RAA SSA: A:S dre, i fall hans fördel så fordrat, men likväl nog stark att fästa deras deltagande vid hvarandras öden. — Arvid! — sade Gyllenstjerna slutligen; — du kan ha rätt; men Dittmars död har likväl i mitt bröst väckt dystra aningar... Ja, min vän! Tiden är ej mera min, Dittmar har försvunnit; äfven min sol är snart nedgången och andra skola ega den tid som varit min. Horn såg bestört på sin svärfar. Han var ännu för ung att fatta den gamles oro. Ack! äfven hans tid skulle en gång komma — denna tid, då han skulle se sitt verk förstördt, sitt välde krossadt... se sig sjelf öfverlefva sitt verk och sin makt. SJUTTONDE KAPITLET. Det var den sista April. Hertig Carl Fredrik af Holstein stod i begrepp att lemna Sverige. Grefvarne Horn och Gyllenstjerna befunno sig åter tillsammans i den förres kabinett, då kammartjenaren hastigt instörtade, under utrop: — Hertigen. af Holstein! Grefven befallde att man skulle föra hertigen till praktrummen och tillsäga grefvinnan att hålla sig beredd samt ikläda honom sjelf en statsklädning. Befallningarne hunno ej verkställas; de voro knappast gifna innan den unge hertigen visade sig, beledsagad af öfverste Stobge, som denna dag ej vek från hans sida. Horn gick hastigt emot hertigen, för att betyga honom sin vördnad och beklaga att han ej på förhand blifvit underrättad om nåden af hans besök, för att kunna på ett mera värdigt sätt emottaga honom. — Mitt besök, — svarade den intagande ynglingen, — var ej ämnadt statsmannen grefve Horn, utan min älskade och vördade guvernör, hvilken jag, innan min afresa från Sverige, ännu en gång ville trycka till mitt hjerta. Detta ömhetsprof af den unge fursten var ett glödande kol på grefve Horns hufvud. Skulle väl dessutom Carl Fredrik hafva bemött honom med samma otacksamhet som Ulrika, i händelse han tagit hans parti i stället för hennes? ... För att dölja sin rörelse lutade han sig djupt ned öfver hertigens hand. — Ers Durchlauchts besök .: