ÖFTVTERST! STOBEE
ELLA
HOLSTEINSKA PARTIET. )
En dylik sorglig tilldragelse, till :var på de tvifvel
som uppfyllde hennes bröst, skulle ha va väckt en an-
nan qvinnas dödligaste oro, men bidrog i stället att återge
fru Langenhjelm 1nod och besinning; — väl bleknade
hon något, men sansade sig genast.
— Nej — sade hon för sig sjelf, — jag ir för gam-
mal att öfveerlemna mig åt tomma drömbilder. Jag har
ej ingått dennna förbindelse af 1t sinnighet eller en blind
passion. — ! Hon sammanknipp sina händer och höjde
gina milda tblickar emot him: .n. — Jag står ju under
Guds beskycdd; ske mig efter hans behag! OO måtte jag
kunna blifva värdig min tillkommande mans aktning och
kärlek!... måtte himlen skänka mig vå att uppfylla
mina pligter mot Christinas son; då ka. ag med lugn
gå min framtid till nötes.
Hennes anletsdrag voro åter lugna och blida. Hon
lemnade rummet och gick in till barn n. Cecilia syntes
ovanligt blek, Cornelia hade smugit sig in till henne;
de begge gossarne sutto tysta i hvar sin vrå.
— Mina söta barn, icke få ni på d ina dag se så
ledsna ut. Kom ska ni få hålla kalas. -- Barnen upp-
gåfvo glädjerop.
Den ömma modren tog fram sylt oc bakelser. Cor-
nelia dukadle ett litet bord, och glädjen stod bögtitaket.
Catharina krunde ej se deras glädje utan att sjelf lifvas
deraf; innann kort äterkom öfversten och en påse konfekt
ökade läckeerheternas antal. Far och mor blandade sig
i deras oskyyldiga lekar, och öfverröstade af barnens ju-
bel fingo tyjyyska klockorna spela sin dödspsalm i ro.
Först uunder nattens tystnad, då alla lågo försänkta
i djup sömnn, vågade Cecilia gifva sitt beklämda hjerta
luft. Tårarr och böner omvexlade, — tårar öfver hennes
svaghet, —- böner till nådens Gud, att, om hon ej för-
) Se A. B3. N:o 63 och 58—57.