FÄENIe eld Just slutat mina betraktelser uti ifråga rande ämne och vill na fullfölja min granskning sjelfva utlåtandet. Talaren fann dervid, att förevarande fråga ej k betraktas annorlunda än i samband med statsregleri gen i sin belbet. De nu begärda summorna utgö största delen af de äskade extra anslagen på fjer hufvudt:teln. Regeringen har äfven vid föregåen riksdagar begärt mycket, men ej varit van att få al Tal. trodde derföre att man nu, såsom tillfören borde taga i betraktande folkets förmåga att bä skatterna och huru det skall gå med den nedsättnir af bevillningen som blifvit från alla håll påyrkad oc om hvars nödvändighet man är ense, enär man fu nit att vårt lands långsamma utveckling har sin grur uti de i proportion till rörelsekapitalet alltför dryg skatterna. Enär således, efter talarens åsigt, alla d öfriga anslagsfrågorna äro af denna beroende, oc detta borde noga tagas i betraktande, yrkade han ! terremiss. Då engelska parlamentet om 3 ä 4 vec kor öppnas, får man dessutom en nödig öfversigt a förhållanderna. Och syntes det slutligen talaren, sor om konungens nuvarande rädgifvare ingalunda vilj eller hafva förmäga att genomföra nägra sädana re former, som kunna sätta folket i stånd att bära för ökade skattebörder. Hr Berger utvecklade oeh motiverade ytterligar sin reservation, dervid erinrande hurusom hans äsig i afseende på det formella af frågans behandling blif. vit delad af många aktade medlemmar af represen tationen, bland annat äfrem på riddarhuset utaf re. Ppresentanter, som man ej kan fråmkänna erfarenhe och insigter. Hvad åter sjelfra anslagen beträffade, hade tal. ej deremot reserverat sig, och ville derföre ej nu yrka hvarken återremiss eller afslag. Vid detta sitt bifall reserverade han sig doek mot det sken ai förtroenderotum, som utskottets majoritet åt anslaget gifvit: Anslagets beviljande behöfrer alldeles icke innebära något förtroenderotum. Hvad som yttrades vid förre riksdagens diskussion i borgareständet om dechargebetänkandet, visade att det ej är så helt med förtroendet till rådgifrarne. Sedan dess ha väl ett par nya ledamöter inträdt i statsrädet, men det har dock fortgått på samma bana som tillförene, oeh till och med i ännu tmtr reaktionär riktning. Sålunda har rikets ständers beslut i skatteförenklingsfrågan lemnats utan verkställighet och derigenom ett betänkligt ingrepp blifvit gjordt uti ständermas beskattningsrätt. Likaså har den beslutade skolreformen förblifvit ogenomförd, och slutligen har regeringens propositioner i bränvinsoch tullfrågorna framkallat ett stort missnöje. Det visar sig häraf klarligen, att det ej kan vara fråga om något förtroendevetum, och då tal. röstade bifall till anslaget, skedde det med utr trycklig reservation mot ordalagen i utskottets tillstyrkan. — Talaren hänvände sig slutligen mot de grava beskyllningar hr Kock i nästföregående plenum riktat mot honom, för det han i utskottet sökt göra gällande sir åsigt om det orätta i den formella behandlingen. Detta handlingssätt har hr Koek betecknat såsom grundlagsvidrigt, obefogadt, mindre grannlaga oeh ovärdigt. Hr Kock, som har en längre riksdagsmannaerfarenhet än talaren, borde dock veta, att såväl i stånden som i utskotten olika tankar ofta yPpas om grundlagens tolkning, och då det hittills ej ansetts grundlagsvidrigt att i sådana fall söka göra sn mening gällande, så undanbad sig tal. för framtiden sådana tillrättavisningar, äfven om de tankar ban förfäktade skulie råka vara i strid med andras äsigter. Hr Wahlund biföll anslaget, emedan han ansäg att i tider, sådana sora de närvarande, äro åtgärder att ställa armeen och flottan i ordning nödvändiga, oeh dertill behöfres medel. Den som ej lät öfvertsga sig af sådana skäl, skulle ej blifva det af någon utredning. Frågan om förtroendet till konungens rådgifvare ansåg tal. ej härmed stå i sammanhang. Hr Malmborg fann det naturligt att vid förekommande frägor olika åsigter kunna förefinnas. En der frågor äro dock af den natur, att hos hvar oeh en som känner sig lifvad af fosterlandskärlek ej mer än en tanka kan finnas. Till dessa hörer den nu förevarande frågan. Vi kunna vara öfvertygade,, fullföljde talaren, att våra kommittenter med uppmärksamhet följa våra ätgöranden i borgareständet, synnerligast i hvad som rörer rikets försvar, och vi kunna vara förvissade, att de skulle ogilla om borgareständet vågrade att hasta till bistånd då det gäller fäderneslandets väl; så hafva våra förfäder gjort och så böra äfven vi göra. Jag tillstyrker derföre bifall. v Hr Falhem förklarade sig ej kunna gilla talmannens uppmaning till hr Björck. Hvad sjelfva anslagsfrågan beträffar, så kunde talaren ej undgå att nu, då underrättelserna visa att krigslågan håller på att uppflamma och nalkas våra stränder, med svenskmanna redlighet tillstyrka bifall, i förtroende till att K. M. anordnar medlen till rikets väl; men i betraktande deraf, att flera vid föregående riksdagar till rikets båtnad fattade beslut ej blifvit af regeringen satte i verket, ville talaren i sin egenskap af svenska folkets representant afgifra den förklaring, att detta kans bifall icke innebär det förtroendevotum till konungens rädgifrare hvilket han skulle önskat att förhållandena tillåtit honom afgifra. Hr Mechel kunde ej undgå att beklaga att frågan formelt hänseende blifvit behandlad på ett sätt som tod i strid med grundlagen, och förenade han sig värutinnan med reservanten. Hvad åter sjelfva saem angick, trodde tal. att äfven i närvarande tid len gamla satsen borde tillämpas, att det utgjorde tt vilkor för freden att vara rustad till kriget. Anäg det således nödigt att vara väpnad för att om så åferdrades upprätthålla rikets neutralitet; ech då man ille detta, borde man äfven vilja medlen, hvadan an tillstyrkte bifall. Hr Palander påminde hura borgarståndet år 1848 id ett med detta likartadt tillfälle skyndat att gå C. M:s begäran till mötes. Nu har en ny period nträdt och ett nytt krig hetar Europa och oss. Borsareståndet representerar handeln, nåringarna och jöstäderna, sem i första hand drabbas af krigets följler och det bör derföre icke tveka att bevilja medel ill deras förebyggande. År 1848 fästades ingen uppnärksamhet vid formaliteterna och borde man ej heler nu göra det. Man har påpekat det förhållande, tt konungens rädgifvare ej ega landets förtroende amt till och med velat göra detta till ett skäl att ägra de ifrågavarande anslagen. Tal. trodde att man farans stund bör glömma alla små frågor och det vissnöje hvartill ätskilliga ekenomiska lagstiftningsngelägenheter gifvit anledning, och tvärtom vara kdgifrarne tacksamma för det de vidtagit åtgärder tt befästa landets trygghet. Slutligen ville tal. erra att de medel som begäras för landtförsvaret inalunda blifra bortkastade. Dessa penningar blifva alla händelser väl använda, ty de komma att andnas till beväringens beklädnad. Landets söner nraå il ega anspråk på att vara nödtorftigt klädde i hänelse de skulle uppfordras att kämpa för landets förar. Hvad åter sjöanslaget angär, så kan med de gärda summorna uppställas en ganska respektabel etta. Att ega en sådan är en oafvislig nödvändighet r en östat. Med anslaget till sjöbeväringens belädnad är samma förhållande som med det för beringen till lands äskade, och de till ett skyndummare bedrifvande af arbetena vid flottan begärda edlen, äro ganska nödvändiga och kunna ej anses ära för högt tilltagna för att sätta i stånd en sådan yrka som här är i fråga. Talaren begärde propotion på bifall och önskade att det mätte gifras på t borgareståndet värdigt sätt. Hr Lindström, ledamot af statsutskottet, sökte rättrdiga utskottsmajoritetens handlingssätt i hvad feren angick, dervid stödjande sig på 48 R. O. vad anslaget beträffade, tillstyrkte talaren bifall, om han gjort i utskottet; riljande han dermed ej fra ingått på den äsigt att alla andra begärda angZ dermed blifvit godkända, utan förbehöll sig taen att få pröfva hvarje fråga för si rman ansåg behofvet af m utredt genom K. M. prop id och behof, och hvad beträffar förn slagen, borde frågan derom undans t utas af dlög då