RIKSDAGEN.
Ridderskapet och Adeln,
Plenum den 15 Februari.
Debatten om det Lagerbjelkeska representations-
förslaget. -
(Slut fr. lördagsdagsbl.)
Grefve Liljencrantz: Den bitterhet, hvarmed för-
slaget från alldeles motsatta häll blifvit angripet,
vittnar derom att det mätte vara godt och förtjenst
fullt; ty på ett klent och dödfödt foster offrar man
icke så mycket krut. Skada blott att man icke, i
stället för klander, sökt åstadkomma verkliga skäl
och bevis; hvad som skolat föreställa verkliga skäl och
grunder, har i stället endast varit spetsfundiga sofismer
och isynnerhet har en talare, som är känd såsom
skicklig taktikus, förstätt att inblanda i frågan en hel
bop saker, som alls icke höra dit. Flera talare ha
här med vingade ord och blomstrande fraser uteslu
tande vädjat till känslan; de ha betraktat saken i
dess förhållande till deras egna värda personer och
trott att frägan här endast varit om mitt och ditt,
huruvida förslaget är mer eller mindre förmänligt för
de värda talarne sjelfva, då det likväl är samhällets
fördel, som här i första rummet och ensamt bör
komma i fräga. Det är högst beklagligt att höra
medlemmar af en representativ församling på ett dy-
likt sätt framhälla sitt kära jag sjelf och helt öppet
motivera sin afvoghet mot ett förslag till en förändrad
representation dermed, att de sjelfve genom dess an-
tagande icke mera skulle komma i tillfälle att här
uppenbara sin storhet. — För min del anser jag för-
slaget innehälla många förbättringar. Den olyckliga
splittringen mellan stånden blir upphäfd; genom stän-
dernas sammanförande på ett rum bildas för alla all-
varliga åsigter en brygga till förening och de sannt
fosterländska hjertan, som klappa inom hvarje ständ,
skola genom en sädan förening få ett mäktigare in-
flytande och behålla fältet. Skråaktigheten skal
försvinna och opinionstyranniet så småningom upp
höra; behofvet att utom kammaren söka stöd för sina
åsigter skulle bortfalla, då man inom densamma egde
tillräckligt tillfälle att vinna ett sädant. Vi ha nu
haft en tid af 40-årig ostörd fred. Uppställer nu nä-
gon den frågan huru denna långa fredstid blifvit be
gagnad i och för vär politiska, ekonomiska och sed-
liga utveckling, så är det en bedröfvelse att nödgas
svara genom att hänvisa på det allmänna missnöjet
öfver uteblifna reformer i alla riktningar, på det
omättliga njutningsbegäret, på de oupphörligt förö-
kade brotten, på de stora skarorna af trasiga prole-
tärer. Allt detta borde innebära en varning; 1848
med dess stormar gaf oss en ny, allvarlig påminnelse
att i tid beställa om vårt hus. Sedan dess ha redan
6 är förgått; det har varit mer än tillräcklig tid för
lagstiftningen att afhjelpa de gröfsta missförhällan-
dena; men det synes verkligen som hade man icke
haft fullt allvar dermed, som hade man sig icke till-
räckligt bekant huru lefvande behofvet af en reform
är hos nationen. Olägenheterna af det närvarande
representationsskicket äro verkligen så stora, att de
icke täla vid något uppskof. Vi kunna icke vara
säkra på att alltid under inre och yttre lugn räd
pläga och besluta om dessa nödvändiga reformer. Ett
vidtutseende krig synes stå för dörren och den när
mast kommande tiden kan äfven för oss bära hårda
pröfningar i sitt sköte. När ett folk lidit mycket,
sjort stora kraftansträngningar och uppoffringar, då
kommer ofta en oemotståndlig häg att totalt förändra
och omskapa de sambhällsinstitutioner, som känts
tryckande och blifvit olidliga. För ensådan händelse
kan det vara godt att på förhand ha undanstökat de
gröfsta missförhållandena.
Er v. Hartmansdorff beklagade högligen att han
cke kunde instämma i de vackra personalier, som hr
Brakel hållit öfver det fallna förslaget, utan måste
sjunga ur samma ton som på förmiddagen. Till de
anmärkningar talaren redan gjort önskade han foga
uågra tillägg. Den oförrätt, som i förslaget blifvit
vegången mot embetsmannaklassen, är sä mycket
större, som det ofrälse krigsbefälet ända till 1778 haft
äte inom representationen. Hvad presteständet an-
sår, så skulle biskoparne alldeles förlora sin sjelf-
skrifvenhet och icke ens erhålla rätt att bland sig
utse en eller fera representanter, hvilket skulle kunna
:öranleda att ingen enda af denna vigtiga cembets-
mannaklass finge plats inom representationen. Då
alla andra embets- och tjenstemän för valrätt och val-
arhet mäste ega både kongl. fullmakt och jordegen-
dom, så skola deremot skollärarne införas i represen-
sationen utan att ega hvarken kongl. fullmakt eller
jord. Hvad är det nu, som skall hos dem företrä-
desvis yerka denna befogenhet? Jo, deras egenskap