Pettersson, ehuru förut förhörd, blef nu i anleding af Forstns uppgift åter inkallad, samt föregaf: tt han, den dagen uppträdet egde rum, sutit i cell, nen dörren iade blifvit uppbruten och Pettersson ; erefter endast gått ut i cellgängen för att se efter, vad som var ä färde. Pettersson tillade att Fortens angifvelse säkerligen grundade sig på något: nisstag. Adolf Berg vpgaf att Wilhelm Sundström och Bergtröm sökt uppvigla fångarne att deltaga i myteriet. W. Schiberg hade suttit i cell, men Påhlson och: wokbindare-Eriksson hade brutit sönder dörren och läppt ut honom. Oscar Westerberg hade varseblifvit att Höjer och Wengelin sprungit upp på vinden, hvarifrån stenar; sastades ned på militären. Genom de aflossade skotten hade fem fönsterrutor . logementet N:o 10 blifvit sönderskjutna, men ingen af fångarne träffats af skotten, ty de hade alla krupit ned på golfvet. E. Sundholm (ordningsman i logementet N:o 9) uppgaf att Pettersson, hvilken benämnes kontorsPelle, varit med bland uppviglarne. Johan Gustaf Fischer, som tillfrågades bland annat om han smakat på det inom inrättningen tillverkade bränvin, svarade: Jag har ieke smakat bränvin sedan jag kom hit, det är värre. Deremot hade han hört talas om att fästningsfångarne tillverkade bränvin. På begäran af kapten Lagercrantz hölls derefter förhör med en del af manskapet, tillhörande yttre bevakningen, och den vid Längholmen nu förlagda kommendering från 2:dra lifgrenadierregementet, ansäende den väckta misstankan att fångarne sjelfva skulle hafva tillverkat bränvin. Af de härefter hörde personer berättade: Fanjunkaren Ifyden, att han omkring 14 dagar före myteriet varseblifvit att från kokhuset utbars af korroktionister en så, fylld med hvarjehanda afskräden, och hade han då på lukten tyckt sig förmärka att kokt drank äfven varit i sån. Korporalen Svärd, grenadiererne Hult, Dahl, Forst, Tankred, Malm, Ask och Wirr hade allesammans vid flere tillfällen förmärkt en stark dranklukt från såar med afskräden, som utburits från kokhuset. Denna deras uppgift kunde de ieke beediga, men de förklarade allesammans att de, som i flere är varit sysselsatte vid bränvinsbränning, voro öfvertygade om det uppgifna förhällandets verklighet. Grenadieren Hult uppgaf att då han under upploppet varit pesterad utanför fästningsmuren, hade han-observerat att en raket uppsändes i luften. Den hade kommit från fängelsegården. Hult tillade att äfven löjtnant Uggla skulle hafra förmärkt raketen. Kapten Lagercrantz begärde derpå att till sin förut afgifna berättelse få göra det tillägg, att felet det tillräcklig amunition saknades icke kunde läggas honom till last, då på stället fanns en högre befälhafvare, som bordt gå i författning om att militären dermed blef försedd. Naägon order till bestämmande deraf, huruvida militärbevakningen å Långholmen skall vara försedd med ett eller hundrade skott, funnes icke, och kapten Lagererantz hade sig bekant att förut, liksom vid ifrågavarande tillfälle, militären varit försedd endast med en patron. Alla reqvisitioner af krut hade varit förenade med obehag, ty ständigt hade svarats: Det går för mycket ät. Löjtnant Uggla anmälde att de patroner, som funnos att tillgå, blifvit af honom någon tid före myteriet förfärdigade. I händelse sådanticke skett, hade militären varit helt och hållet utan skott. Kapten Lagercrantz förklarade att han ansåg sig böra nu vid undersökningen anmärka, att han och hela militarbevakningen vig uppträdet gjort allt hvad som under för handen varande omständigheter kunde göras för att hindra fångarnes flykt; och i anledning häraf yttrade hr polismästaren, att det allmänna stoc 4 förbindelse till militärbevakningen för densamma: lyckade bemödanden i detta afseende. Förhöret uppsköts tills i dag.