hvad du. vill, en qvinna är dock lättare att styra, än en man ... — Ingalunda, min svärfar... Ni besinnar ej, hvilka fördelar vi kunna ha vid att flytta kronan på Fredriks hufvud. Ulrika Eleonora förbltver alltid Carl XI:s dotter och Carl XII:s syster. Fredrik deremot, en utländning utan ringaste anspråk, skall endast genom oss blifva hvad han så Nifligt eftersträfvar, och innan han får kronan, skall jag förse henne med så många taggar, att han skall blifva rätt nöjd att finna någon, som lättar dess tyngd. Må glittret sedan gerna blifva hans, blott makten blir vår! — Du har rätt — utbrast Gyllenstjerna, förtjust — och vår seger skulle varit fullkomlig, om ej den förb— klassifikationen varit. Då skulle regeringen ha varit försäkrad inom första klassens ledamöter. — Det är den ändå. Gyllensten spratt till. Horn fortfor: — Vi stora blifva egentligen de enda, bland hvilka det kan komma i fråga att välja rikets råd, och rådet är i besittning af den egentliga makten. — Men ständerna... de ofrälse, Arvid! Hvilket språk föra de ej nu emot i Oxenstjernas tid! Hvad vill det blifva utaf? . — Lappri... ni skall få se att vi nog skola qväsa dem. Men nu till något annat. Geheimerådet v. Dittmar är död. Se här är Duwalds bref. j Gyllenstjerna skiftade färg. Under det han läste darrade papperet i hans händer. Han suckade. Ett par gånger utfor han med hetta öfver Duwalds samvetslösa uppföranide. Andtligen bortlade han brefvet, men han satt stuna och hans blick hvilade orörlig derpå. Oroad öfver hans tilltagande blekhet sökte Horn lugna honom med den föreställningen , att Dittmars död egentligen för dem vore en lycka. : Men den gamle grefven lyssnade ej derpå. Dittmars död var för honom en påminnelse... ett memento mori. Deras mångåriga bekantskap, deras politiska relationer hade: dessutom dem emellan alstrat ett slags vänskap, väl ej starkare än att den ene kunnat uppoffra den ans