aet och Konungen nt finna nödi slagets författare icke tvekat att offra koseqvens nä det gällt att omhulda nägon älsklingsid6. Pe äbe ropa nemligen säsom grund för ståndsordningens be handling, hufvudsakligen nuvarande grundlagens vil korliga stadgande, att konungen kan ändra valordnin. gen inom städerne, och att en sådan ändring s2ledes beror endast af öfverenskommelse mellan de väljande och af konungens medgifvande. Denna grund skull väl ock ofelbart medföra, att ståndsordningens ändring icke skulle bero af beslut vid tvenne riksdagar. men den konservativa idcen fordrar motsatsen, oel alltså tvekade man icke att lemna grunden och be. träda den bana resktionen anvisar. Detta steg tillvaka blir en af de stötestenar förslaget sjelft uppställt, och derigenom det motverkar sitt antagande. Stadgander, mot hvilka jag för min del icke kan hafva något att påminna, äro : att besvär öfver val till riksdagsman pröfvas af hög. sta domstolen, såsom enda instans; att representatio nens arbetsordning försvinner ur grundlagen, att samtlige riksständen tillsätta hvar sin sekreterare, likasom riksnämnden; att utskottsbildningen blifvit hänförd till arbetsordningen; att statsrådets ledamöter öga tillträde till riksnämnden; att väckt fråga kan, utan remiss till utskott nedläggas, om tvätredjedelar af de närvarande ledamöterna sadant besluta; att riksnämnden ej må fatta beslut, om icke öfver hälften af nämndens ledamöter äro närvarande; att konungens proposition om statsverkets behof skall efse jemväl sättet för bevillningens utgörande och aflemnas inom 8 dagar efter riksdagens öppnande, och att ständernas alla beslut meddelas konungen skrif.ligen; men deremot synes det mig som regeringen icke hade att skaffa med arbetsordningen, och att föreskriften, det denna skal! behandlas säsom civil lag, är nog konservativ. Bestämmelsen är dock lämpligare än hvad som nu är Istedgadt, och kan således icke verka till förslagets T ogillande. Med hågkomsten troligen af den behandling skattejemkningsfrågan hos adeln erhöll vid 1840 ärs riksdag, har blifvit föreslaget, att konstitutionsutskottet skulle få afgöra alla stridigheter mellan stånden, beträffande frägornas formella behandling. Behofsvet af ett sådant stadgande skall finnas, så länge ständsi-delningen fortfar; och från denna sida är såledos icke något att säga om förslaget; men hvarföre har man icke lemnat åt riksnämndens pluralitet att afgöra dessa frågor? Der kunna den allmänna opinionen och rättskänslan göra sig åtminstene i någon mån gällande och om man har allvar med hvad man förespeglar, att förändringen skulle tjena till ett medel att lindra om icke förekomma ständssplittringen, så hade man väl bordt visa så mycket förtroende till sin egen institution, att man bort åt den anförtro dessa frägor, som ofta måste vara de, i hvilka splittringen nätt sin höjd. Konstitutionsutskottet har isynnerhet i sednare sider visat sig mest otjenligt att våra domare om rätt och orätt, då nästan hvarje fråga af vigt; der mera in i andra ständernes delegationer, bero af er röst, vanligen stått konservatismen till buds ell seglade sedeln det vill säga, af rena slumper tringen af omröstningarne i förstärkta utskotten, hyaroz vidare framdeles, atser just att borttaga detta slum ) pens regemente, hvaraf ständernas tillgöranden hitvills ytterst och oftast berott, och det synes väl då minst limpligt att bibehalla denna felaktiga form, j i de fall, der utlåtandet af ett ringa antal alltid far utseende af partisinne-och väld, i stället att unierställa fr den allmänna opinionens dom. Jag nockar icke, att skäl kunaa anföras derför, att tyd ningen af en lag bättre lämpar sig för ett fåtal; men lå skall detta fåtal vars ldt på ett annat sätt, än ledamöterna i konstitutionsnämnden, hvilka äro ett uttryck af den kompaktaste majoriteten i hvarje och säledes alltid maste företrädesvis vara organer ett parti. . Stadgandet är säledes i högsta mått igt, men bör dock icke i och för sig sjel a förslagets förkastande, emedan det alltid är tre att bero af slumpen än af det alldeles ohejdade väldet, som någon gång afxjort sådana frägor, lem fö t afser att us älla konstitutionsnämnden. I motionstidens inskränkning till 14 dagar efter riksdagens öppnande visar sig ater ett fi att inkräkta på de nu bestiende friheterna för represen-. tanterna. Detta förslag fö vid sista riksdagen och ol bestaende fö; konstitutionella systemet förutsätter, att regeringen skall stå i spetsen för nödiga reformer, och der detta tem gjort sig gällande, be es icke nägon in änkning i motionsrätten, emedan denna då hvarken begagnas eller kan begagnas annorlu som ett medel ait ka regeringens upp på en eller annan fraga. Ilos oss, Gudi klagadt, har regeringen visserligen icke tagit refor erna om hand, och derföre kan motionsrätten här sä mycket mindre inskränkas, som alla reformer uteslutande deri hafva sin utgångspunkt. Regeln blir säledes i allt fall, at: motionsrätten bör vara oinskränkt, och är det dessutom så mycket mindre anledning att detta förslag stadgar en dylik inskränkning, som föreskrifien, att hvilken motion som helst kan förtryckas af 24:delar af riksnämnden, lemnar en garanti mot missbruket, på samma gäng detta stadgande, sisom den enda lämp liga åtgrhällande kraften, medgifvi itighetens ut ofvande i alla de fall, der gen erfordras. Jag anser säledes, rigavarande föreskrifter helt och hället böra borttagas, och kan i intet fall medgifva en större inskränkning i motionstiden än den som nu eger re då här klart fram ö en berntlig rättighet, Igande till ett af dem, hvilka NX it rom är otvifvelr Il och utgör, efter mitt sätt att se, cn r och tlig förbättring. ä länge represe es efter ständ, kommer splittringen att for M äfves skall man vänta, såsom regel, att intre as ombud skola förneka sin uppkomst och sin kalicise. Men då dessa ståndsrepresentanter blifva sammanförda på ett rum, kan det icke fela, att cen eller annan af de förändrade intressenas förs all känna, att han ock tillhör den närvarande tiden, och att denna har anspråk, som icke kunna alldeles förnekas. Den all männa meningen i landet, som, nu är utan allt in lytande i de två ständen, skall ätminstone finna väg ill deras öron och småningom, om än längsamt, medföra någon verkan på deras tillgöranden. Denna uwimänna mening skall ock finna sina organer på ett tälle och tillbakaverkningen deraf på den allmänna undans utbildning och befästande skall icke blifva itan allt inflytande på regeringen. Utan sangviniska örhoppnin man således obetingadt antaga Zz säsom ett medel för framätskridanlet, om än icke af det värde, att man för dess errållande kan eller bör godkänna inskränkningar i ättigheter, som nu förefinnas, och hvilka äro af beaffenhet att ingen, med klar insigt af följderna, an våga uppoffra dem. I afseende på riksnämndens beslutanderätt visar sig ingslig försigtighet, som väl är fullkomligen obe och olämplig, men ändock icke bör verka till örslagets förkastande, så vidt icke det nirvarande erigenom försämras; men detta är tyvärr förhällanet i en af de vigtigaste omständigheter. Förslaget öranleder nemligen destill, att ett grundlagsförrlag, om icke blifvit framsräldt af konungen, ej kan blifvå vilande, märk, icke ens hvilan utan att, jemie iksnämndens pluralitet, tre d sådant medgifva. Jetta är en följd af de förstärkta utskottens borttaånde och försvärar förändringen i grundlagarne beydiigt. Förslaget utgifver sig sjelft som ett medel tt ästadkomma förbättringar, men förhindrar deras enomförande mera än förut. Om man än icke vill ntaga, att hvarje förslag til ändring i grundlagarne år åtnjuter den förmän att blifva fullständigt pröfvadt den form, som för sådana frågor är föreskrifven, sä ör väl ätminstone sådana för som omfattas af nera än hälften af representationens ledamöter, velerfaras den rättvisa, att de komma till folkets käniedom teh att en allmännare men derom må bilda ch uttala Jag ser i förslagets ifrågavarande jag tta göra förslaget oanta dens sam