En (Från Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn den 13 Mars 1854. Efter det ömkliga sätt hvarpå ministeren förrhållit sig i Grundlagssaken, i det den vanke:lmodigt än grep ctt förslag, än åter lät det fallla till jorden, 1 det än öfvermodet än försa gdheten dikterade dess handlingssätt, kunde ett nederlag icke längre undvikas, och den riksdag som nästan var sammansatt efter reforngens befallning, eller åtminstone efter ess önskningar, gaf genom sina voteringar både i folkeoch lagthinget tillkänna, huru heat och kållet ministrarne förlorat dess förtroende. Det har gått ministeren som det gick Cadmus med draktänderna: alla, aristokrater och demokrater, bondevänner och doktrinärer, hafva vändt sig emot den. Då således den falang som förut ställt sig fram att försvara regeringen icke allenast var brute: och splittrad, utan äfven drabanterna af omständigheternas makt drifna öfver i fiendens läger, trodde Monrad ögonblicket vara kommet att förhjelpa oss ut från detta ovisshetens och halfhetens tillstånd, hvari vi så länge befunnit oss, och han framställde derföre till statsrådet den interpellation, om det vidblef en af de grundlagsparagrafer, hvarpå värt politiska lif, sedan kungörelsen af den 28 Januari 1832, varit bygdt, nemligen omöjligheten för regeringen att kunna oktrojera åt 0sS helstatsförfattningen. På frågan om ministren ännu alltjemt erinrade sig och hade i simnet att hålla detta högtidligt gifna löfte, svarade dess chef undvikande, och då Monradl gick honom strängt på lifvet för att erhålla ett tydligt och bestämdt svar, ville han hvarken svara ja eller nej. Resultatet häraf blef en af Monrad författad adress till konungen, hvari man beder hans maj:t att omgifva sig med mera ppålitlige rådgifvares. Denna adress har funnit anklang så att säga hos alla, utan afseende på politiskt parti, och i sjelfva verset har den hittills icke funnit någon motstindare, ja sjelfva Tscherning har icke dristat sig att försvara ministrarne, hans gamla bundsförvandter. I lördags den 11 förekom den till första behandling i folkethinget, der den mot en minoritet af 3 gick till andra och sista läsningen. som eger rum i afton, och i middags gick den i landsthinget mot en minortet af 8 till andra behandlingen, som eger run i morgon, och läses sista gången. Om onslag kunna vi således vänta att deputationen med adressen afgår till konungen. Evad tror ni nu blir slutet på detta? Att miristeren in pleno ingifver sina afskedsansökningar, skulle väl hvar och en, som har rört sig i konstitutionella former, svara. Man skulle väl också tro det, och i hvarje annat land än Danmark (och Sverge?) skulle det vil icke hafva behöfts ett så utomordentligt st.g för att aflägsna en så afgjordt opopulär minister; men hos oss hafva de styrande med en sådan krampaktighet klängt sig fast vid makten, att det icke skall bli någon möjlighet att få bort dem, om icke konungen — säscm en tidning skämtande uttryckt sig — reqvirerar hjelp af polisen. Af detta skäl tror man ännu, så otroligt det låter, icke rätt på ministerens afgång, men man hoppas derpå. Emellertid är det ett dåligt tecken att ingen af de mera oberoende ministeriella tidningsarne törs lyfta handen till försvar för den beträängda ministeren. Man insveper sig i en högst diplomatisk tystnad, eller också säger man som den Berlingskes redaktör, publicitetens Nestor, sade i går afton: Det är utomordentligt beklagligt att vi skola sakna denna förträffliga, förtjenstfulla minister; men såsom sakerna stå kunna vi icke gifva den något annat råd än concilium abeundi. En sådan förklaring af tidningsverldens äldste och med ÅROR