En
(Från Aftonbladets korrespondent.)
Köpenhamn den 13 Mars 1854.
Efter det ömkliga sätt hvarpå ministeren
förrhållit sig i Grundlagssaken, i det den van-
ke:lmodigt än grep ctt förslag, än åter lät det
fallla till jorden, 1 det än öfvermodet än för-
sa gdheten dikterade dess handlingssätt, kunde
ett nederlag icke längre undvikas, och den
riksdag som nästan var sammansatt efter re-
forngens befallning, eller åtminstone efter
ess önskningar, gaf genom sina voteringar
både i folke- och lagthinget tillkänna, huru
heat och kållet ministrarne förlorat dess för-
troende. Det har gått ministeren som det
gick Cadmus med draktänderna: alla, aristo-
krater och demokrater, bondevänner och dok-
trinärer, hafva vändt sig emot den. Då så-
ledes den falang som förut ställt sig fram
att försvara regeringen icke allenast var bru-
te: och splittrad, utan äfven drabanterna af
omständigheternas makt drifna öfver i fien-
dens läger, trodde Monrad ögonblicket vara
kommet att förhjelpa oss ut från detta oviss-
hetens och halfhetens tillstånd, hvari vi så
länge befunnit oss, och han framställde der-
före till statsrådet den interpellation, om det
vidblef en af de grundlagsparagrafer, hvarpå
värt politiska lif, sedan kungörelsen af den 28
Januari 1832, varit bygdt, nemligen omöjlig-
heten för regeringen att kunna oktrojera åt
0sS helstatsförfattningen. På frågan om mini-
stren ännu alltjemt erinrade sig och hade i
simnet att hålla detta högtidligt gifna löfte,
svarade dess chef undvikande, och då Mon-
radl gick honom strängt på lifvet för att er-
hålla ett tydligt och bestämdt svar, ville han
hvarken svara ja eller nej. Resultatet häraf
blef en af Monrad författad adress till konun-
gen, hvari man beder hans maj:t att omgifva
sig med mera ppålitlige rådgifvares. Denna
adress har funnit anklang så att säga hos alla,
utan afseende på politiskt parti, och i sjelfva
verset har den hittills icke funnit någon mot-
stindare, ja sjelfva Tscherning har icke dri-
stat sig att försvara ministrarne, hans gamla
bundsförvandter. I lördags den 11 förekom
den till första behandling i folkethinget, der
den mot en minoritet af 3 gick till andra och
sista läsningen. som eger rum i afton, och i
middags gick den i landsthinget mot en mi-
nortet af 8 till andra behandlingen, som eger
run i morgon, och läses sista gången. Om
onslag kunna vi således vänta att deputatio-
nen med adressen afgår till konungen.
Evad tror ni nu blir slutet på detta? Att
miristeren in pleno ingifver sina afskedsan-
sökningar, skulle väl hvar och en, som har
rört sig i konstitutionella former, svara. Man
skulle väl också tro det, och i hvarje annat
land än Danmark (och Sverge?) skulle det
vil icke hafva behöfts ett så utomordentligt
st.g för att aflägsna en så afgjordt opopulär
minister; men hos oss hafva de styrande med
en sådan krampaktighet klängt sig fast vid
makten, att det icke skall bli någon möjlig-
het att få bort dem, om icke konungen —
säscm en tidning skämtande uttryckt sig —
reqvirerar hjelp af polisen. Af detta skäl
tror man ännu, så otroligt det låter, icke rätt
på ministerens afgång, men man hoppas
derpå. Emellertid är det ett dåligt tecken att
ingen af de mera oberoende ministeriella tid-
ningsarne törs lyfta handen till försvar för den
beträängda ministeren. Man insveper sig i en
högst diplomatisk tystnad, eller också säger
man som den Berlingskes redaktör, publicite-
tens Nestor, sade i går afton: Det är utom-
ordentligt beklagligt att vi skola sakna denna
förträffliga, förtjenstfulla minister; men såsom
sakerna stå kunna vi icke gifva den något
annat råd än concilium abeundi. En sådan
förklaring af tidningsverldens äldste och med
ÅROR