Pettersson, ehuru förut förhörd, blef nu i anled-
ing af Forstns uppgift åter inkallad, samt föregaf:
tt han, den dagen uppträdet egde rum, sutit i cell,
nen dörren iade blifvit uppbruten och Pettersson ;
erefter endast gått ut i cellgängen för att se efter,
vad som var ä färde. Pettersson tillade att For-
tens angifvelse säkerligen grundade sig på något:
nisstag.
Adolf Berg vpgaf att Wilhelm Sundström och Berg-
tröm sökt uppvigla fångarne att deltaga i myteriet.
W. Schiberg hade suttit i cell, men Påhlson och:
wokbindare-Eriksson hade brutit sönder dörren och
läppt ut honom.
Oscar Westerberg hade varseblifvit att Höjer och
Wengelin sprungit upp på vinden, hvarifrån stenar;
sastades ned på militären.
Genom de aflossade skotten hade fem fönsterrutor
. logementet N:o 10 blifvit sönderskjutna, men ingen
af fångarne träffats af skotten, ty de hade alla kru-
pit ned på golfvet.
E. Sundholm (ordningsman i logementet N:o 9)
uppgaf att Pettersson, hvilken benämnes kontors-
Pelle, varit med bland uppviglarne.
Johan Gustaf Fischer, som tillfrågades bland annat
om han smakat på det inom inrättningen tillverkade
bränvin, svarade: Jag har ieke smakat bränvin se-
dan jag kom hit, det är värre. Deremot hade han
hört talas om att fästningsfångarne tillverkade bränvin.
På begäran af kapten Lagercrantz hölls derefter
förhör med en del af manskapet, tillhörande yttre
bevakningen, och den vid Längholmen nu förlagda
kommendering från 2:dra lifgrenadierregementet, an-
säende den väckta misstankan att fångarne sjelfva
skulle hafva tillverkat bränvin.
Af de härefter hörde personer berättade:
Fanjunkaren Ifyden, att han omkring 14 dagar före
myteriet varseblifvit att från kokhuset utbars af kor-
roktionister en så, fylld med hvarjehanda afskräden,
och hade han då på lukten tyckt sig förmärka att
kokt drank äfven varit i sån.
Korporalen Svärd, grenadiererne Hult, Dahl, Forst,
Tankred, Malm, Ask och Wirr hade allesammans vid
flere tillfällen förmärkt en stark dranklukt från såar
med afskräden, som utburits från kokhuset. Denna
deras uppgift kunde de ieke beediga, men de förkla-
rade allesammans att de, som i flere är varit syssel-
satte vid bränvinsbränning, voro öfvertygade om det
uppgifna förhällandets verklighet. Grenadieren Hult
uppgaf att då han under upploppet varit pesterad utan-
för fästningsmuren, hade han-observerat att en raket
uppsändes i luften. Den hade kommit från fängelse-
gården. Hult tillade att äfven löjtnant Uggla skulle
hafra förmärkt raketen.
Kapten Lagercrantz begärde derpå att till sin förut
afgifna berättelse få göra det tillägg, att felet det
tillräcklig amunition saknades icke kunde läggas ho-
nom till last, då på stället fanns en högre befälhaf-
vare, som bordt gå i författning om att militären der-
med blef försedd.
Naägon order till bestämmande deraf, huruvida mi-
litärbevakningen å Långholmen skall vara försedd med
ett eller hundrade skott, funnes icke, och kapten La-
gererantz hade sig bekant att förut, liksom vid ifrå-
gavarande tillfälle, militären varit försedd endast med
en patron. Alla reqvisitioner af krut hade varit för-
enade med obehag, ty ständigt hade svarats: Det
går för mycket ät.
Löjtnant Uggla anmälde att de patroner, som fun-
nos att tillgå, blifvit af honom någon tid före myte-
riet förfärdigade. I händelse sådanticke skett, hade
militären varit helt och hållet utan skott.
Kapten Lagercrantz förklarade att han ansåg sig
böra nu vid undersökningen anmärka, att han och
hela militarbevakningen vig uppträdet gjort allt hvad
som under för handen varande omständigheter kunde
göras för att hindra fångarnes flykt; och i anledning
häraf yttrade hr polismästaren, att det allmänna stoc
4 förbindelse till militärbevakningen för densamma:
lyckade bemödanden i detta afseende.
Förhöret uppsköts tills i dag.