insigt och förutseende, som utmärker de konservati
vas härdnackade motstånd i denna fråga, och den
inkonseqvens, de ådagalagt genom de sinsemellan
motsägande omröstningar derutinnan, säväl vid en
föregående riksdag redan för 14 är tillbaka, då ridd.
och adeln med ?7, pluralitet eftergaf den tomma och
skenbara fördelen af den s. k. sjelfskrifvenheten, som
vid förliden riksdag då ridd. och adeln antog det nu
förkastade förslaget, att hvila till grundlagsenlig be-
handling.
För min del har jag utur liberal åsigt gillat det
nu förkastade förslaget, såsom en helt naturlig öfver-
gäng till er enklare representationsform, såsom i det
hela vida mer betryggande än den nuvarande organi-
sationen oclr såsom i sig innebärande ett verksamt frö
till förbättringar, och slutligen en möjlighet, som nu
nära nog saknas, till ett successivt framåtskridande både
i materiel och politisk rigtning, genom fattandet af
sädana beslut, hvilka verkligen uttrycka majoriteten:
mening och uttalandet af sådana opinioner, hvilka.
kunna inför tronen uttrycka det allmänna tänkesättet.
Med den ställning representationsfrågan, genom
ridd. och adelns votum och, jag tillägger det, de li
beralas okloka beteende, vid denna riksdag intagit.
befarar jag att denna vigtiga reform är på den lugns
diskussionens väg vida längre tillbakaskjuten, än der
var måhända för 40 är sedan, och jag vill ätmin-
stone uttryckligen hafva fritagit mig ifrån att genom
min röst hafva bidragit till ett för fosterlandet så
sorgligt förhällande.
—
— Uppå särskild begäran meddela vi här
nedan i sin helhet statsrådet Gripenstedts an-
förande på riddarhuset i fråga om bränvins
bränningens inställande under nästk. April
månad; varande detta justerade anförande at
följande lydelse:
Så vidt man får döma efter de föregående talar-
nes afgifna yttranden, hvilka alla sammanstämma i
ett lika omdöme om det förevarande betänkandet,
vill det synas som sympatierna för detsamma inom
detta hus ej skulle vara särdeles stora, och det kan
derföre måhända också tyckas vara mindre nödigt,
att i frågan vidlyftigt orda. — För min del tror jag
likväl, att det vore orätt, att i en så vigtig sak, som
denna, iakttaga en fullkomlig tystnad, och jag utbe-
der mig derföre att i korthet få yttra mina tankar i
ämnet.
Genom kungörelsen den 13 Juli sistlidet är har
Kongl. Maj:t uttalat sin åsigt om hvad Kongl. Maj:t
ansåg böra vidiagas i afseende å bränvinsbränningens
bedrifvande under den stundande vintern. — Han har
derigenom förklarat, att då årets skörd hotade att i
allmänhet blifva svag, och på vissa orter nästan all-
deles felslå, skulle densammas användande till brän-
vinsbränning i samma stora skala, som under vanliga
år, kunna medföra en alltför känbar minskning af
landets förråd å födoämnen. I enlighet med denna
åsigt om hvad omsorgen för landets väl kräfde, in-
skränkte K. M:t bränningstiden till ;:del af den el
jest medgifna. Med tillbörligt afseende ä de sär-
skildta intressen hvilka fordrade ett sådant medgif-
vande, förklarade K. M:t vidare, att det skulle stå
idkarne af denna näring fritt attbränna bränvin, an
tingen utan afbrott under 2:ne månader å hösten, el-
ler ock under en månad om hösten och en den på-
följande våren. Man har vid många tillfällen och på
mängahanda sätt utbredt sig i anmärkningar och klan-
der öfver den brist på förutseende regeringen, vid be-
stämmandet af dessa alternativa terminer skulle hafva
ådagalagt, och man tror sig hafva gjort den stora
upptäckten att, till följd af detta medgifvande, mycket
underslef vid bränvinsbränningen skall komma att be
drifvas och tillverkningen utsträckas vida utöfver det
belopp som af regeringen afsågs. Jag får likväl för-
klara, att regeringen vid detta tillfälle alldeles icke
varit så kortsynt, eller så menlös (för att icke säga
enfaldig) som man på vissa håll, med ett slags för
böjelse öfver sin egen större skarpsinnighet, låtit på-
skina. Jag kan tvertom försäkra att regeringen ver-
seligen förmådde inse hvad som kunde följa af den
emnade valfriheten i afseende på en månad af ti-
len, samt att alla dessa omständigheter blifvit noga
öfvervägda, innan beslutet fattades. Men, m. hrr!
är man på detta sätt betraktar frågan, blott och bart
ån synpunkten af tillverkningens myckenhet, och
fördömmer åtgärden endast derföre, att i följd deraf
möjligen nägra 100,000 kannor bränvin kunna komma
att ytterligare tillverkas i landet, så förbiser man en
annan sida af saken, som efter min tanka är af långt
större vigt. Om regeringens enda och högsta uppgift
hade varit, att till det yttersta inskränka bränvins-
illverkningen, hvad hade varit enklare och lättare,
in att ytterligare förkorta tiden för bränningen, hvar-
igenom den äsyftade minskningen af varan mycket
säkrare skulle hafva åstadkommits, än derigenom att
man betog bränvinstillverkarne rättigheten attsjelfva
efter sitt behof till någon del välja tiden för närin-
sens bedrifvande? Men då regeringen, på sätt som
vid detta tillfälle skett, nödsakas ingripa i den en-
skildta hushållningen genom undantagslagar, anser
gZ, och skall jag alltid anse, att dess pligt är, att
söra detta med allt det undseende som med ände-
nålet är förenligt, så att den enskildte åtminstone
cke må betungas mera än som oundgängligen är nö
ligt. Hvar ock en, som har någon kännedom om för-
vållandet med bränvinstillverkningen, vet att denna
väring bedrifves af olika personer, cch på olika or-
er, för olika ändamäl. Somliga bränna bränvin huf-
udsakligen för att sålunda tillgodogöra den sämre
iden och sådana rotfrukter, hvilka icke hälla sig,
ler för att i sammanhang med bränningen gödal:
talloxar, hvilket likväl icke gerna låter sig göra på
vortare tid än omkring 2:ne mänader. För dessa
;ersoner var det således af stor vigt, på det ej deras
onomi skulle lida af en allt för stor rubbning, att
ränningsliden icke afbröts, utan att de ägde rättig-
et att i en följd använda den medgifna tiden. An-
Ira åter afse i första rummet med bränningen, att
senom dranken komma ladugården till hjelp, då fo-
tertillgången är knapp. För dem är det naturligtvis
ramför allt vigtigt att, då fodret på våren börjar
ryta, genom bränvinsbränning kunna förskaffa sig
Irauk, som dels ensamt, dels genom möjligheten att
lermed tillgodogöra eljest odugligt foder, verksamt
an bidraga till kreaturens framfödande. Då intres-
ena vid näringens bedrifvande sålunda äro i vä-
edtlig mån olika, hvarföre skulle då dessa olika in
ressen betagas rättigheten att begagna den tid, som
ör hvart och ett af dem var lämpligast, helst då sådant
unde ske utan annan olägenhet än att derigenom
ränvinstillverkningen möjligen kunde ökas med nägra
00,000 k:r, hvilket äter säsom jag redan förut haft
ran yttra, på annat sätt varit ganska lätt att före-
omma, om sädant häde ansetts vara af nägon synnerlig
igt? Men dä inskränkningen i alla fall var så stor
tt endast en tredjedel af den vanliga tiden bibehölls,
tte väl icke ett eller annat 100,000-tal kannor
ränvin mer eller mindre utgöra det principala i frå-
an, utan landtmannens verkliga behof, och hans
nspräk, att dessa ej onödigtvis uppoffrades, i främ
a rummet böra afses. Detta var ocksä just det som
kedde genom den alternativa tidsbestämmelsen, och
nghända hade samma klander som nu rigtas mot denna
tgärd, ännu högljuddare förnummits mot underlåten-
eten deraf, i händelse den uteblifvit. Atminstone hade
etsamma, enligt min tauka, då varit förtjent.
Jag äterkommer nu till granskningen af sjelfva
etänkandet. Deruti före läs, att rikets ständer skulle
os K. M:t anhälla om äterkallande af den gifna til-
itelsen att bränvinsbränning finge under loppet af
stundande April mänad bedrifvas. Att genom ett
idant upphäfvande af K. M:t en gäng meddelade
eslut, ganska betänkliga följder skulle uppkomma,
ar icke undfallit utskottets uppmärksamhet och det
ar äfven med loffärd öppenhet uppräknat olägenhe-
rna deraf. De äro: att ett sädant steg skulle rubba
örtroendet till konungens gitna löfte och utfärdade
ud; innefatta en betydande orättvisa emot dem, hvilka
ryggade vid konungens ord, för näringens utöfvande
alt den termin, som nu skulle undertryckas; störande
1 ripa i redan uppgjorda affärsförhällanden och sä-
inda tillskynda en mängd personer stora förluster,
ch slutligen beröfva landtmannen en för kreaturens
aw ONT OO
— HV NA
I mr — —
Ft) he mv
AA 3 OMR re Vv AM L GA M ss SS DM OO
a RA ce