ÖFTVTERST! STOBEE ELLA HOLSTEINSKA PARTIET. ) En dylik sorglig tilldragelse, till :var på de tvifvel som uppfyllde hennes bröst, skulle ha va väckt en annan qvinnas dödligaste oro, men bidrog i stället att återge fru Langenhjelm 1nod och besinning; — väl bleknade hon något, men sansade sig genast. — Nej — sade hon för sig sjelf, — jag ir för gammal att öfveerlemna mig åt tomma drömbilder. Jag har ej ingått dennna förbindelse af 1t sinnighet eller en blind passion. — ! Hon sammanknipp sina händer och höjde gina milda tblickar emot him: .n. — Jag står ju under Guds beskycdd; ske mig efter hans behag! OO måtte jag kunna blifva värdig min tillkommande mans aktning och kärlek!... måtte himlen skänka mig vå att uppfylla mina pligter mot Christinas son; då ka. ag med lugn gå min framtid till nötes. Hennes anletsdrag voro åter lugna och blida. Hon lemnade rummet och gick in till barn n. Cecilia syntes ovanligt blek, Cornelia hade smugit sig in till henne; de begge gossarne sutto tysta i hvar sin vrå. — Mina söta barn, icke få ni på d ina dag se så ledsna ut. Kom ska ni få hålla kalas. -Barnen uppgåfvo glädjerop. Den ömma modren tog fram sylt oc bakelser. Cornelia dukadle ett litet bord, och glädjen stod bögtitaket. Catharina krunde ej se deras glädje utan att sjelf lifvas deraf; innann kort äterkom öfversten och en påse konfekt ökade läckeerheternas antal. Far och mor blandade sig i deras oskyyldiga lekar, och öfverröstade af barnens jubel fingo tyjyyska klockorna spela sin dödspsalm i ro. Först uunder nattens tystnad, då alla lågo försänkta i djup sömnn, vågade Cecilia gifva sitt beklämda hjerta luft. Tårarr och böner omvexlade, — tårar öfver hennes svaghet, —böner till nådens Gud, att, om hon ej för) Se A. B3. N:o 63 och 58—57.