ste role: oo s . emot par Jnepnep Ser älskaren. Stumma stodo de midt vörjade ir andra. Cmsider sansade sig borgmästaren; han van ej komratt om Loos velat förföra hans hustru, hade vistoler i bäl midt på förmiddagen, resklädd och med — Hvtet. . . . . ad har då egentligen fört er hit, min herre? — rågade Hhan. . . pr vad som fört honom dit, — kaptenen viste det appast. Han hade glömt det och blott med möda ernrade han sig saken så pass mycket, att han kunde framstamma ett svar. 1 det hela var borgmästarens bemötande vänligt och aktningsfullt. — Han talade om saken med förstånd och saktmod. Loos berättade honom sina och Mathildas öden, och han afhörde honom med deltagande. Han föreställde den unge kaptenen att saken ej mer stod att ändra, och bad honom betänka sin pligt och det vigtiga ärende: som fört honom till Sverge. Men i en punkt var han obeveklig. Förgäfves bestormade honom Loos med böner att ännu en gång få se Mathilda, att få säga henne det si :r farväl. Han vägrade. Med döden i hjertat lemnade Loos stället, utan att ens afvakta Gyllenstens återkomst. Utkommen på trappan, upphanns han af en ung qvinna, som skyndade efter honom. — Kapten — hviskade hon — jag ,har min frus befallning att lemna er denna biljett. Loos uppslet biljetten och läste blott de enkla orden: Farväl, farväl för evigt! Glöm Mathilda! — Glömma henne, nej! — utbrast han — Nej, jag måste se henne ännu en gång... den sista. Hör på, min ficka, är du i tjenst hos borgmästarinnan? — Ja, herre. — Nå väl, hvad heter du? — Elsbeth. — Hör på, Elsbeth... älskar du din matmor? — Om jag älskar henne! Ack ja! — Nå, då måste du lofva att tillställa henne en biljett... Kom ihåg att du gör dig förtjent af heunes tacksamhet. . — Om jag bara vågar.