. motsatsen anför man att konungen två gånger å rad hivistat hr Manteuffels soireer, och att drotv sen för några dar sedan gjort ett långt besok hos prinsessan af Preussen, till hvilken det säges att hon under förra året stått i ett spändt celler åtminstone kallt förhållande. Detta besök har gjort mycken sensation i Berlin. På detta sätt har man här blifvit öfvertygad att enigheten mellan de fyra makterna icke är störd, och att preussiska hofvet lika litet som ministeren har någon lust att låta pålägga sig det ryska oket. Men de som envisas att deraf sluta, att czaren skall ge vika och kriget kunna undvikas, kunna rätt väl bedraga sig. Här åtminstone förespå de bäst underrättade personer händelser af största vigt nästa vår i Östersjön, och kanhända redan om en månad, om väderleken icke lägger hinder i vägen. Junkrarnes parti, som icke skulle ha något emot att uppgifva landet åt ryssarne, är högst uppretadt öfver den vändning som sakerna tagit. Det hade byggt stora förhoppningar på prins Napoleon Bonapartes besök i Brissel, som emligt detta partis uträkningar skulle hos de nordiska hofven framkalla en reaktion i motsattt riktning. Detta hopp har kommit på skam. Man har begripit, att om Ludvig Napoleomi fann det klokt att lugna England och genom en demonstration ådagalägga att han för ögconblicket godkände Belgien och Rhengränsem, så är det icke Preussen som deraf borde anse sin neutralitet hotad eller komprometterad. Underligt nog, synes i sjelfva Belgien, der man allt för mycket vant sig att betrakta sakerna ur partisynpunkt och bedöma dem efter sympatierna på stället, prins Napoleons besök icke hafva gjort ett så godt intryck som i utlandet. Ett enskildt bref, som jag nyss erhöll från Briissel, innehåller derom några underliga detaljer nog: . Då jag skref till er, heter det, att prinsen af Chimay rest för att tacka kejsaren för den inbjudming han hade skickat hertigen och hertiginnam af Brabant, kunde jag knappt tro det; — allt detta syntes mig i hög grad osannolikt. Och likväl var det ordagrannt sannt. Konungen hade tillaggt några artiga ord för att inbjuda prins Napoleon till Brissel — invitationen var ej engång iregelmässig form — och kejsaren har tagit kung Leopold på orden. Så tillkom denna högst oväntade visit, hvilken lärer väckt lika mycken öfverraskning i Berlin som här. Att i Brässel på sjelfva slottet vänligt och såsom gäst mottaga en af dessa afskydda Bonaparter! Det var en allmän rörelse; en hvar kände sig nedslagen och förödmjukad. Man beklagade konungen att af polittiska nödvändigheter vara tvungen till att i siltt hus mottaga en familjefiende. Aldrig har jag sett en allmännare och plågsammare sinnesstämning. Också var mottagandet sådant det måste blitva, tyst och kyligt. Ingen helsade på honom. När Napoleon och våra prinsar passerade S:t Huberts gallerier, gick man ur vägen för dem. På operan lät man hertiginnan af Brabant stiga fram först, och hon mottogs som vanligt med applauder; när prinsen och hertigen tillsammans inträdde i logen, blef det i ögonblicket alldeles tyst. Hertigen af Brabant såg mycket olycklig ut öfver den rol han måste spela. Jag var ett ögonvittne till Napoleons ankomst. Det var han som räckte handen, och hertigen nästan vände ort hufvudet, när han lät honom fatta den. Jag behöfver ej säga er, att man i Brissel ej änkte på eller talade om något annat; hvar och en tolkade saken på sitt vis, och löjliga tolkningar fattades icke. Några försäkrade att prinsen kommit för att begära prinsessan Maries hand. Hos folket fanns det blott en röst: han kommer tillbaka med millionerna som den andre konfiskerade. Påfven, sade en gammal qvinna i mitt grannskap, vill icke gifva honom absolution dessförutan. Nu synes rätta förhållandet börja komma litet i dagen. England, som hoppades, säger man, att de tyska makterna skulle bete sig litet mindre ryskt, om de icke hade några nisstankar angående Frankrikes afsigter på 3elgien, har fordrat att besöket skulle aflägga och mottagas. Det kan väl hända att afften med prins Albert icke varit alldeles fränmande för allt detta. Och dessutom tör väl kung Leopold, som visste att man, särdeles i Tyskland, anklagade honom för att vara alltför mycket ryss, velat visa att han endast var belgier, och att han för sitt lands skull uppoffrade ända till sina mest rättmätiga personliga antipatier. Man försäkrar för öfrigt, att kejsaren erbjudit honom upphäfvande af konfiskationsdekretet i hvad som rörde våra prinsar och prinsessan Maries son, men att konungen med värdighet afslagit anbudet. Vår position är mycket svår. Hvem kan veta hvad det skall blifva af vårt stackars land mdt ibland svårigheterna som hopa sig? Skall nan väl göra afseende på vår nationalanda, som blir med hvar dag starkare, på våra framsteg sedan 1830, på våra bemödanden att vara alla till nöjes? ... Jag behöfver ej säga er, att jag är långt ifrån att i allt dela de tänkesätt som äro uttryckta i detta bref, hvars författare, utan att tillhöra den ministeriella sferen, icke desto mindre är i den ställning att han väl känner Belgiens, sitt lands affärer. Jag har meddelat er dvanstående utdrag endast för att me q uppgiftr, för hvilkas sanningsenlighet jag tror mig kuna gå i borgen, gifva er en id.2 om sinnesstimningen i Belgien och det s7 it hvarpå prins Mpoleons öfverraskande belgk der blef uppfatt:dt. Vi hide i går en temligen intressant session i andra kammaren: 8 41 : förslaget tll