FÄENIe eld Just slutat mina betraktelser uti ifråga
rande ämne och vill na fullfölja min granskning
sjelfva utlåtandet.
Talaren fann dervid, att förevarande fråga ej k
betraktas annorlunda än i samband med statsregleri
gen i sin belbet. De nu begärda summorna utgö
största delen af de äskade extra anslagen på fjer
hufvudt:teln. Regeringen har äfven vid föregåen
riksdagar begärt mycket, men ej varit van att få al
Tal. trodde derföre att man nu, såsom tillfören
borde taga i betraktande folkets förmåga att bä
skatterna och huru det skall gå med den nedsättnir
af bevillningen som blifvit från alla håll påyrkad oc
om hvars nödvändighet man är ense, enär man fu
nit att vårt lands långsamma utveckling har sin grur
uti de i proportion till rörelsekapitalet alltför dryg
skatterna. Enär således, efter talarens åsigt, alla d
öfriga anslagsfrågorna äro af denna beroende, oc
detta borde noga tagas i betraktande, yrkade han !
terremiss. Då engelska parlamentet om 3 ä 4 vec
kor öppnas, får man dessutom en nödig öfversigt a
förhållanderna. Och syntes det slutligen talaren, sor
om konungens nuvarande rädgifvare ingalunda vilj
eller hafva förmäga att genomföra nägra sädana re
former, som kunna sätta folket i stånd att bära för
ökade skattebörder.
Hr Berger utvecklade oeh motiverade ytterligar
sin reservation, dervid erinrande hurusom hans äsig
i afseende på det formella af frågans behandling blif.
vit delad af många aktade medlemmar af represen
tationen, bland annat äfrem på riddarhuset utaf re.
Ppresentanter, som man ej kan fråmkänna erfarenhe
och insigter. Hvad åter sjelfra anslagen beträffade,
hade tal. ej deremot reserverat sig, och ville derföre
ej nu yrka hvarken återremiss eller afslag. Vid detta
sitt bifall reserverade han sig doek mot det sken ai
förtroenderotum, som utskottets majoritet åt anslaget
gifvit: Anslagets beviljande behöfrer alldeles icke
innebära något förtroenderotum. Hvad som yttrades
vid förre riksdagens diskussion i borgareständet om
dechargebetänkandet, visade att det ej är så helt med
förtroendet till rådgifrarne. Sedan dess ha väl ett
par nya ledamöter inträdt i statsrädet, men det har
dock fortgått på samma bana som tillförene, oeh till
och med i ännu tmtr reaktionär riktning. Sålunda
har rikets ständers beslut i skatteförenklingsfrågan
lemnats utan verkställighet och derigenom ett be-
tänkligt ingrepp blifvit gjordt uti ständermas beskatt-
ningsrätt. Likaså har den beslutade skolreformen för-
blifvit ogenomförd, och slutligen har regeringens pro-
positioner i bränvins- och tullfrågorna framkallat ett
stort missnöje. Det visar sig häraf klarligen, att det
ej kan vara fråga om något förtroendevetum, och då
tal. röstade bifall till anslaget, skedde det med ut-
r trycklig reservation mot ordalagen i utskottets till-
styrkan. — Talaren hänvände sig slutligen mot de
grava beskyllningar hr Kock i nästföregående plenum
riktat mot honom, för det han i utskottet sökt göra
gällande sir åsigt om det orätta i den formella be-
handlingen. Detta handlingssätt har hr Koek beteck-
nat såsom grundlagsvidrigt, obefogadt, mindre grann-
laga oeh ovärdigt. Hr Kock, som har en längre riks-
dagsmannaerfarenhet än talaren, borde dock veta,
att såväl i stånden som i utskotten olika tankar ofta
yPpas om grundlagens tolkning, och då det hittills ej
ansetts grundlagsvidrigt att i sådana fall söka göra
sn mening gällande, så undanbad sig tal. för fram-
tiden sådana tillrättavisningar, äfven om de tankar
ban förfäktade skulie råka vara i strid med andras
äsigter.
Hr Wahlund biföll anslaget, emedan han ansäg att
i tider, sådana sora de närvarande, äro åtgärder att
ställa armeen och flottan i ordning nödvändiga, oeh
dertill behöfres medel. Den som ej lät öfvertsga sig
af sådana skäl, skulle ej blifva det af någon utred-
ning. Frågan om förtroendet till konungens rådgif-
vare ansåg tal. ej härmed stå i sammanhang.
Hr Malmborg fann det naturligt att vid förekom-
mande frägor olika åsigter kunna förefinnas. En
der frågor äro dock af den natur, att hos hvar oeh
en som känner sig lifvad af fosterlandskärlek ej mer
än en tanka kan finnas. Till dessa hörer den nu
förevarande frågan. Vi kunna vara öfvertygade,,
fullföljde talaren, att våra kommittenter med upp-
märksamhet följa våra ätgöranden i borgareständet,
synnerligast i hvad som rörer rikets försvar, och vi
kunna vara förvissade, att de skulle ogilla om bor-
gareständet vågrade att hasta till bistånd då det gäl-
ler fäderneslandets väl; så hafva våra förfäder gjort
och så böra äfven vi göra. Jag tillstyrker derföre
bifall. v
Hr Falhem förklarade sig ej kunna gilla talman-
nens uppmaning till hr Björck. Hvad sjelfva an-
slagsfrågan beträffar, så kunde talaren ej undgå att
nu, då underrättelserna visa att krigslågan håller på
att uppflamma och nalkas våra stränder, med svensk-
manna redlighet tillstyrka bifall, i förtroende till att K.
M. anordnar medlen till rikets väl; men i betraktande
deraf, att flera vid föregående riksdagar till rikets
båtnad fattade beslut ej blifvit af regeringen satte i
verket, ville talaren i sin egenskap af svenska fol-
kets representant afgifra den förklaring, att detta
kans bifall icke innebär det förtroendevotum till ko-
nungens rädgifrare hvilket han skulle önskat att för-
hållandena tillåtit honom afgifra.
Hr Mechel kunde ej undgå att beklaga att frågan
formelt hänseende blifvit behandlad på ett sätt som
tod i strid med grundlagen, och förenade han sig
värutinnan med reservanten. Hvad åter sjelfva sa-
em angick, trodde tal. att äfven i närvarande tid
len gamla satsen borde tillämpas, att det utgjorde
tt vilkor för freden att vara rustad till kriget. An-
äg det således nödigt att vara väpnad för att om så
åferdrades upprätthålla rikets neutralitet; ech då man
ille detta, borde man äfven vilja medlen, hvadan
an tillstyrkte bifall.
Hr Palander påminde hura borgarståndet år 1848
id ett med detta likartadt tillfälle skyndat att gå
C. M:s begäran till mötes. Nu har en ny period
nträdt och ett nytt krig hetar Europa och oss. Bor-
sareståndet representerar handeln, nåringarna och
jöstäderna, sem i första hand drabbas af krigets följ-
ler och det bör derföre icke tveka att bevilja medel
ill deras förebyggande. År 1848 fästades ingen upp-
närksamhet vid formaliteterna och borde man ej hel-
er nu göra det. Man har påpekat det förhållande,
tt konungens rädgifvare ej ega landets förtroende
amt till och med velat göra detta till ett skäl att
ägra de ifrågavarande anslagen. Tal. trodde att man
farans stund bör glömma alla små frågor och det
vissnöje hvartill ätskilliga ekenomiska lagstiftnings-
ngelägenheter gifvit anledning, och tvärtom vara
kdgifrarne tacksamma för det de vidtagit åtgärder
tt befästa landets trygghet. Slutligen ville tal. er-
ra att de medel som begäras för landtförsvaret in-
alunda blifra bortkastade. Dessa penningar blifva
alla händelser väl använda, ty de komma att an-
dnas till beväringens beklädnad. Landets söner nraå
il ega anspråk på att vara nödtorftigt klädde i hän-
else de skulle uppfordras att kämpa för landets för-
ar. Hvad åter sjöanslaget angär, så kan med de
gärda summorna uppställas en ganska respektabel
etta. Att ega en sådan är en oafvislig nödvändighet
r en östat. Med anslaget till sjöbeväringens be-
lädnad är samma förhållande som med det för be-
ringen till lands äskade, och de till ett skynd-
ummare bedrifvande af arbetena vid flottan begärda
edlen, äro ganska nödvändiga och kunna ej anses
ära för högt tilltagna för att sätta i stånd en sådan
yrka som här är i fråga. Talaren begärde propo-
tion på bifall och önskade att det mätte gifras på
t borgareståndet värdigt sätt.
Hr Lindström, ledamot af statsutskottet, sökte rätt-
rdiga utskottsmajoritetens handlingssätt i hvad fer-
en angick, dervid stödjande sig på 48 R. O.
vad anslaget beträffade, tillstyrkte talaren bifall,
om han gjort i utskottet; riljande han dermed ej
fra ingått på den äsigt att alla andra begärda an-
gZ dermed blifvit godkända, utan förbehöll sig ta-
en att få pröfva hvarje fråga för si
rman ansåg behofvet af m
utredt genom K. M. prop
id och behof, och hvad beträffar förn
slagen, borde frågan derom undans
t
utas af
dlög då