a nd
w-
ME AA MS MAA AVP IUS SUL UIVER AVRATL VELA
så påträngande, men hade sedermera ändrat öfver-
tygelse i detta hänseende. Det enda antagliga för-
lag bland de flera som framkommit, vore det när-
varande. Med alla sina brister syftar det dock till
ett godt mäl. Genom detsamma skulle adeln erhålla
en verklig representation; nu är densamma alltför
mycket beroende på slumpen och omständ gheterna.
Ty icke är det hvarken värdigt eller nyttigt för adeln att
denen stor del af riksdagen representeras nästan ute-
slutande af personer i Stockholm, som skaffa sig full-
makter, och att besluten ofta fattas inför nästan all-
deles tomma bänkar. Den personliga sjelfskrifven-
heten ger ingen garanti för att representationsrätten
verkligen utöfvas.
Hr Fåihreus: Det nuvarande statsskickets tvenne
stora brister: det invecklade riksdagsarbetet och flera
klassers fullkomliga uteslutande från representationen, !
har ötver hela landet alstrat en stor obelåtenhet och;
en snart 30-ärig agitation, som ej kommer att upp-
höra förr än man kan åvägabringa en reform. I det.
a förevarande förslaget har problemet blifvit löst -på ett.
.Iför mig tillfredsställande sätt. Man kan icke frän.
-Iden nuvarande representationens sida klaga öfver nå-;
EE TTT PE er RR ce Ks
gon orättvisa, ty ingen förut representerad har blifvit
utesluten. En talare, som är mycket färdig i att
draga slutsatser, men icke alltid så nogräknad med;
premisserna, har menat att valen skulle leda derhän
att adeln skulle bli demokratiserad. Jag vill endast!
fråga honom, om han tror, att adelns ledamöter säå-
som valmän skulle vara mindre sjelfständiga, mindre
upplysta och mindre fullmyndiga personer än säsom
riksdagsmän ?
Friherre Palmstjerna erinrade derom, huru Adeln
1840 efter flera dagars debatter beslöt, att dess re-!
presentation, då ett förslag till förändringar skulle;
uppgöras, borde grundas på val. Icke kunde de er-;
farna och inflytelserika män, som då ledde dessa för-:
handlingar, tro att deras efterkoramande en gång skulle
.Iförneka ridd. och adelns då yttrade mening. Ehuru?
förslaget redan fallit, vore det dock, isynnerhet då borgar;
reståndet antagit detsamma, skäl att fästa uppmärksam;
heten derpå, så att då frågan ånyo förekommer, ett!
lännu bättre förslag skulle kunna framläggas, bygdt
-Ipå samma grunder. Ridd. och adeln skulle mest!
vinna på en dylik förändring; dess nuvarande repre ;
sentation är i högsta grad löslig; genom införande
af val skulle man erhålla en koncentration af insigter
:Joch skicklighet. Ridd. och adeln står nu på vägen
Iförslag som detta antagas, ville talarenfderemot för sig,
Inödvändig och bad att man icke mätte inbilla sigatt
lifvern derför svalnat i landet. Det är endast en för-
Itviflans misströstan som för närvarande åstadkommer
att förlora allt, om icke nägot steg tages.
Grefve Kalling, P., sökte ådagalägga förslagets de-)
struktiva natur. Adeln kan icke ega rättigheter för i
sig in abstracto; det är blott dess medlemmar, som,
ega sådana. Upphäfver man capitis rätt, så upp häf-
ver man adelns rätt: adeln blir då blott en chimöre
Hufvudmannen har icke heller rätt att uppgifra sina
efterkommandes oförytterl:ga rättigheter, hvilka måste!
betraktas såsom fideikommiss. Skulle något dylikt.
och sina efterkommande nedlägga en högtidlig protest. !
Baron Raab, A., uppläste en med hans egna åsig-
ter öfverensstämmande skrifvelse fråa en sjuk leda-!
mot hr Rosenblad B., hvari denne uttalade såsom sin:
sista önskan, att detta förslag, ehuru på långt när;
icke tillfredsställande, måtte antagas, såsom öppnande)
vägen till nägot bättre.
Grefvo Mörner, A., instämde med hr v. Hartmans
dorff och grefve Björnstjerna.
Frih. Acerhjelm ville rösta för förslaget, emedan!
det innehölle väsentliga förbättringar i riksdagens
sammansättning och arbetsorining.
Hr Akerman ansåg att en förändring vore alldeles
tystnaden; men en sådan förtviflan är alltid olycks-.
bådande. Talaren ville antaga förslaget huru brist-:
fälligt det än är, emedan det innehåller några för-
bättringar.
Hr Mannerskantz ville äfven bifalla förslaget, eme-
dan det med alla sina brister dock innebure ett steg
framåt.
Grefve af Ugglas: Jag anser ridderskapets ochl:
adelns beslut 1840, i afseende på sjelfskrifvenhetens
upphörande, vara fullkomligt bindande. Ingen re-
presentationsförändring är heller tänkbar med bibe-l
hållande af denna sjelfskrfvenhet. De, som nu säl.
varmt ordat om denna rättighet, böra erinra sig, att
en dylik politisk rättighet ieke kan existera utan mot-
svarande skyldighet; så som sakerna nu stå, eger man
icke den ringaste garanti för att denna rättighet blir
utöfvad. I dag ser man här visserligen en ganskal:
talrik samling, men mot riksdagens slut afgöras ofta
de vigtigaste saker af ett eller annat dussintal leda-
möter. Detta är ingen beskyllning eller förebråelse,
utan helt enkelt ett faktum, och detta är helt naturligt,
då förändrade förhållanden inträdt, så att de adliga.
hufvudmännen till större delen ej befinna sig i denl.
ekonomiska ställning, att de riksdagen igenom kunnal.
uppehälla sig i hufvudstaden och nödsakas att lemnal:
förhandlingarne om statens angelägenheter för vården:
om sina enskilda.
Jag vill icke uppehålla mig vid förslagets fel, bland
hvilka jag anser det största vara en viss anslutning
till ett enkammarsystem, som kunnat något mildras.
Jag anser förtjensterna vara vida öfvervägande. Ge-
nom de gemensamma öfverläggningarne skulle nytt
lif uppväckas i den tröga organismen; den förderfligs
ständssplittringen skulle motverkas och besluten deri-
genom komma att bära en mera fosterländsk prägel:
så so a sakerna nu stå motverkas de bästa syftemål
och borttrasslas de välmentaste beslut genom de en-
sidiga partiintressena. De grunder, på hvilka detta
förslag är bygdt, äro de enda, på hvilka ett förslag
kan byggas, som skall ega någon utsigt att gå ige-
nom i alla fyra stånden.
Och detta allt oaktadt, måste jag dock rösta emot
detta förslag, derföre att valordningen är alldeles obe
stämd; på densamma beror ofantligt mycket och den
kan helt och hället förändra lynnet af detta förslag.
Man har sagt, att äfven nu finnas icke valordningarne
eller ståndsordningarne inrymda i grundlagen; men
der finnas åtminstone sjelfva hörnstenarne till de-
samma, som bestämma deras karakter.
4
l
l
i
Å
S
l
4
k
j
(
(
l
Grefve v. Platen hade röstat för förslaget af 1848,lt
fann sålunda detta ej tillfredsställande; men det af-lf
hjelper dock nägra brister och är ganska antagligt, hk
när man jemför det, ej med idealet, utan med hvadt
vi fö ut ega. 1
Frih. Sprengtporten ärnade af samma skäl rösta för a
förslaget. )
Frih. Cederström, R., visade att ridderskapet ochlv
Adeln under flera perioder af vår historia varit re-a
presenterade genom val, och erinrade grefve Kallinglr
att de 60 ledamöter a:leln skulle komma att väljall
blefve 60 verkligheter, då hela riddarhuset nu stun-
dom synes vara en chimere. a
Frih. Creutz förklarade i ett långt skriftligt anfö-s
rande att han aldrig ärnar afsäga sig sjelfskrifvenhe-ls
ten förr än ett verkligt nationelt förslag blir framlagdt. r
Grefve Gyldenstolpe ville med sin röst för förslaget ä
antyda, att han gillar de hufvudgrunder, på hvilka lå
det är bygdt. Hr Cederschöld anmärkte några for d
mella fel och önskade ett nytt försiag bygdt på
samma grunder, men med afhjelpande af de öfver-
klagade bristerna.
Sakens utgång ha vi redan förut meddelat.
— —
b
;
1
i
Vid nästföljande plenum afgaf kongl. se- t
kreteraren Dalman följande reservation, i an-(,
ledning af ridderskapets och adelns beslut i!)
representationsfrågan: t
Då jag i gärdagens plenum icke ansåg mig böralf
förlänga diskussionen rörande det hvilande represen-lt
tationsförslaget, utan åtnöjde mig med att i den slutnalt
voteringen nedlägga mitt ja för antagande af sammalv
förslag, har jag trott mig skyldig att, då jag härvidi
stannade i minoriteten, reservera mig mot det fattadel
beslutet. Sannt är att, sedan såväl bondeständet, ge- jo
nom ett fullkomligt omotiveradt diktatoriskt nej, somlu
presteständet, medelst uttömmande af alla konserva-lf
tismens skenskäl emot upphörande af sjelfskrifvenhe-lr
ten, eller egentligare taladt, emot hvarje förändring,
dAm banda lada 4:11 stöndomanencantatinnane nn dia