ttningarne och beröfvad de sköna och sinn-
sa kupletterna, som härma kärlekens själa-
igning, nu står naken och öfvergifven, blif-
t utesluten och Bassanio fått på vanligt pro-
iskt sätt fria till Portia. Vi äro förvissade
t endast en scenisk nödvändighet varit orsa-
n till denna beklagansvärda stympning, men
hemställa till Kongl. Teaterns mitiska och
ergiska styrelse, om det vore alldeles omöjligt
t sätta de simpla och korta båda :roler, som
ifvit uteslutna, i händerna på ett par elever,
ler-i nödfall låta dem dubleras af hr Wenn-
om och Hjortsberg, och tro att hela allmänhe-
n skulle vara teaterstyrelsen inneerligt tack-
am för en sådan anordning, hvariggenom detta
igtiga och för Portias karakter så: djupt be-
vdelsefulla moment kunde återställas i sitt
illa och harmoniska sammanhang.
Om utförandet måste vi denna gång fatta
ss mycket kort, och kunna göra det så myc-
et heldre, som vi hoppas stycket länge bi-
ehåller sig på scenen, så att vi dertill kunna
terkommä. Samspelet var i allmänhet gan-
ka godt, och andra rangens roller, hvari-
land särdeles utmärktes Jessica (mll Fehrn-
tröm) genom sitt sanna, vackra och naiva
pel, voro ganska väl fyllda. Nerissa (mll
äfström) kunde äfven såsom kavomarjungsrua
afva varit litet mera dame och mindre
oubrette, åtminstone af undseende för den
istoriska kostymen. Fr Hedin var lyckli-
are än vi väntat såsom Graziano, ehuru myc-
et det ännu återstår för honom att förverk-
iga det sköna och behagfulla namnet. Hr
Swartz var en värdig Bassanio, med vacker
vållning och ypperlig kostymering:, och hans
stumma spel i domstolsscenen var af mycken
effekt. Solanio eller, såsom han i öfversätt-
ningen kallas, Salario (hr Lundbergh) och Sa-
arino (hr Nygren) voro, såsom sig borde,
mindre framstående; Lorenzos roll ligger rätt
väl för hr Sundberg, särdeles der sentimen-
tala scenen i början af femte aken. Tubals
roll utfördes förtjenstfullt af hr Hjortsberg;
llparigheten och skadeglädjen i den korta
men mästerliga scenen med Shylock fram-
ställdes med måtta och omdöme, och den
lätta tyska brytningen och vulgirismen för
öfrigt var lagom för att genom kontrasten
gifva lyftning åt Shylocks tragisky höghet.
Hr Jolin var en utmärkt Lacelot. Den
italienska slyngelaktigheten, som aldrig för-
lorar en viss grad af plastisk grace, den son-
liga ömheten, som bryter sig väg genom gyc-
kelmakarens öfversitteri, och den venetianska
gaminens oupphianeliga färdighet i tungan, allt
detta återgafs af hr Jolin med en psykologisk
och lokal trohet, som gjorde hans roll till en
af de tacksammaste och mest framstående i
skådespelet. Måhända hade ingen af denna
aftons skådespelare så i grunden gzenomträngt
och uttömt sin roll som hr Jolin gjorde det
med Lancelots.
Vi beklaga att teaterstyrelsen icke haft nå-
gon annan än hr Wembom att sätta på Do-
gens stol. Han var, i sitt fodral af guldbro-
kad, en hjelplig dekoration, men olyckligt-
vis för pjesen och för åskådaren fick han ej
inskränka sig till en så stum roll. Den vackra
uppmaningen till Shylock blef ihr Wennboms
mun tyvärr en grötmyndig predikan, och vi
undra ej på att den icke gjorde någon verkan
på det förhärdade judehjertat.
Portias roll är så stor och så svår att den
ålägger kritiken mycket öfverseende vid be-
dömandet af fru Bergmanssons sjel. Det är
obegripligt att ,Xöpmannen, aldrg uppsattes
på kongl. scenen medan den ämu i Emelie
Högqvist skulle hafva funnit den mest full-
ändade Portia. Fru Bergmansson: anlag ligga
åt ett helt annat håll; hon är skipad för den
moderna fransyska komedien; ha för sig väl,
går väl, talar väl och klär sig vä, men hon
saknar sinne för den antika omedebarhet, som
trots all möjlig rikedom af psykologisk mång-
fald, utgör det sammanhållande draget i Por-
tias väsende. Lekfull, djerf, trotsigt utma-
nande och förslagen, är Portia i grunden full
af ljuf qvinlighet och jungfrulig skärhet, hvil-
ken blott i ringa mån ersattes af den sen-
suella hänförelse som fru Bergmusson har i
sin makt. I sin första scen, unter kritiken
af sina friare, förfaller fru Bergmasson allde-
les för mycket till hvad fransmamen kallar
minauderie, något som här blir i aögsta grad
stötande. Portia får ej glömma att hon är
en furstinna, äfven med sin leksyster. Men
det är måhända söderns döttrar förbehållet att
förena denna ytterliga ysterhet och uppslup-
penhet med en höghet och värdighet, som
naturen der gifver af sig sjelf; uan att den
behöfver inläras. Fru Bergmanssa utplånade
emellertid det obehagliga intryckt af denna
första scen, genom ett ganska firtjenstfullt,
och i några scener högst graciöst och verkli-
gen beundransvärdt, spel i det följande, hvil-
ket också belönades af flera bifallsyttringar.
Vi tro oss ej säga för mycket, om vi påstå
att hr Dahlqvist upphöjde Shylocks roll till
dramats hufvudfigur. Hans uppfattning af
denna beundransvärda personlighet var värdig
och förträfflig. Särskildt måste 7i hålla ho-
nom räkning för den berömvärda måtta han
alltigenom bibehöll, utan att i e enda mån
öfverskrida skönhetslinien, hvartill denna roll
innebär så många lockelser. Has ypperliga
maskering förtjenar ett särskildt erkännande.
Kort sagdt, hr Dahlqvist har i Shylock fått en
af sina lyckligaste roller.
Men titelrollen då, köpmannen, dramats huf-
vudperson? höra vi läsaren fråga, har ni glömt
den? Det är sannt, Antonio är hufvudperso-
nen fastän han ej talar mycket, ej handlar
mycket; men han är skådespelets inneboende
ande, den mystiska kontrapunkten i alla dess
ackorder, som omedvetet klingar igenom bru-
set af alla de harmoniska förvecklingarne och
. 92 IF — HH OR MM a Lu 2 LV