0087.
BLANDADE ÄMNEN.
Gamla? sagor om nya tider. Följande
historiska urkund, helt enkelt reproducerad i en en-
selsk tidning, har nyligen genom sin slående tillämp-
ighet på vissa förhållanden för dagen, i England
rambragt en betydande sensåtion:
Drottning Zenobia till kejsar Aurelianus.
Ditt bref, o Aurelianus, har mycket bedröfvat mig.
Långt förr än jag mottog det, hade jag låtit anställa
mdersökning om de förbrytelser, öfver hvilka du be-
dagar dig. Det vore kanske godt, om alla tänkte
ika i alla ämnen, så politiska, som moraliska och
religiösa. Jag säger kanske, och jag säger det
med tvekan och bäfvan; ty det är ögonskenligt, att
gudarne nu tänka annorlunda. Det kan vara en möj-
lighet att menniskoförståndet skärpes genom forsk-
ning och stärkes genom strid. Det kan också vara
en möjlighet att de olärda och enfaldiga äro de mot
sina styresmän och sina gudar mest hörsamma. Jag
har märkt att dessa tillbedjare af en enda Gud äro
honom undergifna och hörsamma alla hans befallnin-
sar. De äro lydiga söner, ömma fäder, tappra sol-
dater och redliga i alla sina förhållanden till mina
andersäter. De obildade i alla länder äro benägna
utt göra spe af allt; så äro också barn; men vi aga
;j barn, mycket mindre döda vi dem för en obe-
änksam öfrverilning. Det är möjligt att ett okunnigt
folk kan hafva skrattat åt heliga mäns ceremonier
och drägter, åt lampor, som hällas upp för att upp:
lysa solen, åt böner till gudarne om äpplen och pä-
ron; åt löften till dem om en hederlig gengåfva om
de vilja visa sig nådiga; ät hotelser, att i motsatt fall
göra sig af med dem. Detta är den äsigt i hvilken
de se saken. Beklagligt, i sanning beklagligt! men
svärdet är ej rätta instrumentet att bota blinda med.
Evidoulos har låtit mig förstå att din vrede såsom
Pontifex Maximus skulle drabba mig, om jag ej kors-
fäster förbrytarne eller bränner och kastar dem i sjön.
Tillåt mig att fälla en förbön för dem, o Aurelianus!
Jag vill framdeles som hittills sorgfälligt se till, att
de ej göra något infall på ditt område. Bittert klaga
de att dina armeer, utan någon anledning från deras
sida, inkräktat oeh fortfarande hålla deras bördiga-
ste landsträckor besatta, fråntagit dem deras hästar,
får och herdar, och drifvit ut deras hustrur och barn
att dö i ödemarken. Detta vägar jag nämna, för-
vissad som jag är att inga sådana befallningar kunna
utgätt från ditt nådiga och milda hjerta. De hafva
alltid varit mig trogna och jag är skyldig att be-
skydda dem. Mina Palmyrenser äro enhälliga till
deras fördel. Skulle jag öfvergifva dem i deras nöd,
skulle alla nationer och hela efterverlden afsky mitt
namn. Jag har hvarken vilja eller mod att öfver-
träda mina egna lagar. Jag behöfver ingen hjelp
utifrån. Klart fattar jag nu meningen af dina ord
för många år sedan, då du försäkrade att, om jag
någonsin behöfde din hjelp, den skulle komma mig
till godo. Hjelp emot hvilken? Emot mitt folk? O
Aurelianus! När en drottning är trolös mot sitt folk,
är skiljsmässa från henne laglig. Betänk, för hvil-
ket förakt en qvinna utsätter sig som bryter sitt ord
äfven mot en person som snart föga torde bekymra
sig derom; men när en drottning bryter sitt, äro tu-
senden och tiotusenden deri intresserade. Hvilken
nesa! Aldrig skall jag så väldföra tingens ordning
och det menskliga talet sjelf. Huru vidunderligt
skulle ej ordet förrädare låta, lämpadt på en qvinna?
Bör någon få ställa sig emellan suveränen och na-
tionen? Abydenus har den djerfheten att försäkra
mig att mina rådslag dagligen inberättas till dig.
Det finns i dessa rädslag ingenting, hvaröfver en
obrottslig själ behöfver blygas. Men om min ynnest
har upplyftat någon till en sådan ställning och satt ho-
nom så nära mig att han är lika mycket i stånd som
böjd att förråda mitt rikes hemligheter och intressen,
så skall jag öfverlemna honom åt rättvisan, och mitt
folk skall se honom försona sitt brott. — Evidoulos
måste längesedan hafva förtjent sin frihet för det
fulländade sätt hvarpå han egnat dig sina underdå-
niga tjenster. O! att en man, vördnadsbjudande ge-
nom sin ålder, skulle begagna de sista darrande or-
den på sin tunga att söka skrämma mig! Nej, im-
perator och diktator, nej, tribun och pontifex, det
kan ej ske! De oskyldigas och tappras lidanden gå
mig till hjertat! Andra drottningar kunna hafva känt
dem mindre lifligt. Jag erkänner, att min natur är
underlägsen sådana hjeltinnors, och att jag heldre
skulle vilja, att mitt hjerta förblödde än att det för-
stenades. Anse mig ej glömsk eller otacksam, om
jag så länge uppskjutit min tacksägelse för din fri-
kostighet. Jag lät öfverbringa mig dina presenter i
hela mitt hofs närvaro. Abydenus sade mig med en
läg stämma, som ofta gör större intryck än en hög-
ljudd, hvad du begärde till återtjenst. Det var en
grym kommentarie till de sista orden i ditt nådiga
bref. Aurelianus, Aurelianus! Jag vill ej smycka