SA OD RR MA MA MT AME BAM AAA
se arhusordningen kunna uppgöras ensamt mellan
konungen och ständet. Antingen anser man den per-:
tIsonliga sjelfskrifsenhet höra med under och vara skyd-
tldad af 1148 regeringsformen: i sådant fall kan adeln
iske vidtaga nägra förändringar och besluti afseende
på sin representationsordning utan alla fyra ståndens
samstämmande beslut; — eller också är den icke
.Iskyddad af den-nämnde 4: dä kan denna sjelfskrif-
Jvenhet genom tre stånds beslut när som helst bort
tagas.
Ständen skulle genom detta förslag bliså kraftlösa
loch urblekta, att man i de flesta fall skulle läta
I det bero vid nämndens beslut, hvarigenom ett för-
I derfligt enkammarsystem skulle uppstå. En stor fel
Jaktighet är att alla bestämmelser om fasta utskott
dsaknas; dessa böra, om ståndsprincipen skall upprätt
dhållas, nödvändigt sammansättas af medlemmar ur alla
Istånden.
Grefve Lagerbjelke: Vid all lagstiftning finnes det
dtvå olika principer från hvilka man kan utgä: 1) Från
den teoretiska abstraktionen, då man icke vill gilla
nägonting annat än det bästa och fullkomligaste.
Detta är ett i högsta grad lofligt syftemäl, men mö-
ter blott den svärigheten, att meningarne om detta
bästa äro så ofantligt delade, och hvad den ene an
ser för en fördel, räknar en annan för skada, så att
det är mycket svårt att på den vägen komma till nä-
got praktiskt resultat. 2) Kan man utgå frän det
redan befintliga, för att bygga på dess grund och
söka deri åstadkomma de förbättringar, hvarigenom
det småningom kan närma sig det absolut sanna och
rätta, som man uppställer såsom ideal. Denna sed-
nare väg har utskottet sökt beträda; det vill derföre
alls icke att dess förslag skall betraktas ur den syn-
punkten, som vore det något i och för sig sjelf för-
träffligt och fallkomligt; om det blott innebär nägra
förbättringar i det redan befintliga, så har utskottet
vunnit sin afsigt; då kunna ju också alla vara med
om detsamma, hvilka äsigter de för öfrigt må hylla.
De väsendtliga förbättringar utskottet med detta för-
slag trott sig kunna åstadkomma, äro tvenne: 1)
Fyrdelnngen och ståndssplittringen skulle upphäfvas,
hvarigenom fullständigare utredning af ärendena skulle
sinnas; nu bli de vigtiga skäl och grunder, som an-
föras i ett stånd, obekanta i de öfriga, och de fatta
oberoende deraf sina beslut. Sä fattas stundom fyra
olika beslut , af hvilka ett femte skall sammanlappas,
som oftast blir alldeles odugligt. Ständens ledamöter
lära nu icke känna och akta hvarandra; splittringen
alstrar fördomar och passioner, som föranleda perso-
ner att undvika och frukta hvarandra, som om de
komme i närmare beröring skulle förstå och värdera
hvarandra och i många afseenden enigt samverka. 2)
Arbetsordningen är i hög grad förenklad, utan att
dock,såsom man förespeglat, leda till enkammarsy-
stemets vådor. Alla konstitutiva frågor skola nemli
gen från riksnämnden gå till de särskilda stånden,
som bibehålla sitt veto. I andra frågor fordras förl
ett definitivt beslut af riksnämnden en större majori-
tet, hvarförutan äfven dessa frägor gå till stånden:
men der kan då ingen sönderryckning af frågan ega
rum, emedan de endast :å votera ja eller nej,
och deras beslut beräknas då alldeles såsom nu, medl
den skillnaden, att i frågor, som icke kunna förfalla,
riksnämndens beslut träder i stillet för de förstärkta
utskottens. Mänga anmärkaingar ha här blifvit gjorda
och kunna göras mot hvarje förslag, i hvilka man på l
den närvarande grunden vill uppbygga något bättre.
En talare har klandrat att förslaget tillåter bondestän-
det at sjelf välja sin sekreterare, men han borde be-l:
sinna, af hvilken ringa vigt denna befattning då blefve
emot nu. Man har klandrat att den personliga sjelf-
skrifvenheten borttages; men sädant är ju alldeles
nödvändigt i hvarje förslag, hvarigenom man åsyftar
att sammanföra de fyra stånden på ett rum. Mån-l
gen aristokrati har representerats och representeras
ännu i dag genom val. Sjelfskrifvenheten är i många :
fall lämplig, men skulle då sorgfälligt vårdas, så attl
man med nit, allvar och ihärdighet egnade sig ät be-
handlingen af de allmänna angelägenheterna och icke j:
endast tittade upp då och då på riddarhuset, då man li
funne det roande, för att alldeles öfvergifva detsam-
ma, då vär och sommar bjöde på andra nöjen. Hos
oss kan aldrig opinionsvinden komma att blåsa så
starkt, att man kan behöfva befara, att adelsrepre-
sentationen skulle få en öfvervägande demokratisk an-
strykning och att icke sjelfskrifvenhetens upphörande
skulle uppvägas af andra fördelar som vinnas. Man
har anmärkt inkonseqvenser i afseende pä de orepre-
senterådes upptagande. Utskottet, som framför allt
velat åstadkomma ett praktiskt och utförbart förslag,
har härvid utgått från den grunden att endast upp-
taga dem, om hvilkas rätt och lämplighet alla äro
ense. Alla äro ense derom, att egenskapen af att
vara eller ha varit embetsman icke bör lägga något
hinder i vägen för en person, som eljest är qvalifi-
cerad; deremot är man icke ense derom att embets-
männen i och för sjelfva sitt embete böra ega repre-
sentationsrätt; genom detta förslag har emellertid em-
betsmännens ställning, längt ifrån att försämras, blif-
vit i detta hänseende betydligt förbättrad, då det öpp-
nats dem en möjlighet att inkomma i representatio-
nen, utan att vara adelsmän. Skollärarne utgöra en ll
talrik och upplyst klass, som står i nära förbindelse!
med presteståndet. Att icke städernas husegare samt
näringsidkare utan burskap böra bepresenteras har jag
ej hört nägon sätta i fråga. Men huru skulle nu
dessa nya elementer införas? Jordegare, som äro i
kronans tjenst högre och lägre, skulle fördelas dels
på riddarhuset dels på bondeståndet. Adeln bestod
just ursprungligen af jordegare, som gjorde rikets mi-
litärtjenst; det ligger ingentiog orimligt och innatio-
nelt deri, att åtskilliga personer, som just äro i be-
sittning af edelskapets ursprungliga vilkor, nem-
ligen jordegendom och kronans tjenst, inrymmas på
riddarhuset. — Att vetenskapsidkare skola sluta sig
till presteståndet och städernas husegare till bor-
gareständet är väl fullkomligt i sin ordning.
Att en och annan person möjligen skulle erhålla val-
rätt i flera klasser är en olägenhet som vidlåder alla
klassval, och om, såsom en talare befarat, amiraler
och generaler skulle komma in i bondeståndet, så är
detta en fara som man äfven skulle löpa genom att:
antaga det representationsförslag, som finnes i en viss
grön bok, hvilken för nämnde talare icke är frem-
mande. Dä man anmärkt, att jordegare utan kongl.
fullmakt skulle vara alldeles utestängda, så framt de
ej äro bönder, så beror detta på ett förbiseende af
hvad förslaget förklarat sig mena med allmoge, nem-
ligen fastighetsegarc, som ej tillhöra eller tillhört an- f
nat riksständ. s
Man har mycket klandrat att valordningarne ej på
förhand blifvit uppgjorda. I detta grundlagsförslag
finnes emellertid allt af konstitutif natur, längt mera
än i de nuvarande grundlagarne. Detaljerna i detta
hänseende böra ej finnas i grundlagen. Man har kla-
gat öfver de betungande arfvoden som adeln skulle
nödgas utbetala. Det skulle dock ungefärligen blijlr
samma kostneder som nu drabba rikets pastorer fört
underhåll af deras representanter, och som de förmå
bära; genom den lättade arbetsordningen skulle ock riks- a
dagarne otvifvelaktigt bli af kortare varaktighet. Ge- cd
nom den samverkan med konungens rädgifvare, hvar-!r
s
I
r
Har RETA
TS
till vägen i förslaget är banad, skulle äfven goda re-
sultater kunna vinnas. Hvad utskottens antal och
sammansättning angick, hade utskottet ansett bestäm-
melserna derom ej behöfva inrymmas i grundlagen.
De äro icke vigtigare än de kunna afgöras på samma
sätt som frägor af civil- eller brottmälslags natur.
Talaren uttryckte slutligen med värma sina förbopp-
ningar att ridd. och adeln icke skulle vilja vara de sista,
då fråga vore att rädda statsbyggnaden från förfall, ir
och att den skulle ridderligt vidblifva sitt en gång
fattade beslut om sjelfskrifvenhetens upphörande. f
Friherre af Ugglas var till största delen förekom- lt
men af grefve Lagerbjelke. Han wile antaga för-v
slaget, emedan det innebure flera förbättringar, utan f
att vara förbundet med någon väda. s
Grefve Sparre, E., frägade dem, som ordat för upp- b
rätthällande af den personliga sjelfskrifvenheten, om ln
de verkligen trodde att den kan bibehällas, Det för-!p
slag som vid riksdagens början blifvit på riddarhuset t
väckt om upprättande af ett slags censorer öfver rid It
darhusledamöternas moral, vittnar mer än tillräckligt, s