RAA SSA: A:S
dre, i fall hans fördel så fordrat, men likväl nog stark
att fästa deras deltagande vid hvarandras öden.
— Arvid! — sade Gyllenstjerna slutligen; — du kan
ha rätt; men Dittmars död har likväl i mitt bröst väckt
dystra aningar... Ja, min vän! Tiden är ej mera min,
Dittmar har försvunnit; äfven min sol är snart nedgån-
gen och andra skola ega den tid som varit min.
Horn såg bestört på sin svärfar. Han var ännu för
ung att fatta den gamles oro. Ack! äfven hans tid
skulle en gång komma — denna tid, då han skulle se
sitt verk förstördt, sitt välde krossadt... se sig sjelf
öfverlefva sitt verk och sin makt.
SJUTTONDE KAPITLET.
Det var den sista April. Hertig Carl Fredrik af Hol-
stein stod i begrepp att lemna Sverige.
Grefvarne Horn och Gyllenstjerna befunno sig åter
tillsammans i den förres kabinett, då kammartjenaren
hastigt instörtade, under utrop:
— Hertigen. af Holstein! -
Grefven befallde att man skulle föra hertigen till
praktrummen och tillsäga grefvinnan att hålla sig be-
redd samt ikläda honom sjelf en statsklädning.
Befallningarne hunno ej verkställas; de voro knappast
gifna innan den unge hertigen visade sig, beledsagad af
öfverste Stobge, som denna dag ej vek från hans sida.
Horn gick hastigt emot hertigen, för att betyga ho-
nom sin vördnad och beklaga att han ej på förhand
blifvit underrättad om nåden af hans besök, för att
kunna på ett mera värdigt sätt emottaga honom.
— Mitt besök, — svarade den intagande ynglingen,
— var ej ämnadt statsmannen grefve Horn, utan min
älskade och vördade guvernör, hvilken jag, innan min af-
resa från Sverige, ännu en gång ville trycka till mitt hjerta.
Detta ömhetsprof af den unge fursten var ett glö-
dande kol på grefve Horns hufvud. Skulle väl dess-
utom Carl Fredrik hafva bemött honom med samma
otacksamhet som Ulrika, i händelse han tagit hans
parti i stället för hennes? ... För att dölja sin rörelse
lutade han sig djupt ned öfver hertigens hand.
— Ers Durchlauchts besök .:-