vid remissen af Kongl. Maj:ts proposition rörande bränvinsbrännings-lagstiftningen. Vördsamt anförande! De många stridande meningarne, dels om bränvinsbränningens behof eller gagn för jordbruket och ladugården, dels om orsakerna till bränvinets utsträckta tillverkning och öfverflödiga förbrukning, synes doek alla förena sig att deruti nägonting verksammare bör göras för att frångå det system för bränvinets tillverkning och försäljning, hvilket hittills varit under de sista åren antaget; och som något hvar tror vara anledningen till. det sorgliga förhällandet, att under det statens inkomst af brånvinsskatten minskats, tillverkningen af bränvinet starkt förökats och om ej i alla orter, sä dock i flere samt beklagligen de fleste, fylleriet synes varit i tilltagande, hand i hand med ett stigande armod och ökade brott. Man harj:s sett i sednare tider en mera allmän öfvertygelse bilda s: sig om skadligheten af bränvinets bruk; en öfvertygelse, som till och med hos somliga gätt så längt att äfven det dagliga mättligare bruket förklarats vara menligt; och i den bygd af landet, hvars allmoge jag representerar, är opinionen uärom så stark att jar blifvit uppmanad, att på det allvarligaste söka verkå för sädane ätgärder, som kunna bidraga att skynd; samt hämma bränvinets öfverfiödiga tillverkning och bruk, samt bereda en framtida möjlighet att göra det obehöfligt. Jag hvarken bör eller får dölja, atti min ort råder samma tro som den, hvilken uttalats i den kongl. pro positionen, nemligem att inskränkning i tillverkningen mäste frambringas genom förkortad tid för bränningen oeh högre beskattning, samt att genom bränvinets derigenom förmodade fördyrande, en minskning i förbrukningen skulle följa. Denna tro kan möjligen, såsom man ä flera hall hör påstås, vara ett misstag, och den goda afsigten torde kanske. ej derigenom kunna vinnas; — detta lärer väl ingen kunna med visshet förutsäga; men hvad jag med visshet kan försäkra, det är att i brödrariket Norge, man yttrar mycken belätenhet med den lagstiftning och beskattning för bränvinets tillverkning, som der antagits och hvilka haft till syftemål en dylik inskränkning, samt synbarligen medfört en god verkan på folkets nykterhet och sedlighet. 1 min nära till gränsen belägna ort har derföre detta der mera kända förhällande stadgat öfvertygelsen, att äfven i värt land närmandet tiil samma principer härför, som i Norge, borde vara tillräckligt; och ehuru man väl inser att särskilda, förhällanden hår kunna fordra varsamhet i öfyergången, öuskar man att en sådan bana borde beträdas. Det är i denna anda jag, manad af mina kommittenter och af egen öfvertygelse, nu anhåller att få uttala de åsigter ins Jaskade, att Rikets Ständer ville lägga till grund tur sine vid denna riksdag fattande beslut. Rätt väl inseende svårigheten att med ens bringa till upphörande den s. k. husbehofsbränningen, hvil ken under läng tid haft ett så nära sammanhang såväl med värt lands allmänna, som särdeles med jord brukande klassens enskilda hushällning, vägar jag ej tillförse mig, att ett förslag om bränvinstillverkningens fullkomliga afskiljande från jordbruket, säsom den i min tanke enda rationella och grundligt verksamma ätgärd, nu skulle vinna. tillräckli;t afseende. Jag inskränker mig derföre till den önskan jag såsom representant för min ort är uppmanad att framföra, nemlignn: ratt Norska bränvinslagstiftningen mätte läggas till grund för Rikets Ständers beslut, samt beskattning ä tillverkning och försäljning af bränvin mätte i öfverensstämmelse dermed ordnas så vidt detta kan sske med afseende på de i vårt land rådande förbållanden. Jag anhäller derföre vördsamt, att höglofliga utskottet mätte taga denna önskan i betraktande och för Rikets Ständer utreda så väl de hufrudgrunder hvarpå nämnde norska lagstiftning och beskattning hvilar, som de skäl, hvarföre dessa grunder kundej. eller icke kunde, i allt eller i vissa delar, anses vara för Sverige lämpliga. En sådan utredning, lemnad till allmänhetens kännedom, skulle vara af stor nytta för framtiden, äfven om ej frukterna genast kunde få skördas. Ingen lärer numera för sig kunna dölja att den K. propositionen, sådan den är, innebär husbehofsbränningens fullkomliga tillintetgörelse. Att denna handtering skulle med lika inskränt tid för tillverkningen, och med en i verkligheten högre skatt äm den i förslaget gynnade l fabriksbränningen, kunna bestå vid sidan af denna, är omöjligt. Men det är just denna påtagliga emöjlighet, som förmär mig att öppet förklara min leds: nad öfver att regeringen icke oförstäldt inför nationen och Rikets ständer uttalat sin öfrertygelse och sin afsigt, att förmå Rikets Ständer till att äfven ä deras sida bereda framtiden på en sådan genomgripande förändring. Om propositionen antoges, skulle nödvändigt husbehofsbrämningen, under fortfarande hopp att få utöfvas, någon tid bortät fortgå; och först de: stora enskilda förlusterna skulle visa folket det långsamma aftynande, hvartill den blifvit dömd. Häremot uppreser sig icke endast rättsbegreppet, utan äfven min öfvertygelse om landets sanna väl. Ingenting kan vara olyckligare, än att ordningsoeh beskattningsstadganden innefatta i sig sjelfva orsakerna till frestelser för folket att drifva handteringar, som ej kunna eller ens tillätas ati löna sig, säframt ej idkarne kunna lyckas upptäcka nya medel att kringgå sjelfva dessa stadganden. Sådant skulle nu förhallandet med husbehofsbränninger orilkorligt blifva, och jag misstager mig mycket, om det icke skulle komma att visa sig, huru långt ifrån att ge nom dem kongl. propositionens antagande vinna de stora förespeglade inkomster för det allmänna, vida mindre skulle erhållas, än hvad som kunde genom norska beskattningssättet vinnas. Det är af dessa skäl som jag nu ej anser mig böra vidröra hvad den kongl. propositionem föreslär Trörande husbehofsbränningea, utan öfrerlemnar mig till det hopp, att höglofl. utskottet skall med yttersta omsorg behandla den för värt land onekligen så -Å högst vigtiga frågan, huru dermed bör till allmän bätnad förfaras. Men deremot beder jag att få göra följande anmärkningar vid den del af propositionen, Isom rörer fabriksbränningen, nemligen: . 1:o. Att beskattningens bestämmande efter mäskvingsqvantiteten aldrig kan blifva tillförlitlig, hvar fröre jag afråder detta beskattningssätt, af det skäl, jatt detsamma, då man vill högt beskatta sjelfva mäsk-Iningen, icke endast gör det till en vinst, utam till len ren nödvändighet att för fabriksbränningen begagna uteslutande den .bästa och mest bränvinsgif, I vande strida säden ; ett förhållande som skall betydI ligt fördyra folkets sundaste ech starkaste föda samt I tillintetgöra möjligheten för vär handel, att genom : I spanmälsexport lifva värt äkerbruk medelst en större och jemnare afsättning till utikes orter. Jag anser I således att beskattningen ä fabriksbränningen ovilkorligen mäste bestämmas efter tillverkningsbeloppet: lett sätt som är det enda, hvarigenom man rättvist tikan beskatta fabriksrörelsen, hvilken mäste underÅ kastas de vilkor och kostnader, som det medför. Detta sätt öfverlemnar jag ät utskottet att närmare s I utgrunda, anseende mig dock böra nämna, att kon-Atrollen ä tillverkningen i vårt land säkrast torde I kunna vinnas genom uppsigtens öiverlemnande till en kommunalmyndighet, hvilken, om en del af inI komsten direkt tillfölle ortens fattigvård, skulle bäst kontrollera fabrikernas afverkning. 2:0. Att antalet af bränvinsfabrikerna måtte bestämmas äfvensom högsta och lägsta pannerymd, som vid dem får begagnas. Utan att så sker måste all ltanke på minskning i bränvinsfloden öfvergifvas; -Itvertom skall den ökas; och då en husbehofsbränning skulle komma att bestå vid sidan af fabriksbrännin -Igen, så måste då den förres idkare alldeles underI gräfvas, Enda sättet att med någorlunda rättvisa låta husbehofsbränningen dela någon vinst med fabrikerna är att inskränka dessas antal, så att hela landets tillverkning endast motsvarar det behof som I I måste tillfredsställas, och som, derest det ej får fyllas genom laglig inhemsk tillverkning, eljest skulle förIL RR AA omm 5 AA mm am un föillla mnanam an Alan