bräftvinsredskap,j skulle gtrörbjudas atyttra densamma, och så snart redskapen får afyttras, kan ju ej heller genom någon försegling det befarade missbruket före! kommas. Hvad vunnes säledes genom det föreslagna stadgandet? Intet. Men lätom oss nu taga i öfvervägande utskottets hufvudskäl, eller att, derest bränvinsförbud ej mellankommer, skulle hungersnöd stå för dörren, hvilket pästäende finnes på flera ställen i betänkandet upp repadt. Jag mäste förklara att jag äfven i detta hänseende ej kan dela utskottets äsigt och mina skä dertill äro redan i det föregående, vid betraktelser öfver skördens beskaffenhet, antydda. Ingen läre stämdt kunna säga huru stora förräd af lifsmedc som finnas inom landet, men så vidt alla af m kända uppgifter och förhållanden gifva vid hand: förefinnes visst ingen sädan allmän brist, som kunde komma att föranleda nägon hungersnöd. Det end: bevis, som härför blifvit af utskottet anfördt, är ati från flera län till K. M:t inkommit underdäniga an sökningar om understöd af allmänna medel. Dett: bevis är likväl i min tanka alldeles icke tillfyllest görande. Det händer ofta, att ansökningar om un derstöd inkomma, utan att spanmälsbrist i allmänhöet förefinnes. Bristen är ofta endast Tokal, och de Ar dessutom icke så mycket bristen på födoämne: som föranleder ansökningarne, utan fast mera en de: af befolkningens oförmåga att dessa födoämnen si: förskafta. För att afhjelpa den nöd, som under så dana omständigheter alltid hos d. rattigare folkklas serna på ett eller annat håll inträffar, bar äfven re geringen till sin disposition ganska betydliga summor, hvaraf understöd kan och bör lemnas åt de orter de nöd verkligen är för handen. Uti de nu framställd: behofven ligger säledes egentligen ingenting abnormt utan detta är tvärtom ett förhållande som blifvit a statsmakterna förutsedt, och det tillhör en omtänk sam regering att, genom de medel som för sådan ändamål äro lagda i dess händer, söka i möjliga-t: mätto lindra den nöd som onekligen på vissa orte finnes; men icke får man härutaf draga den slutsats att en allmän hungersnöd står för dörren, och at den icke kan förekommas med mindre än att ny: undantagslagar utfärdas, hvilken utväg, i anseend: till dess mängfaldiga svära följder, enligt min tank: endast i yttersta nödfall bör tillgripas. Af alla de skäl som utskottet anfört, för att bevis: det betänkliga af den närvarande ställningen me: hänsigt till lifsförnödenheterna, och i sammanhan; dermed behofvet af bränvinsbränningens inställande i vär, är det efter min tanka blott ett som ha någon egentligt vigt, och detta skäl är de nuva rande höga spanmälspriserna. Men, mina herrar detta förhällande ensamt) hvarken bevisar fullkom lig spanmålsbrist eller utgör tillräckligt motif för de ifrågasatta ytterligare bränvinsbränningsförbudet. Mar får nemligen icke betrakta spanmålspriserne här : landet uteslutande för sig, utan jemväl taga i beräk ning det sammanhang de hafva med priserna i andr: länder. Det är en naturlig och gifven följd af der utsträckning och rörlighet, handeln nu för tiden erhällit, att en varas högre eller lägre pris i det enz landet utöfvar en stor inflytelse på priserna äfven i det andra. Om t. ex. rägen i Köpenhamn, säsom nv lärer vara fallet, gäller 27 rdr, sä faller det ju a! sig sjelf att ingen spanmålsegare i Skåne kan var: så oklok att sälja sin räg för t. ex. 17 rdr, äiven on tillgången deraf vore aldrig så stor; och icke gär de an under sädana omständigheter, att endast af d höga priserna derstädes draga den slutsats, att brist på säd i Skäne verkligen är för handen. Vi vet: alla att, till följd af förra årets svagare skörd snar: sagt öfver hela verlden, priset å lifsmedel allestäde: stigit till en utomordentlig höjd, och ingenting kar då vara naturligare än att vi mäste följa med i denn: allmänna prisstegring. Detta är dessutom en nöd vändighet, som i sjelfva sitt onda medför ett godt. emedan deruti ligger den starkaste väckelsen att under den dyra tiden så vidt som möjligt hushålla mec det knappa förrådet, eller, såsom man plägar uttrycke sig, rätta munnen efter matsäcken. Men lika natur lig och nödvändig som denna prisförhöjning är vid er felslagen ärsvext, lika billig är den också. Man må ste besinna hvad det vill säga att med maktspräl rubba dessa förhållanden och genom lagstiftnings åtgärder gripa in i det mest fria af allt, eller son: åtminstone bör vara det, nemligen prisbestämmelsen, hvars sjelfva väsende är att vara en frivillig öfverenskommelse emellan den säljande och den köpande. Lagen är oss gifven till skydd emot väld och orätt. Att begagna densamma säsom ett medel att för tillfället införa ett annat tillstånd än det, som till följd af omständigheternas kraf sjelfmant sig utvecklat, är alltid efter min tanka en så högst betänklig åtgärd. att den ej annat än under de mest imperativa för-. hållanden kan försvaras. Ty man mäste ihägkomms, att hvad man gifver åt den ena, det tages ifrån erl annan. Man skapar intet; man blott omflyttar intres-. sena. Och hvilka äro vid detta tillfälle parter i frågan? ÅA ena sidan de spanmälsbehöfvande och ä der andra de spanmålsatiåtande. De förra bestå hufvudsakligen af städernas invånare och af bruksdistrikterna. För dessa är det utan tvifve! ganska förmänlig! att slippa betala säden dyrare det ena äret än de andra. Det förundrar visserligen ingen att större bruksegare som köpa nästan all sin spanmål, och fabriksidkare som underhälla en mängd personer, finn: det synnerligen önskvärdt att äfven under svåra ä för vanligt pris få köpa den säd, de oftast äro skyl diga att mot ett visst ackord tillhandahålla sina ar betare. Men den andra parten, eller jordbrukaren han får, som man säger, betala fiolerna. Är sädan: rättvist? Kastom en blick på hans ställning. I det ondal; året, som i det goda, skola alla hans utgifter bestri das. Tjenstfolket mäste aflönas; hushållet mäste un derhällas; alla skyldigheter måste utgöras; skattern: utgå ej blott till samma, men till ett högre belopp är vanligt; med ett ord, behof af mängfaldig art mästt fylias, och till allt detta har han oftast ingen anna inkomst, än det ringa, tungt förvärfvade öfverskot hans jordbruk möjligen kan lemna honom. Om m Försynen pålägger oss pröfningar och olyckor af e felstagen eller svagare ärsvext, är det då billigt a: lagstiftningen genast ingriper för att nedtrycka prise på den ringa frukten af hans tunna skördar? Är d: ej nog dermed att landimannen vidkännes den för lust som minskningen i hans afkastniog oundvikliger medför, utan skall lagstiftaren då komma att lägg: ytterligare sten på bördan, genom att med ett slag: maktspräk förhindra den naturliga prisstegring son är en följd af den ringare tillgången, och hvarigenon åtminstone någon ersättning skulle beredas honom fö hvad han i qvantitatift hänseende förlorar? Läton oss taga ett exempel. Antag att en mindre jordbrukare under vanliga är erhåller 70 a 80 tunnor span mål; omkring hälften deraf åtgår till utsäde och hu sets underhåll; den andra hälften utgör således dv: öfverskott, hvarmed alla de öfriga behofven skol: fyllas. Om nu ärsvexten utfaller med endast tre fjerdede lar af sitt vanliga belopp, så minskas i och med det samma det påräknade öfverskottet till hälften, och on skörden nedgår till hälften af den vanliga (hvilket i missvextår visst icke är. ovanligt), så uppkommer all deles icke något öfverskott. Nä väl! jag frågar ännu en gång: Är det fö mycket begärdt, att den ringa behållning som landtmannen, under dylika missgynnande tider möjliger kan ega, också blifver med ett högre pris betald? Eller finnes det någon annan utväg än denna, attäfven på de andra samh sserna fördela tyngden at missvextens hemsökelse, att ej bördan kastas hand1. löst på jordbrukaren ailena, hvilken i alla fall blir den som i främsta rummet och härdast deraf tryckes. ar! och just emellan alla lagstifti syftning, a den ifrågaupt och så obilig sripa i er ör min del aldrig för