STOCKHOLM, den 20 Februari.
Om det öfvermodiga sätt, hvarpå Ryssland
både behandlat sin granne i söder och sedar
någon tid äfven bemött hans mäktiga allie-
rade, redan i många afseenden måst förefall:
den europeiska diplomatien som en gåta, like
oförklarlig ur rättvisans och billighetens son
ur en sund politiks synpunkt, så är dess be:
teende emot de förenade skandinaviska riken:
i afseende på deras gemensamt afgifna neu
tralitetsförklaring icke mindre gåtfullt, ick
mindre egnadt att väcka en med harm blandac
förvåning.
I svenska och norska, och — såsom vi mec
tillförsigt tro — äfven i danska bröst, måst
detta beteende visserligen äfven väcka känslo
af helt annan art. Men vi hafva tills vidare.
och så länge underhandlingarne ännu sägas
fortgå, icke trott oss böra gifva något star-
kare uttryck deråt. Vi välja här ännu det
mildaste vi kunna finna, för att endast b--
teckna det intryck, som vi tro att d tta nya-
ste drag af Rysslands politik måste göra öfver
hela den civiliserade verlden, öfverallt hvares:
folkrättens fordringar äro kända och erkända.
Det förhåller sig nu visserligen beklagligt-
vis med folkrätten så, att man till stöd fö!
sina påståenden enligt denza rätt hvarken ha
någon beskrifven lag att åberopa, såsom för
alla stater bindande, ej hell-r kan stämma
sin motståndare inför någon af alla parter er-
känd domstol, hvars utslag dessa vore lika
förbundna att underkasta sig. Förnuft och
rättvisa och billighet betyda alltför liret för
den, som icke känner någon annan gräns för
sia vilja än den, dit hans bajonetter och ku-
lor räcka, och historiens dom öfver den dag
som är, ehuru säker och omutlig, är dock
alltför aflägsen och har tyvärr ingen verk-
ställare, som ingriper i den verklighet hvar:
vi nu lefva.
Men ehuru osäkra folkrättens bestämmel-
ser i många fall äro, och ehuru vacklande
de grundvalar, hvarpå denna rätt för närva-
rande är byggd, så gifves det dock äfven inom
den vissa allmänna grundsatser, som länge-
sedan antagits såsom allmänt erkända. En
bland dessa är, att hvarje stat, i händelse af krig
emellan andra stater, eger rätt att, om den
så åstundar, förhålla sig neutral, d. v. s.
att afhålla sig från att lemna understöd åt
någondera af de krigförande makterna. Denna
grundsats har, såsom en naturlig följd af hvarje
stats sjelfständighet, icke allenast längesedan
vunnit allmänt erkännande bland alla tänkare
och statsmän, som ur förnuftsskäl sökt ut-
veckla folkrättens fordringar, utan äfven blif-
vit antagen uti den positiva europeiska folk-
rätten, sådan denna sedan en längre tid till-
baka småningom gestaltat sig genom praktiken.
Det enda undantag, som folkrätten god-
känner i afseende på denna regel, eller med
andra ord det enda fall, då en krigförande
makt enligt denna rätts grundsatser skulle
kunna vägra erkännandet af en annan makts
rättighet att vara neutral, är, om denna sed-
nare genom något fördrag med den förra
förbundit sig att, vare sig i allmänhet eller
under vissa omständigheter, taga del i den
förras krig. Sådant kan t. ex. för närva-
rande förhållandet anses vara emellan de
förenade rikena Sverge och Norge och Dan-
mark. I följd af det aftal mellan dessa sta-
ter, hvarpå den gemensamt afgifna neutrali-
tetsförklaringen grundar sig, skulle nem-
ligen Sverge och Norge nu, i fall Ryssland
vägrar att erkänna deras neutralitet i ett in-.
träffande krig mellan stormakterna, kunna å
sin sida med rätta vägra erkännandet af Dan-
marks neutralitet i det krig mellan de före-
nade rikena och Ryssland, som deraf möjli
gen kunde blifva en följd.
Vi anföra detta blott såsom ett exempel,
utan att hafva den ringaste anledning att an-
taga det ett sådant fall någonsin skulle be-
höfva befaras, eller att Danmark skulle- vilja
göra sig allena tillgodo den neutralitet, hvil-
en det förklarat sig vilja i öfverensstämmelse
och samverkan med Sverige och Norge upp-
rätthålla såsom en gemensam. Vi hafva fsst-
mera alla möjliga anledningar till den öfver-
tygelsen, att Danmark på intet sätt skalllåta,
genom det söndringsförsök, Ryssland ick
aktat sig ovärdigt att göra, locka sig att svik:
sina nära förbusdna, med hvilka det dessutom
har så många politiska intressen gemensamma.
och att i alla de tre skandinaviska riken:
härom icke finnes och icke skall finnas me
än en åsigt.
fp: Det enda skäl, som Ryssand med något
slags rätt skulle kunnat förebära för sin vä-
gran att erkänna vår neutralitet, var således
det, om Sverige och Norge genom någor
förut afslutad öfverenskommelse med nämnde
stormakt hade förbundit sig att i händelse a
ett krig i Östersjön, stå på dess sida. En suppo-
sition om tillvaron af någon sådan äldre eller
nyare förbindelse, hvilken Ryssland nu sökt
göra gällande, skulle derföre möjligen i följd
af dess inträffade vägran att erkänna vår
neutralitet kunna uppstå hos främlingar,
som på afstånd betrakta händelserna vid
Östersjön, och endast af några ofullständigt
kända, fakta kunna draga slutsatser till deras
dolda orsaker och möjliga inre sammanhang.
fä Ehuru den ogenonträngliga hemlighet, hvari
de förenade rikenas med främmande makter
ingångna politiska förbindelser äro insvepta,
icke sätter oss i stånd att genom något åbe-
ropande af de diplomatiska handlingar, ur
hvilka bevisen i sådana fall ensamt skulle
kunna hemtas, så afgörande, som vi gerna
önskade, kunna afvisa en sådan supposition,
våga vi likväl med den fullkomligaste till-
försigt uttala vår öfvertygelse, att den vore
helt och hållet grundlös och skulle vittna om
den största obekantskap med svenska och
norska förhållanden.