SA OD RR MA MA MT AME BAM AAA se arhusordningen kunna uppgöras ensamt mellan konungen och ständet. Antingen anser man den per-: tIsonliga sjelfskrifsenhet höra med under och vara skydtldad af 1148 regeringsformen: i sådant fall kan adeln iske vidtaga nägra förändringar och besluti afseende på sin representationsordning utan alla fyra ståndens samstämmande beslut; — eller också är den icke .Iskyddad af den-nämnde 4: dä kan denna sjelfskrifJvenhet genom tre stånds beslut när som helst bort tagas. Ständen skulle genom detta förslag bliså kraftlösa loch urblekta, att man i de flesta fall skulle läta I det bero vid nämndens beslut, hvarigenom ett förI derfligt enkammarsystem skulle uppstå. En stor fel Jaktighet är att alla bestämmelser om fasta utskott dsaknas; dessa böra, om ståndsprincipen skall upprätt dhållas, nödvändigt sammansättas af medlemmar ur alla Istånden. Grefve Lagerbjelke: Vid all lagstiftning finnes det dtvå olika principer från hvilka man kan utgä: 1) Från den teoretiska abstraktionen, då man icke vill gilla nägonting annat än det bästa och fullkomligaste. Detta är ett i högsta grad lofligt syftemäl, men möter blott den svärigheten, att meningarne om detta bästa äro så ofantligt delade, och hvad den ene an ser för en fördel, räknar en annan för skada, så att det är mycket svårt att på den vägen komma till nägot praktiskt resultat. 2) Kan man utgå frän det redan befintliga, för att bygga på dess grund och söka deri åstadkomma de förbättringar, hvarigenom det småningom kan närma sig det absolut sanna och rätta, som man uppställer såsom ideal. Denna sednare väg har utskottet sökt beträda; det vill derföre alls icke att dess förslag skall betraktas ur den synpunkten, som vore det något i och för sig sjelf förträffligt och fallkomligt; om det blott innebär nägra förbättringar i det redan befintliga, så har utskottet vunnit sin afsigt; då kunna ju också alla vara med om detsamma, hvilka äsigter de för öfrigt må hylla. De väsendtliga förbättringar utskottet med detta förslag trott sig kunna åstadkomma, äro tvenne: 1) Fyrdelnngen och ståndssplittringen skulle upphäfvas, hvarigenom fullständigare utredning af ärendena skulle sinnas; nu bli de vigtiga skäl och grunder, som anföras i ett stånd, obekanta i de öfriga, och de fatta oberoende deraf sina beslut. Sä fattas stundom fyra olika beslut , af hvilka ett femte skall sammanlappas, som oftast blir alldeles odugligt. Ständens ledamöter lära nu icke känna och akta hvarandra; splittringen alstrar fördomar och passioner, som föranleda personer att undvika och frukta hvarandra, som om de komme i närmare beröring skulle förstå och värdera hvarandra och i många afseenden enigt samverka. 2) Arbetsordningen är i hög grad förenklad, utan att dock,såsom man förespeglat, leda till enkammarsystemets vådor. Alla konstitutiva frågor skola nemli gen från riksnämnden gå till de särskilda stånden, som bibehålla sitt veto. I andra frågor fordras förl ett definitivt beslut af riksnämnden en större majoritet, hvarförutan äfven dessa frägor gå till stånden: men der kan då ingen sönderryckning af frågan ega rum, emedan de endast :å votera ja eller nej, och deras beslut beräknas då alldeles såsom nu, medl den skillnaden, att i frågor, som icke kunna förfalla, riksnämndens beslut träder i stillet för de förstärkta utskottens. Mänga anmärkaingar ha här blifvit gjorda och kunna göras mot hvarje förslag, i hvilka man på l den närvarande grunden vill uppbygga något bättre. En talare har klandrat att förslaget tillåter bondeständet at sjelf välja sin sekreterare, men han borde be-l: sinna, af hvilken ringa vigt denna befattning då blefve emot nu. Man har klandrat att den personliga sjelfskrifvenheten borttages; men sädant är ju alldeles nödvändigt i hvarje förslag, hvarigenom man åsyftar att sammanföra de fyra stånden på ett rum. Mån-l gen aristokrati har representerats och representeras ännu i dag genom val. Sjelfskrifvenheten är i många : fall lämplig, men skulle då sorgfälligt vårdas, så attl man med nit, allvar och ihärdighet egnade sig ät behandlingen af de allmänna angelägenheterna och icke j: endast tittade upp då och då på riddarhuset, då man li funne det roande, för att alldeles öfvergifva detsamma, då vär och sommar bjöde på andra nöjen. Hos oss kan aldrig opinionsvinden komma att blåsa så starkt, att man kan behöfva befara, att adelsrepresentationen skulle få en öfvervägande demokratisk anstrykning och att icke sjelfskrifvenhetens upphörande skulle uppvägas af andra fördelar som vinnas. Man har anmärkt inkonseqvenser i afseende pä de orepresenterådes upptagande. Utskottet, som framför allt velat åstadkomma ett praktiskt och utförbart förslag, har härvid utgått från den grunden att endast upptaga dem, om hvilkas rätt och lämplighet alla äro ense. Alla äro ense derom, att egenskapen af att vara eller ha varit embetsman icke bör lägga något hinder i vägen för en person, som eljest är qvalificerad; deremot är man icke ense derom att embetsmännen i och för sjelfva sitt embete böra ega representationsrätt; genom detta förslag har emellertid embetsmännens ställning, längt ifrån att försämras, blifvit i detta hänseende betydligt förbättrad, då det öppnats dem en möjlighet att inkomma i representationen, utan att vara adelsmän. Skollärarne utgöra en ll talrik och upplyst klass, som står i nära förbindelse! med presteståndet. Att icke städernas husegare samt näringsidkare utan burskap böra bepresenteras har jag ej hört nägon sätta i fråga. Men huru skulle nu dessa nya elementer införas? Jordegare, som äro i kronans tjenst högre och lägre, skulle fördelas dels på riddarhuset dels på bondeståndet. Adeln bestod just ursprungligen af jordegare, som gjorde rikets militärtjenst; det ligger ingentiog orimligt och innationelt deri, att åtskilliga personer, som just äro i besittning af edelskapets ursprungliga vilkor, nemligen jordegendom och kronans tjenst, inrymmas på riddarhuset. — Att vetenskapsidkare skola sluta sig till presteståndet och städernas husegare till borgareständet är väl fullkomligt i sin ordning. Att en och annan person möjligen skulle erhålla valrätt i flera klasser är en olägenhet som vidlåder alla klassval, och om, såsom en talare befarat, amiraler och generaler skulle komma in i bondeståndet, så är detta en fara som man äfven skulle löpa genom att: antaga det representationsförslag, som finnes i en viss grön bok, hvilken för nämnde talare icke är fremmande. Dä man anmärkt, att jordegare utan kongl. fullmakt skulle vara alldeles utestängda, så framt de ej äro bönder, så beror detta på ett förbiseende af hvad förslaget förklarat sig mena med allmoge, nemligen fastighetsegarc, som ej tillhöra eller tillhört anf nat riksständ. s Man har mycket klandrat att valordningarne ej på förhand blifvit uppgjorda. I detta grundlagsförslag finnes emellertid allt af konstitutif natur, längt mera än i de nuvarande grundlagarne. Detaljerna i detta hänseende böra ej finnas i grundlagen. Man har klagat öfver de betungande arfvoden som adeln skulle nödgas utbetala. Det skulle dock ungefärligen blijlr samma kostneder som nu drabba rikets pastorer fört underhåll af deras representanter, och som de förmå bära; genom den lättade arbetsordningen skulle ock riksa dagarne otvifvelaktigt bli af kortare varaktighet. Gecd nom den samverkan med konungens rädgifvare, hvar-!r s I r Har RETA TS till vägen i förslaget är banad, skulle äfven goda resultater kunna vinnas. Hvad utskottens antal och sammansättning angick, hade utskottet ansett bestämmelserna derom ej behöfva inrymmas i grundlagen. De äro icke vigtigare än de kunna afgöras på samma sätt som frägor af civileller brottmälslags natur. Talaren uttryckte slutligen med värma sina förboppningar att ridd. och adeln icke skulle vilja vara de sista, då fråga vore att rädda statsbyggnaden från förfall, ir och att den skulle ridderligt vidblifva sitt en gång fattade beslut om sjelfskrifvenhetens upphörande. f Friherre af Ugglas var till största delen förekomlt men af grefve Lagerbjelke. Han wile antaga för-v slaget, emedan det innebure flera förbättringar, utan f att vara förbundet med någon väda. s Grefve Sparre, E., frägade dem, som ordat för uppb rätthällande af den personliga sjelfskrifvenheten, om ln de verkligen trodde att den kan bibehällas, Det för-!p slag som vid riksdagens början blifvit på riddarhuset t väckt om upprättande af ett slags censorer öfver rid It darhusledamöternas moral, vittnar mer än tillräckligt, s