RIKSDAGEN. Ridderskapet och Adeln, Plenum den 15 Februari. Debatten om det Lagerbjelkeska representationsförslaget. (Slut fr. lördagsdagsbl.) Grefve Liljencrantz: Den bitterhet, hvarmed förslaget från alldeles motsatta häll blifvit angripet, vittnar derom att det mätte vara godt och förtjenst fullt; ty på ett klent och dödfödt foster offrar man icke så mycket krut. Skada blott att man icke, i stället för klander, sökt åstadkomma verkliga skäl och bevis; hvad som skolat föreställa verkliga skäl och grunder, har i stället endast varit spetsfundiga sofismer och isynnerhet har en talare, som är känd såsom skicklig taktikus, förstätt att inblanda i frågan en hel bop saker, som alls icke höra dit. Flera talare ha här med vingade ord och blomstrande fraser uteslu tande vädjat till känslan; de ha betraktat saken i dess förhållande till deras egna värda personer och trott att frägan här endast varit om mitt och ditt, huruvida förslaget är mer eller mindre förmänligt för de värda talarne sjelfva, då det likväl är samhällets fördel, som här i första rummet och ensamt bör komma i fräga. Det är högst beklagligt att höra medlemmar af en representativ församling på ett dylikt sätt framhälla sitt kära jag sjelf och helt öppet motivera sin afvoghet mot ett förslag till en förändrad representation dermed, att de sjelfve genom dess antagande icke mera skulle komma i tillfälle att här uppenbara sin storhet. — För min del anser jag förslaget innehälla många förbättringar. Den olyckliga splittringen mellan stånden blir upphäfd; genom ständernas sammanförande på ett rum bildas för alla allvarliga åsigter en brygga till förening och de sannt fosterländska hjertan, som klappa inom hvarje ständ, skola genom en sädan förening få ett mäktigare inflytande och behålla fältet. Skråaktigheten skal försvinna och opinionstyranniet så småningom upp höra; behofvet att utom kammaren söka stöd för sina åsigter skulle bortfalla, då man inom densamma egde tillräckligt tillfälle att vinna ett sädant. Vi ha nu haft en tid af 40-årig ostörd fred. Uppställer nu nägon den frågan huru denna långa fredstid blifvit be gagnad i och för vär politiska, ekonomiska och sedliga utveckling, så är det en bedröfvelse att nödgas svara genom att hänvisa på det allmänna missnöjet öfver uteblifna reformer i alla riktningar, på det omättliga njutningsbegäret, på de oupphörligt förökade brotten, på de stora skarorna af trasiga proletärer. Allt detta borde innebära en varning; 1848 med dess stormar gaf oss en ny, allvarlig påminnelse att i tid beställa om vårt hus. Sedan dess ha redan 6 är förgått; det har varit mer än tillräcklig tid för lagstiftningen att afhjelpa de gröfsta missförhällandena; men det synes verkligen som hade man icke haft fullt allvar dermed, som hade man sig icke tillräckligt bekant huru lefvande behofvet af en reform är hos nationen. Olägenheterna af det närvarande representationsskicket äro verkligen så stora, att de icke täla vid något uppskof. Vi kunna icke vara säkra på att alltid under inre och yttre lugn räd pläga och besluta om dessa nödvändiga reformer. Ett vidtutseende krig synes stå för dörren och den när mast kommande tiden kan äfven för oss bära hårda pröfningar i sitt sköte. När ett folk lidit mycket, sjort stora kraftansträngningar och uppoffringar, då kommer ofta en oemotståndlig häg att totalt förändra och omskapa de sambhällsinstitutioner, som känts tryckande och blifvit olidliga. För ensådan händelse kan det vara godt att på förhand ha undanstökat de gröfsta missförhållandena. Er v. Hartmansdorff beklagade högligen att han cke kunde instämma i de vackra personalier, som hr Brakel hållit öfver det fallna förslaget, utan måste sjunga ur samma ton som på förmiddagen. Till de anmärkningar talaren redan gjort önskade han foga uågra tillägg. Den oförrätt, som i förslaget blifvit vegången mot embetsmannaklassen, är sä mycket större, som det ofrälse krigsbefälet ända till 1778 haft äte inom representationen. Hvad presteständet ansår, så skulle biskoparne alldeles förlora sin sjelfskrifvenhet och icke ens erhålla rätt att bland sig utse en eller fera representanter, hvilket skulle kunna :öranleda att ingen enda af denna vigtiga cembetsmannaklass finge plats inom representationen. Då alla andra embetsoch tjenstemän för valrätt och valarhet mäste ega både kongl. fullmakt och jordegendom, så skola deremot skollärarne införas i represensationen utan att ega hvarken kongl. fullmakt eller jord. Hvad är det nu, som skall hos dem företrädesvis yerka denna befogenhet? Jo, deras egenskap