de vådliga och straffande följderna af kung liga brott, ett exempel väl värdt att för nå gra ögonblick fästa vår uppmärksamhet. Man trodde i medeltiden att de som orät mitigt sträfvade efter oheliga njutningar oc en tom ära efter denna verldens sätt, — mä som hungrade efter nöjen och törstade eft makt, rykte och rikedom, men hvilkas mc del ej motsvarade ändamålet, — kunde få sir önskningar uppfyllda genom att sluta ett fö drag med mörkrets furste. iUan förband si att sätta dem i besittning af den åtrådda ska ten eller den efterlängtade framgången, oc de förskrefvo till ersättning åt honom si: själar och förbundo sig att uppfylla hans bi fallningar. Dessa r voro endast en fi rebild af de handlingar som vi ofta: i lil skala återfinna i det dagliga lifvet, och so Preussen och Osterrike nu förete oss ica ste skala. De, liksom deras förebilder från forn tiden, hafva sålt sig at Nikolaus. De had afsigter och ändamål, hvilka de ej at si sjelfva voro starka nog att drifva igenom oc som de nu icke äro starka nog att hålla vi makt; och i afsigt att försäkra sig deror åkallade de den ryska czarens hjelp och köpt den med löftet om att främja hans afsigtc och efterkomma hans befallningar. För alt kunna qväsa sina undersåter samtyckte di att låta sig qväsas af honom. De uppoffrad sitt eget oberoende, på det de måtte fa tramp: sina folks oheroende under fötterna. Iafsig att förblifva Tysklands tyranner gjorde de si; till Rysslands slafvar, Deraf härleder sig de ras farliga ställning för det närvarande. Preussen och Österrike äro af naturen ri valer och motståndare till det stora moskovi tiska väldet. De äro dess närmaste grannar dess medtäflare i afseende på handeln. D äro af försynen satta till gränsvakter miella detta välde och det vestra Europa; dera områden löpa fara af dess hastiga till vext, hotas af dess gigantiska iregirighet kramas till döds i dess kolossala armar. Di äro moskovitväldets utkorade offer, så snar de icke kunna försvara sin position såson dess energiska och sjelfständiga fiender. Preus sen kan icke ha några sympatier för czaren Det slöt sig till honom, det är sannt, för att del: bytet af en stor orättfärdighet, Polens delning men cetta är det enda föreningsbandet som finnes dem emellan. Racerna äro olika, språ. ken äro olika, hela nationalkarakteren är olika Rysslands styrelse är en ren despotism, Preussens är ett ordnadt embetsmannavälde. Ryssland är i grunden österländskt och obildadt; Preussen har bland sina underordnade gran. nar länge varit medelpunkten för tysk lärdon och civilisation. Preussen borde, såsom Nord. Tysklands förnämsta stat och hufvudet fö hela det upplysta och kultiverade Tyskland i allmänhet hafva intagit sin position såsom de mellersta Europas stora bålverk mot mosko. vitiska inkräktningar, moskovitiska ideer oel moskovitiskt barbari. Iivarföre har det icke gjori så? Dess folk var villigt nog att göra det. Hvarföre ville ej dess hof? Derföre at hofvet fruktade folket, sin naturligz bindsförvandt och derföre kastade sig i armarnc på Ryssland, sin naturliga fiende. Derföre att hofvet hyste afsigter mot folkets frihet, för framgången af hvilka Rysslands hjelp var oundgänglig. Derföre att sedan det en gång beslutit sig att trotsa folket och krossa den konstitutionella frihet, hvarefter dess hjerts lingtade, var det tvunget att stödja sig på hjelp från Ryssland, den konstitutionella friheten: stora ärftliga fiende, var det tvunget att söia en bundsförvandt i österns barbari för at kunna tvinga tillbaka den påträngande floden af vesterns civilisation. Naturligtvis val Ryssland endast alltför belåtet med att få låna sitt bistånd åt sådana företag, väl vetande, att vär en gang Preussens konung hade lyckats att utföra dem, antingen nu Ryssland hade uppträdt i striden eller icke, när han väl en gang hade blifvit bragt i en ställning ar deciderad fiendtlighet till sina egna undersåter, skulle han från den stunden endast genom ryskt förbund och ryska vilkor kunna bevara sin sje!lständighet och sin krona. I denna ställning b-finnersig för närvarande den svage och olycklice man som nu vacklar på Preussens tron. Fan ruktar Rysslands äregirighet och Rysslands förstoring, men han vågar icke sluta sig till Frankrike och England, vare sig i kraftfulla protester eller i aktiv handling för att drifva dem tillbaka. Han har fören ringa grynvälling sålt sig till kejsar Nicolai vasall och fär icke trotsa eller sätta sig emot honom; om det fölle honom in att kalla sina andersåtare till sin hjelp kunde han bli fri på en gång, men för detta ändamål mäste han medgifva dem konstitutionell frihet och cn äkta representativ författning, och detta är han icke benägen att göra. Af de två underdånigheerna föredrager han den under cn fremmand: despot, framför den under ett fritt folk. sin bäfvan för en utvidgning af folkens frihet siljer han nu till frestaren icke blott Tyskhnds friheter, utan sjelfva civilisationens intressen. Vi tro att han sörjer och grämer sig öfver sitt slafveri, men han har icke kraft eller tillförsigt nog att köpa sin befrielse till ett ättmätigt pris. Sålunda skall han framsläpa sitt lif mellan två faror, och högst sannolikt sluta det mellan två eldar. Österrike är om möjligt i en ännu sämre velägenhet. I sin äflan att behålla Lombarliet under ett dödande och förkrossande ck, örslösar det inkomsterna af denna rika proingar