aet och Konungen nt finna nödi
slagets författare icke tvekat att offra koseqvens nä
det gällt att omhulda nägon älsklingsid6. Pe äbe
ropa nemligen säsom grund för ståndsordningens be
handling, hufvudsakligen nuvarande grundlagens vil
korliga stadgande, att konungen kan ändra valordnin.
gen inom städerne, och att en sådan ändring s2ledes
beror endast af öfverenskommelse mellan de väljande
och af konungens medgifvande. Denna grund skull
väl ock ofelbart medföra, att ståndsordningens än-
dring icke skulle bero af beslut vid tvenne riksdagar.
men den konservativa idcen fordrar motsatsen, oel
alltså tvekade man icke att lemna grunden och be.
träda den bana resktionen anvisar. Detta steg till-
vaka blir en af de stötestenar förslaget sjelft upp-
- ställt, och derigenom det motverkar sitt antagande.
Stadgander, mot hvilka jag för min del icke kan
hafva något att påminna, äro :
att besvär öfver val till riksdagsman pröfvas af hög.
sta domstolen, såsom enda instans; att representatio
nens arbetsordning försvinner ur grundlagen, att samt-
lige riksständen tillsätta hvar sin sekreterare, likasom
riksnämnden; att utskottsbildningen blifvit hänförd till
arbetsordningen; att statsrådets ledamöter öga tillträde
till riksnämnden; att väckt fråga kan, utan remiss till
utskott nedläggas, om tvätredjedelar af de närvarande
ledamöterna sadant besluta; att riksnämnden ej må
fatta beslut, om icke öfver hälften af nämndens le-
damöter äro närvarande; att konungens proposition om
statsverkets behof skall efse jemväl sättet för bevill-
ningens utgörande och aflemnas inom 8 dagar efter
riksdagens öppnande, och att ständernas alla beslut
meddelas konungen skrif.ligen; men deremot synes
det mig som regeringen icke hade att skaffa med ar-
betsordningen, och att föreskriften, det denna skal!
behandlas säsom civil lag, är nog konservativ. Be-
stämmelsen är dock lämpligare än hvad som nu är
Istedgadt, och kan således icke verka till förslagets
T ogillande.
Med hågkomsten troligen af den behandling skatte-
jemkningsfrågan hos adeln erhöll vid 1840 ärs riks-
dag, har blifvit föreslaget, att konstitutionsutskottet
skulle få afgöra alla stridigheter mellan stånden, be-
träffande frägornas formella behandling. Behofsvet af
ett sådant stadgande skall finnas, så länge ständsi--
delningen fortfar; och från denna sida är såledos icke
något att säga om förslaget; men hvarföre har man
icke lemnat åt riksnämndens pluralitet att afgöra dessa
frågor? Der kunna den allmänna opinionen och rätts-
känslan göra sig åtminstene i någon mån gällande
och om man har allvar med hvad man förespeglar,
att förändringen skulle tjena till ett medel att lindra
om icke förekomma ständssplittringen, så hade man
väl bordt visa så mycket förtroende till sin egen in-
stitution, att man bort åt den anförtro dessa frägor,
som ofta måste vara de, i hvilka splittringen nätt sin
höjd. Konstitutionsutskottet har isynnerhet i sednare
sider visat sig mest otjenligt att våra domare om rätt
och orätt, då nästan hvarje fråga af vigt; der mera
in i andra ständernes delegationer, bero af er röst,
vanligen stått konservatismen till buds ell
seglade sedeln det vill säga, af rena slumper
tringen af omröstningarne i förstärkta utskotten, hyaroz
vidare framdeles, atser just att borttaga detta slum )
pens regemente, hvaraf ständernas tillgöranden hit-
vills ytterst och oftast berott, och det synes väl då
minst limpligt att bibehalla denna felaktiga form,
j i de fall, der utlåtandet af ett ringa antal alltid
far utseende af partisinne-och väld, i stället att un-
ierställa fr den allmänna opinionens dom. Jag
nockar icke, att skäl kunaa anföras derför, att tyd
ningen af en lag bättre lämpar sig för ett fåtal; men
lå skall detta fåtal vars ldt på ett annat sätt,
än ledamöterna i konstitutionsnämnden, hvilka äro ett
uttryck af den kompaktaste majoriteten i hvarje
och säledes alltid maste företrädesvis vara organer
ett parti. . Stadgandet är säledes i högsta mått
igt, men bör dock icke i och för sig sjel
a förslagets förkastande, emedan det alltid är
tre att bero af slumpen än af det alldeles ohej-
dade väldet, som någon gång afxjort sådana frägor,
lem fö t afser att us älla konstitutions-
nämnden.
I motionstidens inskränkning till 14 dagar efter
riksdagens öppnande visar sig ater ett fi att in-
kräkta på de nu bestiende friheterna för represen-.
tanterna. Detta förslag fö
vid sista riksdagen och ol
bestaende fö;
konstitutionella systemet förutsätter, att regeringen
skall stå i spetsen för nödiga reformer, och der detta
tem gjort sig gällande, be es icke nägon in
änkning i motionsrätten, emedan denna då hvar-
ken begagnas eller kan begagnas annorlu
som ett medel ait ka regeringens upp
på en eller annan fraga. Ilos oss, Gudi klagadt, har
regeringen visserligen icke tagit refor erna om hand,
och derföre kan motionsrätten här sä mycket mindre
inskränkas, som alla reformer uteslutande deri hafva
sin utgångspunkt. Regeln blir säledes i allt fall, at:
motionsrätten bör vara oinskränkt, och är det dess-
utom så mycket mindre anledning att detta förslag
stadgar en dylik inskränkning, som föreskrifien, att
hvilken motion som helst kan förtryckas af 24:delar
af riksnämnden, lemnar en garanti mot missbruket, på
samma gäng detta stadgande, sisom den enda lämp
liga åtgrhällande kraften, medgifvi itighetens ut
ofvande i alla de fall, der gen erfordras.
Jag anser säledes, rigavarande föreskrifter helt
och hället böra borttagas, och kan i intet fall med-
gifva en större inskränkning i motionstiden än den
som nu eger re då här klart fram
ö en berntlig rättighet,
Igande till ett af dem, hvilka
NX
it rom är otvifvel-
r Il och utgör, efter
mitt sätt att se, cn r och tlig förbättring.
ä länge represe es efter ständ,
kommer splittringen att for M äfves skall
man vänta, såsom regel, att intre as ombud skola
förneka sin uppkomst och sin kalicise. Men då dessa
ståndsrepresentanter blifva sammanförda på ett rum,
kan det icke fela, att cen eller annan af de förän-
drade intressenas förs all känna, att han ock
tillhör den närvarande tiden, och att denna har an-
språk, som icke kunna alldeles förnekas. Den all
männa meningen i landet, som, nu är utan allt in
lytande i de två ständen, skall ätminstone finna väg
ill deras öron och småningom, om än längsamt,
medföra någon verkan på deras tillgöranden. Denna
uwimänna mening skall ock finna sina organer på ett
tälle och tillbakaverkningen deraf på den allmänna
undans utbildning och befästande skall icke blifva
itan allt inflytande på regeringen. Utan sangviniska
örhoppnin man således obetingadt antaga
Zz säsom ett medel för framätskridan-
let, om än icke af det värde, att man för dess er-
rållande kan eller bör godkänna inskränkningar i
ättigheter, som nu förefinnas, och hvilka äro af be-
affenhet att ingen, med klar insigt af följderna,
an våga uppoffra dem.
I afseende på riksnämndens beslutanderätt visar sig
ingslig försigtighet, som väl är fullkomligen obe
och olämplig, men ändock icke bör verka till
örslagets förkastande, så vidt icke det nirvarande
erigenom försämras; men detta är tyvärr förhällan-
et i en af de vigtigaste omständigheter. Förslaget
öranleder nemligen destill, att ett grundlagsförrlag,
om icke blifvit framsräldt af konungen, ej kan blifvå
vilande, märk, icke ens hvilan utan att, jemie
iksnämndens pluralitet, tre d sådant medgifva.
Jetta är en följd af de förstärkta utskottens bortta-
ånde och försvärar förändringen i grundlagarne be-
ydiigt. Förslaget utgifver sig sjelft som ett medel
tt ästadkomma förbättringar, men förhindrar deras
enomförande mera än förut. Om man än icke vill
ntaga, att hvarje förslag til ändring i grundlagarne
år åtnjuter den förmän att blifva fullständigt pröfvadt
den form, som för sådana frågor är föreskrifven, sä
ör väl ätminstone sådana för som omfattas af
nera än hälften af representationens ledamöter, ve-
lerfaras den rättvisa, att de komma till folkets kän-
iedom teh att en allmännare men derom må bilda
ch uttala Jag ser i förslagets ifrågavarande
jag tta
göra förslaget oanta
dens sam