och som just nu var sinnad att begagn: sig af den förträffliga ställning, hvari han: bragder försatt honom, för att försöka ett af. örande anfall på den unga och rika enkan: fjerta — Hvad är för utomordentligt deruti at man dör af kärlek till er? — svarade der sköne Raoul, dediderad att icke genom någon tillfällig afvikelse från ämnet tappa tråden af inre lidelsefull vältalighet. — Ni förstår mig icke, — återtog Estelle otåligt, — jag menar att karlarne synas mig hafva mycket litet hållning i karakteren. -Man talar om vårt ombytliga lynne, men hvad ät denna rörlighet mot deras inkonseqvens ! Tappra den ena dagen, fega den andra, hvad skall man tro om dem på det hela ? — Skall jag taga denna anmärkning åt mig? — sade Raoul med något tvunget skratt. — Tag hälften deraf. ; — Hvarföre hälften? — Derföre att ni är den andre hos hvilken jag bemärkt dessa oförklarliga motsägelser. — Den andre... Det vill säga att det gifs en förste; kan jag få lära känna honom ? — Det är onödigt, — svarade fru Caussade och sänkte tankfullt hufvudet. Tonarion bet sig i läppen med en viss förwrgelse, sedan betänkte han att ögonblicket vore illa valdt att känna eller tillkännagifva svartsjuka, och han: återtog sin känslofulla oration just der den blifvit afbruten. — Ja, min fru, jag älskar er, sade ban i let han ur sitt bröst pressade de mest röande tonfall. Den passion ni ingifvit mig har nått en grad af eld och styrka som ej längre illåter mig att lefva i ovisshet; det är ett för tort lidande, ser ni, att såsom jag dag och att förtäras af denna älskade torturs lågor. ick ja sf Jag lider förmycket, fortsatte den I. manvnl nå Kl AR, 3 Fv