, men att detta gonmärke bäst vunnes genom att påskynda och berygga dess sociala utveckling. Lord Grey trodde ännu på de kristnes förtryck, och nente att Turkiets ttolerans mot de kristna komme leraf att det lika mnycket föraktade alla kristna seker: önskade att Enggland ej måtte inskrida med va,enmakt för att qvanrhälla grekerna under sultanens kk. Lord Ellenborovugh varnade regeringen för det fariga åtaget att vilja utöfva protektorat öfver en del Portens undersåter mot en annan, en rättighet som på så goda grunder blifvit Ryssland förnekad. Lord Pitewilliam sade att tidpunkten vore illa vald att aforessa Porten medgifter för de kristna. Motionen eviljades och aktema skulle komma att framläggas. Consols stodo den 11 Mars 91 å 917. TYSKLAND. Preussen. I andra Kammarens möte den 3 rigtades till ministeren en interpellation af refve Schwerin, understödd af 114 andra deuterade (venstern, polackarne, katolikerna ch fraktionen Bethman-Hollweg), i hvilken e närvarande politiska förhållandena i allT.. o