— Herr grefve! — afbröt honom hertigen; — hvar-
före denna utländska titel så länge jag står på svensk
botten? Ack! jag känner att hvarthän mina öden också
leda mig skall mitt hjerta alltid förblifva svenskt.
— ÖO, min dyre, älskade prins! — utbrast Horn med
värma, — denna kärlek för ett land, hvilket en annan
i edert ställe måhända skulle hafva afskytt, kan ej blifva
obelönad. Ulrika Eleonora är barnlös, ers höghet så
un,
Carl Fredrik rodnade starkt, hans ögon tindrade.
— Endast tanken att stå i spetsen för detta tappra
folk, — utbrast han, — kommer mitt hjerta att klappa
af förtjusning. För detta älskade land vill jag offra lif
och blod, ja... till och med sällheten att beherrska det.
En paus uppstod, hvilken snart atbröts af Stobåe,
som på en gång med liflighet och skicklighet började
utveckla såväl hertigens successionsrätt som medlen för
dess erkännande. Den gamle grefve Gyllenstjerna, upp-
retad som han var på drottningen, inföll:
— Af allt mitt hjerta önskar jag en sådan utgång.
Men politiken . ..
— Rikens och troners öden stå i Guds hand, — af-
bröt den försigtige Horn, — Emellertid kan ni vara för-
säkrad, nådigste herre, att i mig ega en vän, som aldrig
skall glömma edra fördelar, så vida de stå tillsammans
med rättvisans fordringar.
Diplomaten hade återkommit till sig sjelf. Känslan,
som för ett ögonblick tagit öfverhand, vek åter för be-
räkningen.
ooo Timman för min afresa nalkas, — återtog herti-
gen efter några ögonblicks tystnad. — Farväl herr gref-
ve... jag tackar er för edert deltagande, edra vänskaps-
fulla löften, oeh skulle Gud återkalla mig till detta äl-
skade land, svär jag att vara konung-öfver ett fritt folk
och att aldrig bryta min ed genom att söka nedsänka
det i träldomens bojor!
Han omfamnade de begge grefvarne och lemnade ha-
stigt rummet, åtföljd af Stobee.
De ögonblick Carl Fredrik ännu tillbringade på svensk
botten förljufvades af vänskapens deltagande; — och