mådde qväfva sin numera brottsliga kärlek, hon åtmin-
stone måtte erhålla kraft att så innesluta denna böjelse
i sitt hjerta, att ingen ens skulle kunna ana dess tillvaro.
ELFTE KAPITLET.
Ändtligen nalkas den tidpunkt, då Fredriks afsky-
värda politik skall bära frukt, — då han, för att få
smycka sin panna med den så länge cftersträfvade kro-
nan, skall låta fienden ostraffadt härja fäderneslandets
kuster och genom tårar och blod bana Appeltysken en
väg till Carlarnes lysande tron.
Hvem kan förklara den retelse, som makten äger?
För henne hafva i alla tider utan tvekan uppoffrats dygd,
ära och tro,... nationernas väl och efterverldens dom
hafva skattats ringa mot en personlig ärelystnads till-
fredsställande... Du skall blifva dina bröders herre...
din fot skall trampa deras nacke... o hvilken ljuf,
hvilken frestande tanke!
3å hafva årtusenden fortgått — och den ene despoten
har fölit den andre i spåren... den mäktigare har un-
danträngt den svagare... och folken — de arma, för-
blindade folken — dem har man förtrampat, under
skydd af köpta bajonetter, af prestkappor och uniformer.
Ingen lyssnade till deras klagan, — och reste de sig
någon gång mot förtryckets hydra — ack! så växte hun-
drade hufvuden upp i stället för ett enda, som afhöggs.
Under ett möte med Regina, vid hvilket han om-
ständligt utvecklade sin plan att tvinga Svenskarne
skaffa sig en kung, i stället för en drottning, beklagade
han sig att han ej visste någon så pålitlig person, att
han. kunde våga skicka honom till Norrtelje, till gene-
ralmajoren Zöge. På Gyllenroth trodde han sig visser-
ligen kunna lita; men dels måste han skicka honom till
Urbanowitz, dels fruktade han att Gyllenroth ej skulle
äga nog skicklighet till ett sådant uppdrag.
Regina, som begärligt sökte hvarje tillfälle att undfly
den inre oro som jagade henne, erbjöd sig att sjelf
åtaga sig denna beskickning. Kanhända väntade Fredrik
jendast härpå, fastän han 1 början ej ens ville lyssna
dertill. Säkert är att han slutligen antog förslaget med
värma.