ålderns fulla kraft. Plötsligt tycke hon sig förnimma
en vansinnigs skri, ... såg honom blöda under Duwalds
barbariska gissel, och under oerhörda qval uppgifva sin
brottsliga anda, ännu i döden gäckande sin bödels låga
egennytta; ty hon var öfvertygad att historien om de
i slottet nedgräfda skatterna endast var en saga
Men en annan bild uppsteg — Bernhards bhbld, så-
dan den träffade hennes ögon vid deras första möte, —
ung, tapper, ädelmodig; ... hon såg honom derefter steg
för steg släpas till brottets afgrund; djupa suckar upp-
stego ur hennes bröst,... han var dock hennes enda
kärlek.
— Olycklige Bernhard — utropade hon smärtsamt —
hvarföre älskade du ej mig? Vi skulle räddat hvarandra,
och en afrättsplats skulle ej hafva blifvit din graf! ...
En kall svett betäckte hennes panna; det svartnuade för
hennes ögon. ... -
Denna rörelse varade blott en minut. Återkommande
till sig sjelf fattade hon tyglarne, dem hon släppt.
— Så barnslig man kan vara — utbrast hon, — hvad
ondt har jag väl gjort? Hvilka äro bättre än jag? Månne
furstarne, som skola föreställa Guds ståthållare på jorden;
adelsmännen, som hjelpa dem att förhärja sitt egeet land,
eller presterna, som läsa välsignelse öfver det krömta huf-
vudets brott — välförståendes om det lyckas?
Så genomgick hon alla klasser och sökte gemom so-
fismer döfva sitt samvetes anklagelse, men kände sig
härunder så olycklig, att hon slutligen, snart sagdt, fröj-
dade sig öfver det elände, som innan kort skulle utbryta
öfver dessa olyckliga provinser.
I denna sinnesförfattning anlände hon till högqvarte-
ret, begärde ett samtal med generalmajor Zöge och vi-
sade honom ringen. Denne häpnade öfver att se en så
ung man i besittning af ett sådant förtroende. Men som
en god tjenare tillät han sig ingen anmärkning. Visst
såg det emellertid något besynnerligt ut att se en officer
af så hög rang bemöta en kornett nästan som en förman.
— Kornetten kan vara öfvertygad att jag i allt skall
uppfylla hans kongl. höghets vilja, något hvarom jag får
be kornetten försäkra hans kongl. höghet, när kornetten
skrifver till honom — sade generalen. — Jag hoppas