och som just nu var sinnad att begagn:
sig af den förträffliga ställning, hvari han:
bragder försatt honom, för att försöka ett af.
örande anfall på den unga och rika enkan:
fjerta
— Hvad är för utomordentligt deruti at
man dör af kärlek till er? — svarade der
sköne Raoul, dediderad att icke genom nå-
gon tillfällig afvikelse från ämnet tappa trå-
den af inre lidelsefull vältalighet.
— Ni förstår mig icke, — återtog Estelle
otåligt, — jag menar att karlarne synas mig
hafva mycket litet hållning i karakteren. -Man
talar om vårt ombytliga lynne, men hvad ät
denna rörlighet mot deras inkonseqvens !
Tappra den ena dagen, fega den andra, hvad
skall man tro om dem på det hela ?
— Skall jag taga denna anmärkning åt
mig? — sade Raoul med något tvunget skratt.
— Tag hälften deraf. ;
— Hvarföre hälften?
— Derföre att ni är den andre hos hvilken
jag bemärkt dessa oförklarliga motsägelser.
— Den andre... Det vill säga att det gifs
en förste; kan jag få lära känna honom ?
— Det är onödigt, — svarade fru Caus-
sade och sänkte tankfullt hufvudet.
Tonarion bet sig i läppen med en viss för-
wrgelse, sedan betänkte han att ögonblicket
vore illa valdt att känna eller tillkännagifva
svartsjuka, och han: återtog sin känslofulla
oration just der den blifvit afbruten.
— Ja, min fru, jag älskar er, sade ban i
let han ur sitt bröst pressade de mest rö-
ande tonfall. Den passion ni ingifvit mig har
nått en grad af eld och styrka som ej längre
illåter mig att lefva i ovisshet; det är ett för
tort lidande, ser ni, att såsom jag dag och
att förtäras af denna älskade torturs lågor.
ick ja sf Jag lider förmycket, fortsatte den
I. manvnl nå Kl AR, 3 Fv