STOCKHOLM, den 20 Februari. Om det öfvermodiga sätt, hvarpå Ryssland både behandlat sin granne i söder och sedar någon tid äfven bemött hans mäktiga allierade, redan i många afseenden måst förefall: den europeiska diplomatien som en gåta, like oförklarlig ur rättvisans och billighetens son ur en sund politiks synpunkt, så är dess be: teende emot de förenade skandinaviska riken: i afseende på deras gemensamt afgifna neu tralitetsförklaring icke mindre gåtfullt, ick mindre egnadt att väcka en med harm blandac förvåning. I svenska och norska, och — såsom vi mec tillförsigt tro — äfven i danska bröst, måst detta beteende visserligen äfven väcka känslo af helt annan art. Men vi hafva tills vidare. och så länge underhandlingarne ännu sägas fortgå, icke trott oss böra gifva något starkare uttryck deråt. Vi välja här ännu det mildaste vi kunna finna, för att endast b-teckna det intryck, som vi tro att d tta nyaste drag af Rysslands politik måste göra öfver hela den civiliserade verlden, öfverallt hvares: folkrättens fordringar äro kända och erkända. Det förhåller sig nu visserligen beklagligtvis med folkrätten så, att man till stöd fö! sina påståenden enligt denza rätt hvarken ha någon beskrifven lag att åberopa, såsom för alla stater bindande, ej hell-r kan stämma sin motståndare inför någon af alla parter erkänd domstol, hvars utslag dessa vore lika förbundna att underkasta sig. Förnuft och rättvisa och billighet betyda alltför liret för den, som icke känner någon annan gräns för sia vilja än den, dit hans bajonetter och kulor räcka, och historiens dom öfver den dag som är, ehuru säker och omutlig, är dock alltför aflägsen och har tyvärr ingen verkställare, som ingriper i den verklighet hvar: vi nu lefva. Men ehuru osäkra folkrättens bestämmelser i många fall äro, och ehuru vacklande de grundvalar, hvarpå denna rätt för närvarande är byggd, så gifves det dock äfven inom den vissa allmänna grundsatser, som längesedan antagits såsom allmänt erkända. En bland dessa är, att hvarje stat, i händelse af krig emellan andra stater, eger rätt att, om den så åstundar, förhålla sig neutral, d. v. s. att afhålla sig från att lemna understöd åt någondera af de krigförande makterna. Denna grundsats har, såsom en naturlig följd af hvarje stats sjelfständighet, icke allenast längesedan vunnit allmänt erkännande bland alla tänkare och statsmän, som ur förnuftsskäl sökt utveckla folkrättens fordringar, utan äfven blifvit antagen uti den positiva europeiska folkrätten, sådan denna sedan en längre tid tillbaka småningom gestaltat sig genom praktiken. Det enda undantag, som folkrätten godkänner i afseende på denna regel, eller med andra ord det enda fall, då en krigförande makt enligt denna rätts grundsatser skulle kunna vägra erkännandet af en annan makts rättighet att vara neutral, är, om denna sednare genom något fördrag med den förra förbundit sig att, vare sig i allmänhet eller under vissa omständigheter, taga del i den förras krig. Sådant kan t. ex. för närvarande förhållandet anses vara emellan de förenade rikena Sverge och Norge och Danmark. I följd af det aftal mellan dessa stater, hvarpå den gemensamt afgifna neutralitetsförklaringen grundar sig, skulle nemligen Sverge och Norge nu, i fall Ryssland vägrar att erkänna deras neutralitet i ett in-. träffande krig mellan stormakterna, kunna å sin sida med rätta vägra erkännandet af Danmarks neutralitet i det krig mellan de förenade rikena och Ryssland, som deraf möjli gen kunde blifva en följd. Vi anföra detta blott såsom ett exempel, utan att hafva den ringaste anledning att antaga det ett sådant fall någonsin skulle behöfva befaras, eller att Danmark skullevilja göra sig allena tillgodo den neutralitet, hvilen det förklarat sig vilja i öfverensstämmelse och samverkan med Sverige och Norge upprätthålla såsom en gemensam. Vi hafva fsstmera alla möjliga anledningar till den öfvertygelsen, att Danmark på intet sätt skalllåta, genom det söndringsförsök, Ryssland ick aktat sig ovärdigt att göra, locka sig att svik: sina nära förbusdna, med hvilka det dessutom har så många politiska intressen gemensamma. och att i alla de tre skandinaviska riken: härom icke finnes och icke skall finnas me än en åsigt. fp: Det enda skäl, som Ryssand med något slags rätt skulle kunnat förebära för sin vägran att erkänna vår neutralitet, var således det, om Sverige och Norge genom någor förut afslutad öfverenskommelse med nämnde stormakt hade förbundit sig att i händelse a ett krig i Östersjön, stå på dess sida. En supposition om tillvaron af någon sådan äldre eller nyare förbindelse, hvilken Ryssland nu sökt göra gällande, skulle derföre möjligen i följd af dess inträffade vägran att erkänna vår neutralitet kunna uppstå hos främlingar, som på afstånd betrakta händelserna vid Östersjön, och endast af några ofullständigt kända, fakta kunna draga slutsatser till deras dolda orsaker och möjliga inre sammanhang. fä Ehuru den ogenonträngliga hemlighet, hvari de förenade rikenas med främmande makter ingångna politiska förbindelser äro insvepta, icke sätter oss i stånd att genom något åberopande af de diplomatiska handlingar, ur hvilka bevisen i sådana fall ensamt skulle kunna hemtas, så afgörande, som vi gerna önskade, kunna afvisa en sådan supposition, våga vi likväl med den fullkomligaste tillförsigt uttala vår öfvertygelse, att den vore helt och hållet grundlös och skulle vittna om den största obekantskap med svenska och norska förhållanden.