bräftvinsredskap,j skulle gtrörbjudas atyttra densamma,
och så snart redskapen får afyttras, kan ju ej heller
genom någon försegling det befarade missbruket före!
kommas. Hvad vunnes säledes genom det föreslagna
stadgandet? Intet.
Men lätom oss nu taga i öfvervägande utskottets
hufvudskäl, eller att, derest bränvinsförbud ej mellan-
kommer, skulle hungersnöd stå för dörren, hvilket
pästäende finnes på flera ställen i betänkandet upp
repadt. Jag mäste förklara att jag äfven i detta
hänseende ej kan dela utskottets äsigt och mina skä
dertill äro redan i det föregående, vid betraktelser
öfver skördens beskaffenhet, antydda. Ingen läre
stämdt kunna säga huru stora förräd af lifsmedc
som finnas inom landet, men så vidt alla af m
kända uppgifter och förhållanden gifva vid hand:
förefinnes visst ingen sädan allmän brist, som kunde
komma att föranleda nägon hungersnöd. Det end:
bevis, som härför blifvit af utskottet anfördt, är ati
från flera län till K. M:t inkommit underdäniga an
sökningar om understöd af allmänna medel. Dett:
bevis är likväl i min tanka alldeles icke tillfyllest
görande. Det händer ofta, att ansökningar om un
derstöd inkomma, utan att spanmälsbrist i allmän-
höet förefinnes. Bristen är ofta endast Tokal, och de
Ar dessutom icke så mycket bristen på födoämne:
som föranleder ansökningarne, utan fast mera en de:
af befolkningens oförmåga att dessa födoämnen si:
förskafta. För att afhjelpa den nöd, som under så
dana omständigheter alltid hos d. rattigare folkklas
serna på ett eller annat håll inträffar, bar äfven re
geringen till sin disposition ganska betydliga summor,
hvaraf understöd kan och bör lemnas åt de orter de
nöd verkligen är för handen. Uti de nu framställd:
behofven ligger säledes egentligen ingenting abnormt
utan detta är tvärtom ett förhållande som blifvit a
statsmakterna förutsedt, och det tillhör en omtänk
sam regering att, genom de medel som för sådan
ändamål äro lagda i dess händer, söka i möjliga-t:
mätto lindra den nöd som onekligen på vissa orte
finnes; men icke får man härutaf draga den slutsats
att en allmän hungersnöd står för dörren, och at
den icke kan förekommas med mindre än att ny:
undantagslagar utfärdas, hvilken utväg, i anseend:
till dess mängfaldiga svära följder, enligt min tank:
endast i yttersta nödfall bör tillgripas.
Af alla de skäl som utskottet anfört, för att bevis:
det betänkliga af den närvarande ställningen me:
hänsigt till lifsförnödenheterna, och i sammanhan;
dermed behofvet af bränvinsbränningens inställande
i vär, är det efter min tanka blott ett som ha
någon egentligt vigt, och detta skäl är de nuva
rande höga spanmälspriserna. Men, mina herrar
detta förhällande ensamt) hvarken bevisar fullkom
lig spanmålsbrist eller utgör tillräckligt motif för de
ifrågasatta ytterligare bränvinsbränningsförbudet. Mar
får nemligen icke betrakta spanmålspriserne här :
landet uteslutande för sig, utan jemväl taga i beräk
ning det sammanhang de hafva med priserna i andr:
länder. Det är en naturlig och gifven följd af der
utsträckning och rörlighet, handeln nu för tiden er-
hällit, att en varas högre eller lägre pris i det enz
landet utöfvar en stor inflytelse på priserna äfven i
det andra. Om t. ex. rägen i Köpenhamn, säsom nv
lärer vara fallet, gäller 27 rdr, sä faller det ju a!
sig sjelf att ingen spanmålsegare i Skåne kan var:
så oklok att sälja sin räg för t. ex. 17 rdr, äiven on
tillgången deraf vore aldrig så stor; och icke gär de
an under sädana omständigheter, att endast af d
höga priserna derstädes draga den slutsats, att brist
på säd i Skäne verkligen är för handen. Vi vet:
alla att, till följd af förra årets svagare skörd snar:
sagt öfver hela verlden, priset å lifsmedel allestäde:
stigit till en utomordentlig höjd, och ingenting kar
då vara naturligare än att vi mäste följa med i denn:
allmänna prisstegring. Detta är dessutom en nöd
vändighet, som i sjelfva sitt onda medför ett godt.
emedan deruti ligger den starkaste väckelsen att un-
der den dyra tiden så vidt som möjligt hushålla mec
det knappa förrådet, eller, såsom man plägar uttrycke
sig, rätta munnen efter matsäcken. Men lika natur
lig och nödvändig som denna prisförhöjning är vid er
felslagen ärsvext, lika billig är den också. Man må
ste besinna hvad det vill säga att med maktspräl
rubba dessa förhållanden och genom lagstiftnings
åtgärder gripa in i det mest fria af allt, eller son:
åtminstone bör vara det, nemligen prisbestämmelsen,
hvars sjelfva väsende är att vara en frivillig öfver-
enskommelse emellan den säljande och den köpande.
Lagen är oss gifven till skydd emot väld och orätt.
Att begagna densamma säsom ett medel att för till-
fället införa ett annat tillstånd än det, som till följd
af omständigheternas kraf sjelfmant sig utvecklat, är
alltid efter min tanka en så högst betänklig åtgärd.
att den ej annat än under de mest imperativa för-.
hållanden kan försvaras. Ty man mäste ihägkomms,
att hvad man gifver åt den ena, det tages ifrån erl
annan. Man skapar intet; man blott omflyttar intres-.
sena. Och hvilka äro vid detta tillfälle parter i frå-
gan? ÅA ena sidan de spanmälsbehöfvande och ä der
andra de spanmålsatiåtande. De förra bestå hufvud-
sakligen af städernas invånare och af bruksdistrikter-
na. För dessa är det utan tvifve! ganska förmänlig!
att slippa betala säden dyrare det ena äret än de
andra. Det förundrar visserligen ingen att större
bruksegare som köpa nästan all sin spanmål, och fa-
briksidkare som underhälla en mängd personer, finn:
det synnerligen önskvärdt att äfven under svåra ä
för vanligt pris få köpa den säd, de oftast äro skyl
diga att mot ett visst ackord tillhandahålla sina ar
betare. Men den andra parten, eller jordbrukaren
han får, som man säger, betala fiolerna. Är sädan:
rättvist?
Kastom en blick på hans ställning. I det ondal;
året, som i det goda, skola alla hans utgifter bestri
das. Tjenstfolket mäste aflönas; hushållet mäste un
derhällas; alla skyldigheter måste utgöras; skattern:
utgå ej blott till samma, men till ett högre belopp är
vanligt; med ett ord, behof af mängfaldig art mästt
fylias, och till allt detta har han oftast ingen anna
inkomst, än det ringa, tungt förvärfvade öfverskot
hans jordbruk möjligen kan lemna honom. Om m
Försynen pålägger oss pröfningar och olyckor af e
felstagen eller svagare ärsvext, är det då billigt a:
lagstiftningen genast ingriper för att nedtrycka prise
på den ringa frukten af hans tunna skördar? Är d:
ej nog dermed att landimannen vidkännes den för
lust som minskningen i hans afkastniog oundvikliger
medför, utan skall lagstiftaren då komma att lägg:
ytterligare sten på bördan, genom att med ett slag:
maktspräk förhindra den naturliga prisstegring son
är en följd af den ringare tillgången, och hvarigenon
åtminstone någon ersättning skulle beredas honom fö
hvad han i qvantitatift hänseende förlorar? Läton
oss taga ett exempel. Antag att en mindre jordbru-
kare under vanliga är erhåller 70 a 80 tunnor span
mål; omkring hälften deraf åtgår till utsäde och hu
sets underhåll; den andra hälften utgör således dv:
öfverskott, hvarmed alla de öfriga behofven skol:
fyllas.
Om nu ärsvexten utfaller med endast tre fjerdede
lar af sitt vanliga belopp, så minskas i och med det
samma det påräknade öfverskottet till hälften, och on
skörden nedgår till hälften af den vanliga (hvilket i
missvextår visst icke är. ovanligt), så uppkommer all
deles icke något öfverskott. -
Nä väl! jag frågar ännu en gång: Är det fö
mycket begärdt, att den ringa behållning som landt-
mannen, under dylika missgynnande tider möjliger
kan ega, också blifver med ett högre pris betald?
Eller finnes det någon annan utväg än denna, attäf-
ven på de andra samh sserna fördela tyngden at
missvextens hemsökelse, att ej bördan kastas hand- 1.
löst på jordbrukaren ailena, hvilken i alla fall blir
den som i främsta rummet och härdast deraf tryckes.
ar! och just emellan alla lagstift-
i syftning, a den ifråga-
upt och så obilig sripa i er
ör min del aldrig för