0087. BLANDADE ÄMNEN. Gamla? sagor om nya tider. Följande historiska urkund, helt enkelt reproducerad i en enselsk tidning, har nyligen genom sin slående tillämpighet på vissa förhållanden för dagen, i England rambragt en betydande sensåtion: Drottning Zenobia till kejsar Aurelianus. Ditt bref, o Aurelianus, har mycket bedröfvat mig. Långt förr än jag mottog det, hade jag låtit anställa mdersökning om de förbrytelser, öfver hvilka du bedagar dig. Det vore kanske godt, om alla tänkte ika i alla ämnen, så politiska, som moraliska och religiösa. Jag säger kanske, och jag säger det med tvekan och bäfvan; ty det är ögonskenligt, att gudarne nu tänka annorlunda. Det kan vara en möjlighet att menniskoförståndet skärpes genom forskning och stärkes genom strid. Det kan också vara en möjlighet att de olärda och enfaldiga äro de mot sina styresmän och sina gudar mest hörsamma. Jag har märkt att dessa tillbedjare af en enda Gud äro honom undergifna och hörsamma alla hans befallninsar. De äro lydiga söner, ömma fäder, tappra soldater och redliga i alla sina förhållanden till mina andersäter. De obildade i alla länder äro benägna utt göra spe af allt; så äro också barn; men vi aga ;j barn, mycket mindre döda vi dem för en obeänksam öfrverilning. Det är möjligt att ett okunnigt folk kan hafva skrattat åt heliga mäns ceremonier och drägter, åt lampor, som hällas upp för att upp: lysa solen, åt böner till gudarne om äpplen och päron; åt löften till dem om en hederlig gengåfva om de vilja visa sig nådiga; ät hotelser, att i motsatt fall göra sig af med dem. Detta är den äsigt i hvilken de se saken. Beklagligt, i sanning beklagligt! men svärdet är ej rätta instrumentet att bota blinda med. Evidoulos har låtit mig förstå att din vrede såsom Pontifex Maximus skulle drabba mig, om jag ej korsfäster förbrytarne eller bränner och kastar dem i sjön. Tillåt mig att fälla en förbön för dem, o Aurelianus! Jag vill framdeles som hittills sorgfälligt se till, att de ej göra något infall på ditt område. Bittert klaga de att dina armeer, utan någon anledning från deras sida, inkräktat oeh fortfarande hålla deras bördigaste landsträckor besatta, fråntagit dem deras hästar, får och herdar, och drifvit ut deras hustrur och barn att dö i ödemarken. Detta vägar jag nämna, förvissad som jag är att inga sådana befallningar kunna utgätt från ditt nådiga och milda hjerta. De hafva alltid varit mig trogna och jag är skyldig att beskydda dem. Mina Palmyrenser äro enhälliga till deras fördel. Skulle jag öfvergifva dem i deras nöd, skulle alla nationer och hela efterverlden afsky mitt namn. Jag har hvarken vilja eller mod att öfverträda mina egna lagar. Jag behöfver ingen hjelp utifrån. Klart fattar jag nu meningen af dina ord för många år sedan, då du försäkrade att, om jag någonsin behöfde din hjelp, den skulle komma mig till godo. Hjelp emot hvilken? Emot mitt folk? O Aurelianus! När en drottning är trolös mot sitt folk, är skiljsmässa från henne laglig. Betänk, för hvilket förakt en qvinna utsätter sig som bryter sitt ord äfven mot en person som snart föga torde bekymra sig derom; men när en drottning bryter sitt, äro tusenden och tiotusenden deri intresserade. Hvilken nesa! Aldrig skall jag så väldföra tingens ordning och det menskliga talet sjelf. Huru vidunderligt skulle ej ordet förrädare låta, lämpadt på en qvinna? Bör någon få ställa sig emellan suveränen och nationen? Abydenus har den djerfheten att försäkra mig att mina rådslag dagligen inberättas till dig. Det finns i dessa rädslag ingenting, hvaröfver en obrottslig själ behöfver blygas. Men om min ynnest har upplyftat någon till en sådan ställning och satt honom så nära mig att han är lika mycket i stånd som böjd att förråda mitt rikes hemligheter och intressen, så skall jag öfverlemna honom åt rättvisan, och mitt folk skall se honom försona sitt brott. — Evidoulos måste längesedan hafva förtjent sin frihet för det fulländade sätt hvarpå han egnat dig sina underdåniga tjenster. O! att en man, vördnadsbjudande genom sin ålder, skulle begagna de sista darrande orden på sin tunga att söka skrämma mig! Nej, imperator och diktator, nej, tribun och pontifex, det kan ej ske! De oskyldigas och tappras lidanden gå mig till hjertat! Andra drottningar kunna hafva känt dem mindre lifligt. Jag erkänner, att min natur är underlägsen sådana hjeltinnors, och att jag heldre skulle vilja, att mitt hjerta förblödde än att det förstenades. Anse mig ej glömsk eller otacksam, om jag så länge uppskjutit min tacksägelse för din frikostighet. Jag lät öfverbringa mig dina presenter i hela mitt hofs närvaro. Abydenus sade mig med en läg stämma, som ofta gör större intryck än en högljudd, hvad du begärde till återtjenst. Det var en grym kommentarie till de sista orden i ditt nådiga bref. Aurelianus, Aurelianus! Jag vill ej smycka