ste role: oo s .
emot par Jnepnep Ser älskaren. Stumma stodo de midt
vörjade ir andra. Cmsider sansade sig borgmästaren; han
van ej komratt om Loos velat förföra hans hustru, hade
vistoler i bäl midt på förmiddagen, resklädd och med
— Hv- tet. - . . . .
ad har då egentligen fört er hit, min herre? —
rågade
H- han. . .
pr vad som fört honom dit, — kaptenen viste det
appast. Han hade glömt det och blott med möda er-
nrade han sig saken så pass mycket, att han kunde
framstamma ett svar.
1 det hela var borgmästarens bemötande vänligt och
aktningsfullt. — Han talade om saken med förstånd och
saktmod. Loos berättade honom sina och Mathildas
öden, och han afhörde honom med deltagande. Han
föreställde den unge kaptenen att saken ej mer stod att
ändra, och bad honom betänka sin pligt och det vigtiga
ärende: som fört honom till Sverge. Men i en punkt var
han obeveklig. Förgäfves bestormade honom Loos med
böner att ännu en gång få se Mathilda, att få säga henne
det si :r farväl. Han vägrade.
Med döden i hjertat lemnade Loos stället, utan att
ens afvakta Gyllenstens återkomst. Utkommen på trap-
pan, upphanns han af en ung qvinna, som skyndade ef-
ter honom.
— Kapten — hviskade hon — jag ,har min frus be-
fallning att lemna er denna biljett.
Loos uppslet biljetten och läste blott de enkla orden:
Farväl, farväl för evigt! Glöm Mathilda!
— Glömma henne, nej! — utbrast han — Nej, jag
måste se henne ännu en gång... den sista. Hör på,
min ficka, är du i tjenst hos borgmästarinnan?
— Ja, herre.
— Nå väl, hvad heter du?
— Elsbeth.
— Hör på, Elsbeth... älskar du din matmor?
— Om jag älskar henne! Ack ja!
— Nå, då måste du lofva att tillställa henne en bil-
jett... Kom ihåg att du gör dig förtjent af heunes tack-
samhet. .
— Om jag bara vågar.