Inom få miuter hade Cecilia gått öfver färjan och tillryggalagt den lirta vägen till kojan som mor Cajsa utvisat. Då den unga flickan öppnade grinden till den lille inhägnaden, son aldrig får fattas omkring en svensk bondstuga, blef hon förundrad öfver den snygghet oct trefnad, som omgaf den enkla kojan och som tydlig röjde att dess åbo, oaktadt de signerier, som nyttjades vid kurerna, ingalunda tillhörde det fruktade häxfolket Denna anblick lugnade något den hemliga fruktan hor erfor vid tanken på att hon gått att söka menniskor. hvilka troddes till och med äga elementerna i sitt våld. Andtligen inträdde hon i stugan; här kände hon sir fruktan återväckas. Rummet såg verkligen, oaktadt dess snygghet, litet hemskt ut. Åtskilliga verktyg, hvilkas pruk Cecilia ej kunde förklara, hängde på väggarne och mångfaldiga slag af örter, som lågo utbredda på hyllor ör att torkas, visade att den undergörande doktorn helst var sin egen apotekare. En medelålders qvinna stod vid spiseln och rörde i en gryta. Hennes utseende var eget, men ej afskräckande; hon hade ramsvart hår, men blå ögon. Hennes längd var något under medelmåttan; hennes klädsel liknade de andra bondgummornas; en kjortel af randigt ylletyg, en svat tröja med långa skört, ett förkläde af samma tyg son kjorteln, och slutligen en mössa af kattun, som sammnhöll hennes hår . . . Denna qvinna emottog Cecilia mer ett: — Välkomnen, min vackra jungfru; hvem söker hon? Cecilia omtalade genast anledningen till sin ankomst. — Det var bra. Jungfrun har väl något med sig, som den lille nyligen brukat? — Ja, min fostermor tog af honom skjortan, just då jag skulle gå. — Får jag se den. Cecilia gaf henne den. Gumman besåg den noga, men ju längre hon betraktade den, desto mer mörknade hennes anletsdrag. Slutligen runkade hon på hufvudet med en orolig uppsyn: — Jungfru, den lille är obeskrifligt sjuk. — Ja! — Han har ej många dar att lefva på. — O, min Gud! — utbrast Cecilia sorgset. — Kära hjertandes, så illa det är! Far är icke hemma; han har gått åt Skedbo bruk till. Nog ser jag att gossen är sjuk, och vore han icke så illa deran, kunde 28 amhända bota hongjaysmen au är det mig omöjligt. 2 f