ärligaste korseld, för att icke tala em de på n mängd punkter anlagdå minorna. Men å andrå sidan känner man i Wallahiet sedan 1828 Rysslands makt och vet vad dess ihärdighet förmår. Man vet att då öllo endast på fälten och vid vallarne framör Braila 25,000 ryssar, och man är öfvertygad att man ännu i dag icke skall skygga för dylika eller ännu större offer, för att låta de fortifikatoriska verken vid Kalafat försvinna från jorden, liksom de 1829 raserade fästningsverken vid Braila för alltid försvunnit. Huru gynnsamt än de hittills hållna drabbningarne utfallit för turkarne, huru ringa sympatier för Ryssland än finnas hos alla klasser af befolkningen, så finnas dock i Moldau och Wallachiet endast få som tro att de turkiska vapnen på längden skulle kunna få öfverhand, och man är fullt öfvertygad, att om de fremmande makterna icke lyckas att stäfja Ryssland, skola ryssarne taga fast fot i furstendömena. Redan för någon tid sedan förljöds, att sultanen på våren ärnade personligen ställa sig i spetsen för sin armå. Om detta verkligen var fullt allvar eller endast kungjordt för att lifva truppernas mod och entusiasm, kan jag ej afgöra. Visst är emellertid, att i Widdin stora anstalter träffas för sultanens mottagande. Den för honom bestämda byggnaden inredes med orientalisk prakt och europeisk förfining, och fyra stora hus deromkring ha blifvit nedrifna för att lemna plats åt trädgårdsanläggningar. Man arbetar fortfarande på att befästa denna starka plats äfven från landsidan, och de sköna, på otroligt kort tid uppkomna befästningarne vittna, lika mycket som turkarnes otroliga dödsförakt i de fäktningar som hittills egt rum, om den energi och hängifna ihärdighet, af hvilken mahomedanen är mäktig, då han väckes till entusiasm, Äfven penningar tillströmma fortfarande. Den högre handelsklassen i Bosnien och Bulgarien har lemnat mycket stora förskotter på ett väntadt lån, och derför erhållit ränteberande krigslånsobligationer. Men illa skulle det vara om de i Bukarest cirkulerande, måhända af ryssarne i omlopp satta ryktena skulle bekräfta sig, att allvarsamma differenser i Widdin och Kalafat uppstått mellan egyptiska och renegatofficerare, hvilka haft till följd att de egyptiska officerarne förklarat, att de icke wilja tjena tillsammans med de ganska talrika renegaterna. Om detta verkligen är sannt och det icke skulle lyckas Omer Pascha, för hvilken både gammalturkar och renegater hysa lika tillgifvenhet, att besvärja denna storm, så kunde det lätt hända, att ryssarne oaktadt korseld och minor snart nog skulle kunna stå inom Kalafats befästningar. Jag har redan talat om de Donauöfvergångar som litet emellan ega rum. Enligt bref från Bukarest har det verkligen lyckats turkarne att få fast fot på ett par punkter på venstra Donaustranden. Så äro Simnitza, en betydande ort mellan Turnu och Giurgevo, samt byn Slobona i turkarnes händer. Staden Turnu togs af turkarne redan den 17 Januari, men jag underlät att nämna derom i mitt förra bref, emedan jag ansåg angreppet mot denna stad blott för en af de många dagligen förekommande rekognosceringarne utan större betydelse, och tog för afgjordt attturkarne snart åter skulle draga sig tillbaka. Men ännu den 2 Februari voro turkarne alltjemt herrar öfver staden. Till de underrättelser man läser i Bukarests tidningar om de af turkarne i Turna föröfvade grymheter sätter jag lika liten tro som till de engelska och franska bladens motsatta öfverdrifter. Jag tror mig redan ha omnämnt att ryssarne upprätta en frikår i Wallachiet. Med afseende på den stora mängden af sysslolösa, i furstendömena kringstrykande individer samt den proportionsvis höga aflöning som lemnas åt dessa frivilliga, kunde man lätt förutse att värfningarne skulle lyckas ganska väl. Dock synes den ryska saken ännu alltjemnt finna mera anklang hos greker och bulgarer än hos wallacherna, som vid detta tillfälle, liksom öfver hufvud taget under hela kriget, intagit en afvaktande ställning. Många bland de värfvade ha hufvudsakligen låtit locka sig genom utsigterna till det rika byte, som de hoppas kunna göra på andra sidan Donau. Dock ega redan talrika desertioner rum, och för icke längesedan fingo flera sådana desertörer till varnande exempel springa gatlopp på stadens förnämsta gata, mellan rader af med spön väpnade ryska soldater. Den 3 Februari, före dagens inbrytande, landade 800 till 900 turkar på den utanför Giurgewo liggande Donau-ön, och mot dem ryckte genast 1200 ryssar. En hårdnackad strid uppstod, som varade fem timmar och TIslutade med turkarnes återtåg, men i hvilken Iryssarne förlorade 2 officerare, 20 man döda Toch mer än 100 sårade, deribland tvenne höÅgre officerare. Under turkarnes landning beskjöto batterierna i Rutschuk det gent emot liggande Giurgewo, hvarigenom en sådan bestörtning uppstod hos den dervarande befolkningen, att många familjer lemnade staden. Enligt bref från Bukarest fortfor denna kanonad de närmast följande dagarne; dock är den härigenom åstadkomna skadan icke så stor, då de flesta bomberna krevera i luften och falla i Donau. Beizaden (furstesonen) Gregor Stourdzas inträde i turkiska armeen har väckt ett oerhördt uppseende i furstendömena, isynnerhet i Moldau. Denna i utländska tidningar för längesedan omtalade händelse har i det längsta blifvit betviflad i Moldau. En för kort tid sedan utfärdad förordning af kejserliga kommissarien baron Budberg har nu gjort slut på allt tvifvel, i det Gregor Stourdzas inträde i