måtte väl — wär dessutom konungen icke är nämnd —
icke något lasteligt ligga i ett uttryck, hvilket den
heliga skrift begagnar säsom en öfrer alla menniskor
uttalad dom, hvarifrån konungarne ingalunda Bro un-
dantagna. Sjelfva vår kyrkas lithurgi upprepar ju
vid hvarje jordfästning att Gud för syndens skull bar
förelagt menniskan att hon dö måste. Hade nägra
speciella synder eller fel här varit nämnda, så kunde
man måhända hafva ansett en försåtlig anspelning
ligga i det använda uttryeket, hvilket då hade varit
straffbart; mem då det är en allmänt erkänd sak att
H. M. Konungens enskilda lif utmärker sig för egen-
skaper, hvilka kunna gifva efterdömen åt hvarje med-
borgare, så lärer så mycket mindre någon anspelning
kunna sökas i let, allmänneliga uttrycket. Jag vågar
härvid äfven åleropa, hvad med femtio numror af
Friskytten kunce bevisas, att denna tidning alltifrån
H. M. Konungens insjuknande med största sorgfällig-
het undvikit att på nägot sätt brista i den grannla-
genhet, omständigheterna ålade.
Med de understrukna orden i det andra styeket:
vsävida tronföljden ieke förlorade sin stadga syftade
jag helt enkelt på möjligheten att Friskyttens bestånd
en gång i framtiden kunde komma att vackla af brist
på prenumeranter ; och att denna mening blifvit iklädd
en form, länad från politiken, kan jag ej finna på
något sätt anmstöltligt, än mindre innefattande lasteligt
tal å Konungen... Ja äfven om det anmärkta uttrye-
ket verkligen hade åsyftat tronföljden i Sverige, så
vågar jag tre atit ingen skulle ansett förutsättningen,
att tronföljden möjligen i framtiden kunde komma
att undergå någon förändring, för brottslig, liksom
det förmodligen ieke skulle ansetts innebära lasteligt
tal å konungarne Gustaf I eller Gustaf III om någon
under deras regeringstid yttrat den förutsättningen,
att möjligtvis successionserdningen efter deras död
kunde blifva rubbad, hvilket icke berott af ättefadren
utan af samtida förhållanden.
Att vi litet hvar varit rädda för koleran, är ett
pästäende, om hvars sanningsenlighet jag vädjar till
hela allmänhetens omdöme, oeh som till yttermera
visso bestyrkes af den ytterliga försigtighet, hvarmed
spärrningsåtgärder vidtagits i en mängd orter.
Goda tjenster åt grannar och slägtingars kunna
omöjligen anses ranhederliga eller förnedrande, utan
plåga tvärtom betraktas säsom högst berömvärda.
I uttryeken att Friskyttens statsinkomster skola
ökas med ett par millioner, dem jag ämnar använda
till hof- och landtförsvaret, samt de påföljande, lika-
ledes understrukna uttrycken: en million för mig
och mitt hus, en million för hof- och landtförsva-
retv söker jag lika fäfängt nägon smädlig eller krän-
kande mening. Äfven om jag i stället för talet en
million hade begagnat talet hundra eller tusen mil-
lioner eller en eller flera billioner, kan jag ej finna
huru man ens med den mest långsträckta advekatyr
kunnat deri se nigot lasteligt tal mot konungen, i
en artikel, som fir öfrigt i så mänga delar tydligt
utvisar att den åsyftar ett skämt, hvilket man gerna
må kalla dumt eller öfverhufvud misslyckadt, men
hvari oväldiga domare aldrig skola kunna finna någet
brottstigt.
Alldeles enahanda är förhällandet med de anmärkta
uttrycken: viljen j blifva qvar på edra platser, så
knusslen icke på nägra millioner samt: så förklarar
jag detta löjliga möte öppnadt. Jag tror mig ieke
ehöfva ingå i någon bevisning derom, att dessa ut-
tryck icke, i en artikel med den utgångspunkt som
efvan blifvit amgifven, innefatta någonting förgripligt
met det nyss hållna trontalet, än mindre mot den
Höga Person, i hvars namn detsamma blifvit hället.
Sedan de särskilda, af hr akter understrukna och
således egentligen för brottsliga ansedda ställena blif-
vit genomgångna, vägar jag till mina domare fram-
ställa den enkla frågan: Om manuskriptet till detta
tal hade blifvit uppläst i ett aftonsällskap för tidsför-
drif — ett ändamål, som äfven hufvudsakligast utgör
Friskyttens åtminstone åsyftade bestämmelse inför
publiken — månne då någon enda af de närvarande,
huru granntyekt som helst, ja om han äfven tillhört
hofvet, skulle deruti sett en så betänklig handling
att han kunnat eller velat angifra uppläsaren för maje-
stälsbrott?
Jag är öfvertygad att enhvar härå skall svara nej,
och att om än nägen kunnat finna det mindre grann-
laga att söka ens den aldra aflägsnaste likhet med
konungens trontal, ;å kan likväl icke i något fall
detta tal vara detsamma som majestätet sjelf; hvil-
ken skillnad jag aner högst väsendtlig att iakttaga.
Ty majestätsbrott mitte väl bestå i någonting som är
riktadt mot konung:ns person, eller också, om det
skall hänföras till något som konungen yttrat, inne-
fatta ett bestämdt lastande, det vill såga smädliga och
straffbart krämkande omdömen öfver hvad Konungen
verkligen yttrat; men ieke blott sådana, endast från
ämnets likhet hemtade paralleler, hvilka stå alldeles
utanför det verkliga, hvad det faktiska angär, och icke
innefatta något omdöme öfver det verkliga.
Men om således en dylik artikel, muntligen före-
d gen, omöjligt kunnat vara brottslig,kan den hafva
blifvit det blott derigenom att den ätergifvits i tryck?
Sunda förnuftet säger härtill nej, och ieke ens den
mot tryckfriheten mest obenägne skall kunna påstå
en sådan absurditet. Jag öfverlemnar således med
största förtroende til mina domares oväld att be-
stämma, om jag fäll sådana lasteliga omdömen om
H. M. Konungens prson och gerningar samt haft
sådana smädliga yttrnden rörande Rikets Ständer, som
kunna göra mig förflen till 2 åa 10 års fästning och
dryga böter, eller om icke den åtalade artikeln är
ett helt oskyldigt och meningslöst skämt. Stockholm
den 12 Januari 1854, Rudolf Wall.
cs Mm
vw IRA
LR ee -
— Förre artilleristen Lars Theodor Rundbem, till
talad för det ham skall sistl. nyärsdag från enkar
Anna Catharina Berggren olofligen tillgripit ett silf
verfiekur, erkände i dag inför rådstufvurättens 3:dje
afdelning att han föröfvat sagde tillgrepp; doch