Om Regina varit van att mindre handla efter ögon-
blickets inflytande, än hon gjorde, så hade hon aldrig
åtagit sig en dylik beskickning, atminstone ej till ett
ställe der så många hågkomster väntade henne. Hvil-
ken skillnad dessutom mellan nu och för två år sedan!
Då visade hon sig i karkläder endast för att dölja sin
kärlekshandel, nu åter för att sjelf spela en politisk
röle. En man tycker sällan om att i sin älskarinna se
en amazon.
I början gick allt bra. Stolt satt Regina på sir
svarta häst, den hon med utmärkt skicklighet styrde.
Hon påminde sig huru hon för tvenne år selan, 1 den
gamla fru Backmans sällskap, färdats samma väg. Dö
var hon lycklig; hon älskade — åtminstone trodde hon
det — sin ännu obekanta riddare; hon jemförde sina
känslor för prinsen då och nu, och utbrast nästan högt:
— Hur i herrans namn! kan drottningen vara så
kär i den fadda karlen! vore han icke prins, hvad vore
han väl då? men nu får udda vara jemt. — Och blir
han kung en gång — då är det jag, som är drottning!
Det var som hade någon hviskat i hennes öra:
— Än om han skulle komma att älska någon annan?
Regina spratt till vid denna tanke — men plötsligen
utbrast hon:
— Bah, det är icke troligt! jag är så ung, så vac-
ker — och han så gammal, så utlefvad! ... Nej mig till-
hör han... mig och ingen annan!
Ändtligen hade hon hunnit halfvägs, och måste åter
göra en jemförelse emellan nu och för två år sedan.
Då liknade hela vägen ett läger, då lefde Carl och man
hade åtminstone ingen rysk galerflotta att frukta. Nu
var hjelten död, Sverges kuster hotades i hvarje ögon-
blick, — och likväl såg det ut, som om man lefvat i
den djupaste fred. - Emot sin vilja ryste Regina.
Men ju närmare hon nalkades Norrtelje, ju mera
uppstego för hennes inre syn — likt bilder i en lan-
terna magika — de händelser som här timat ).
:; . Hon såg Dittmar vid sin sida, ännu nästan i manna-
r) De händelser, hvarpå här anspelas; äro skildrade af Zeipel i
hans arbete mord ech kröning, hvartill vi nödgas hänvisa lä-
saren.