tf irvänta en kongl. proposition angacnadt cm uttiMaen testamentsfrihet, hvilken denne minister (hr friherre Nordenfalk) ansäg vara af den vigt, att, om jag icke är alltför illa underrättad, han afstyrkte sanktion å Rikets Ständers förslag till lika arfsoch giftorätt med mindre än att denna förändring ställdes i sammanhang med en kontraproposition om utvidgad testamentsfrihet, ehuru K.: M. i nåder fann för godt att uppskjuta den sednare frågan, hvilken derefter synes hafva blifvit alldeles bortglömd. ——— Ett anförande till försvar för husbehofsbränpingen. Det är bekant att trakterna kring Christiunstad äro bland de mest bränvinsproducerande inom riket liksom de äfven utmärka sig för sina städse utomordentligen högt uppdrifna spanmålpriser, som vanligen äro de högsta inom hela landet, oaktadt nämnde ort sjelf kan frambringa icke obetydligt spanmål och dessutom är närbelägen till de spanmålsrikaste delarne af landet. I denna ort är nästan hvarenda bondes jordbruk och hela hushållning beräknade på idkandet af den s. k. husbehofsbränningen, som emellertid ofta uppdrifves till många tusen kannor på temligen små hemman, och en betydlig del af allmogen har derännu den fördomen, att dess jordbruk och ekonomiska ställning skulle gå under, om någon större rubbning komme att ske i bränvinstillverkningen. Väl börjar en och annan af de mera upplyste inse, att den öfverdrifna bränvinstillverkningen hotar att blifva mycket skadlig för orten, men flertalet anar ännu icke allt det onda som framtiden bär i sitt sköte, fortfar att sitta allt sitt hopp på sina bränvinspannor och hyser derföre ett afgjordt hat till de större ångpannorna som misstänkas att ttaga förtjensten från de andra samt derföre äro föremål för stor afundsjuka, ehuruväl äfven en eller annan bonde begagnar ångapparater vid utöfvandet af sin husbehofsbränning. Med afseende å dessa förhållanden ha vi ansett det icke vara ur vägen, att våra läsare finge se hvad en af representanterne från denna ort inom bondeståndet anfört i bränvinsfrågan och vi meddela derföre ett af Nils Andersson, riksdagsman för de norr och söder om Christianstad belägme Willands, Gjerds och Albo härader, till bomdeståndets protokoll ingifvet anförande vid reemissen af regeringens propoeition i ämnet. Med afseende på sina kommittenters ifrigt uttalade önskningar kan naturligtvis Nils Andersson ej annat än försvara husbehofsbrännimgen samt förklara krig mot alla större brännerier äfvensom emot den norska bränvinslagstiftningen. Hans framställning är således väsendtligt stridande emot våra egna åsigter, men vi anse likväl icke behöfligt att här derom närmare yttra 0s8. Anförandet har denna lydelse: , Vördsamt memorial! Styrelsen har wid flera riksdagar ansett en högre beskattning kunna läggas på bränvinsbränningen, men ständigt framkallat motverkande krafter. Isynnerhet har en opiniom framkallats, att man genom husbehofsbränningens undertryckande och fabriksbränningens uppmuntrandee skulle kunna besegra dryckenskapslasten och slutligen hindra bränvinets öfverflöd. 1 detta afseende synes man fästa sig vid norska bränvinslagstiftningren; men denna är likväl olämplig i vårt land. Norge har ett ringa och i anseende till klimatets härdhet fattigt åkerbruk mellan bergshällarne, odlande ringa potates, som så längt i norden icke innebära mycket socker-ämne till bränvin, och mäste ärligen köpa frän utlandet den största delen af brödfödan. Sverge deremot har, ätminstone i södra och medlersta delarne, bättre klimat, mera utvidgadt åkerbruk och behöfver endast ett och annat är utländsk säd, och mäbända icke då heller, om ej de mångfalldiga stora ängbrännerierna kring Stockholm och Götheborrg vore. 1 Norge deremot finnas högst få brännerierr och dessa anlagda vid sjöstäder eller segelleder, så . att utländsk spanmäl och kol kan införskrifvas till deeras matande. I Sverge bränner den egentlige jordkbrukaren mest potäter, som vexa på en jord, hvilkern derigenom trädes och beredes tll en bättre sädessskörd. Skulle nu norska bränvinslagen här införas, så blefve den närmaste följden, att äfven här bränvin tillverkades af utländsk säd och icke af landets trädes-produkt, potäterna; ty dessa fabriker måste, för att bära sig, drifvas i stor skala och måste då äfven hafva fiera tusen tunnor säd i förlag, hvilket endast genom tidig införskrifning kan ästadkommas, derigenom priset nedtryckes på landets egen landtmanna-vara. Då potäterna icke kunde med fördel planteras för brännerierna (hvilka i Norge afverka till och med flera hundrade tunnor säd dagligen i hvarje bränneri), så skulle denna förträffliga jordfrukts odlamde här i landet, om icke upp: höra, åtminstone beetydligt inskränkas till bordets be: hof, och skördarne i allmänhet blifva mindre. Vid ett missvextår skullle saknaden af potäterna blifva alltför kännbar, octh man skulle genom inställelse å bränvinsbränningen icke kunna underlätta brödfödan. Alla köp och arrendden i sednare tider, hvarvid bränvinsbränningen ingsätt i beräkning, säsom en förde för jorden, blifva omöjliga att fullgöra, och hurt mänga tusende jorcdbrukare skola icke derigenom blifva ruinerade, tilll fromma endast för kapitalisten som kan vara till hands och uppsnappa de clyckliges egendom, ej att förtiga, att det nära nog blir cr omöjlighet för märngden af jordbrukare att utgör: sina skatter och drryga rustningar. fEBränvin kan ickee gerna i värt land, der vinet ick vexer, undvaras, men skall det försvinna — nä vä då, bort äfven med utländska spirituosa, som är ännu skadligare än vårt bränvin, då det med om sorg beredes. Man super lika mycket, om ej mera då det blir fördyradt, ty ju mera det kostar, j! bättre smakar det, och i alla fall är det med exem el och ej med förbud, som menniskor låta sig för bättras och rättas. Blir bränvinet alltför mycket för dyradt genom beskattning, skola nog köpmänner draga försorg om att utländskt bränvin inkommer til lägre pris, och detta är ogörligt i vårt land, med si vidsträckta kuster, att hindra. Skall det äter finnas så blir striden egentligen emellan de stora och sm redskapen, eller rättare mellan de fattiga och rika Man ser, buru i Blekinge ängbrännerierna blifvit bo tade. Meningen i hela landet är emot dem och d kunna troligen icke skyddas frän griska händer p annat sätt, än genom införandet af norska bränvins lagen, som posterar en kontrollör i hvarje bränner Inse ständerna ängbränneriernas skadlighet och vilj bibehålla bränvinsbränningen till husbehof, för jord brukets industri, och vilja de fördyra bränvinet i me ning att derigenom göra det mindre åtkomligt fl den omättlige suparen, så finnes en utväg, som :t ganska enkel, utan att beröfva jordbruket, lande modernäring, bränvinsbränningen. Denna utväg ä att liksom pamnerymden nu bestämmes efter taxering värdet, så bör, i stillet för pannerymden, tillverkning