måtte väl — wär dessutom konungen icke är nämnd — icke något lasteligt ligga i ett uttryck, hvilket den heliga skrift begagnar säsom en öfrer alla menniskor uttalad dom, hvarifrån konungarne ingalunda Bro undantagna. Sjelfva vår kyrkas lithurgi upprepar ju vid hvarje jordfästning att Gud för syndens skull bar förelagt menniskan att hon dö måste. Hade nägra speciella synder eller fel här varit nämnda, så kunde man måhända hafva ansett en försåtlig anspelning ligga i det använda uttryeket, hvilket då hade varit straffbart; mem då det är en allmänt erkänd sak att H. M. Konungens enskilda lif utmärker sig för egenskaper, hvilka kunna gifva efterdömen åt hvarje medborgare, så lärer så mycket mindre någon anspelning kunna sökas i let, allmänneliga uttrycket. Jag vågar härvid äfven åleropa, hvad med femtio numror af Friskytten kunce bevisas, att denna tidning alltifrån H. M. Konungens insjuknande med största sorgfällighet undvikit att på nägot sätt brista i den grannlagenhet, omständigheterna ålade. Med de understrukna orden i det andra styeket: vsävida tronföljden ieke förlorade sin stadga syftade jag helt enkelt på möjligheten att Friskyttens bestånd en gång i framtiden kunde komma att vackla af brist på prenumeranter ; och att denna mening blifvit iklädd en form, länad från politiken, kan jag ej finna på något sätt anmstöltligt, än mindre innefattande lasteligt tal å Konungen... Ja äfven om det anmärkta uttryeket verkligen hade åsyftat tronföljden i Sverige, så vågar jag tre atit ingen skulle ansett förutsättningen, att tronföljden möjligen i framtiden kunde komma att undergå någon förändring, för brottslig, liksom det förmodligen ieke skulle ansetts innebära lasteligt tal å konungarne Gustaf I eller Gustaf III om någon under deras regeringstid yttrat den förutsättningen, att möjligtvis successionserdningen efter deras död kunde blifva rubbad, hvilket icke berott af ättefadren utan af samtida förhållanden. Att vi litet hvar varit rädda för koleran, är ett pästäende, om hvars sanningsenlighet jag vädjar till hela allmänhetens omdöme, oeh som till yttermera visso bestyrkes af den ytterliga försigtighet, hvarmed spärrningsåtgärder vidtagits i en mängd orter. Goda tjenster åt grannar och slägtingars kunna omöjligen anses ranhederliga eller förnedrande, utan plåga tvärtom betraktas säsom högst berömvärda. I uttryeken att Friskyttens statsinkomster skola ökas med ett par millioner, dem jag ämnar använda till hofoch landtförsvaret, samt de påföljande, likaledes understrukna uttrycken: en million för mig och mitt hus, en million för hofoch landtförsvaretv söker jag lika fäfängt nägon smädlig eller kränkande mening. Äfven om jag i stället för talet en million hade begagnat talet hundra eller tusen millioner eller en eller flera billioner, kan jag ej finna huru man ens med den mest långsträckta advekatyr kunnat deri se nigot lasteligt tal mot konungen, i en artikel, som fir öfrigt i så mänga delar tydligt utvisar att den åsyftar ett skämt, hvilket man gerna må kalla dumt eller öfverhufvud misslyckadt, men hvari oväldiga domare aldrig skola kunna finna någet brottstigt. Alldeles enahanda är förhällandet med de anmärkta uttrycken: viljen j blifva qvar på edra platser, så knusslen icke på nägra millioner samt: så förklarar jag detta löjliga möte öppnadt. Jag tror mig ieke ehöfva ingå i någon bevisning derom, att dessa uttryck icke, i en artikel med den utgångspunkt som efvan blifvit amgifven, innefatta någonting förgripligt met det nyss hållna trontalet, än mindre mot den Höga Person, i hvars namn detsamma blifvit hället. Sedan de särskilda, af hr akter understrukna och således egentligen för brottsliga ansedda ställena blifvit genomgångna, vägar jag till mina domare framställa den enkla frågan: Om manuskriptet till detta tal hade blifvit uppläst i ett aftonsällskap för tidsfördrif — ett ändamål, som äfven hufvudsakligast utgör Friskyttens åtminstone åsyftade bestämmelse inför publiken — månne då någon enda af de närvarande, huru granntyekt som helst, ja om han äfven tillhört hofvet, skulle deruti sett en så betänklig handling att han kunnat eller velat angifra uppläsaren för majestälsbrott? Jag är öfvertygad att enhvar härå skall svara nej, och att om än nägen kunnat finna det mindre grannlaga att söka ens den aldra aflägsnaste likhet med konungens trontal, ;å kan likväl icke i något fall detta tal vara detsamma som majestätet sjelf; hvilken skillnad jag aner högst väsendtlig att iakttaga. Ty majestätsbrott mitte väl bestå i någonting som är riktadt mot konung:ns person, eller också, om det skall hänföras till något som konungen yttrat, innefatta ett bestämdt lastande, det vill såga smädliga och straffbart krämkande omdömen öfver hvad Konungen verkligen yttrat; men ieke blott sådana, endast från ämnets likhet hemtade paralleler, hvilka stå alldeles utanför det verkliga, hvad det faktiska angär, och icke innefatta något omdöme öfver det verkliga. Men om således en dylik artikel, muntligen föred gen, omöjligt kunnat vara brottslig,kan den hafva blifvit det blott derigenom att den ätergifvits i tryck? Sunda förnuftet säger härtill nej, och ieke ens den mot tryckfriheten mest obenägne skall kunna påstå en sådan absurditet. Jag öfverlemnar således med största förtroende til mina domares oväld att bestämma, om jag fäll sådana lasteliga omdömen om H. M. Konungens prson och gerningar samt haft sådana smädliga yttrnden rörande Rikets Ständer, som kunna göra mig förflen till 2 åa 10 års fästning och dryga böter, eller om icke den åtalade artikeln är ett helt oskyldigt och meningslöst skämt. Stockholm den 12 Januari 1854, Rudolf Wall. cs Mm vw IRA LR ee — Förre artilleristen Lars Theodor Rundbem, till talad för det ham skall sistl. nyärsdag från enkar Anna Catharina Berggren olofligen tillgripit ett silf verfiekur, erkände i dag inför rådstufvurättens 3:dje afdelning att han föröfvat sagde tillgrepp; doch