samma bestrida, och utan hvilket det ärofulla uppdrag, han af konungen erhållit, skulle för honom blifva långt. tyngre, än han förmådde bära, och hans inskränkta förmåga gnart skulle blifva otillräcklig att leda de Pvigtiga öfverläggningar, som inom ridd. och adeln förestode. Detta hr landtmarskalkens yttrande skulle då snart besannas, och han hade då e något val öfrigt mera, än att för denna riksdag frånträda den plats, han genom konungens förtroende samma dag intagit. (Jfr R. o. A:s prot. för den 20 Jan. 1840 pag. 49 och 41). .Sannt är, att: hr friherre Palmstjerna, ehuru åen fruktade propositionen verkligen blef yrkad af ridd. och adelns majoritet, icke stod vid sina ord, utan behöll landtmarskalksstafven under hela riksdagens lopp, men den majoritet, som segrade i nyssnämnde votering, erhöll sedan äfven öfvervigt vid bänkmansvalet, hvarigenom den tillsatte utskotten och på detta sätt framkallade. den rörelse; både i representationsfrågan, fattigvårdsfrågan, fingelseoch kommunalfrågan m. fl., som i politisk mening utmärkte denna riksdag och hvari ridd. och adelus utskottsledamöter troget biträddes af borgareoch bondestånden; ehuru de förra sedermera under riksdagen merändels befunno sig i minoriteten på sjelfva riddarhuset. Härifrån utgjorde dock beslutet med 110 röster mot 55, enligt frih. J. W. Sprengtportens förslag, om upphörande af all sjelfskrifoen personl.g representat-onsrätt (jfr R. o. A. prot. den 27 Okt. 1840) ett anteckningsvärdt undantag. Ja, vid voteringen i sjelfva dechargefrågan hann minoriteten till 47 röster (mot 137) för en und. anmälan hos K. M:t om KR. St:s önskan att H. M:t ville ur statsrådet och från embetet skiljav d. v. statsministern för utrikes ärenden h. exc. frih. Stjerneld. (jfr R. o. Ä. prot. d. 3 Juli 1840). Om man något närmare vill forska efter de politiska orsakerna till dessa företeelser inom riddarhuset, så. begår man utan tvifvel en orättvisa om man nekar konung Carl Johans styrelse hvarje andel deri. Denna styrelse, det är sannt, var ytterst konservativ; men dess konservatism var icke maskerad och försvarades med både talang och öppenhet. Regeringen hyllade ett bestämdt system och genomförde detta med en viss konseqvens. Landet visste hvarefter det hade att rätta sig, och afsigten var icke att fånga någon med vackra fraser. Hvad var då naturligare än att äfven en ärlig och fast opposition skulle bilda sig från den liberala sidan jemväl på riddarhuset, helst då den fann genljud både i landet och hos ett par af de andra riksstånden. Regeringen hade då ännu icke inöfvat sig i det bekanta 8. k. bascule-systemet, så att man icke kände hvar man hade henne. Hon gick då icke fram och tillbaka eller i zigzag, och den måhända ömtåligaste riksdagsfrågan under konung Carl Johans regering, angående betalning af kabinettskassans skuld, var i det hela taget mer financiel än politisk. I anslagsfordringar var man då vida mindre djerf och anspråksfull ; ja långt mindre ömtålig, om en och annan tyckte sig böra pruta på hvad som begärdes. Det hade då t. ex. visst icke kunnat hända, såsom det nyligen berättas hafva händt, att en ledamot af förra riksdagens borgarestånd, som haft enhällig kallelse till en kommunal befattning och ampelt förord af stadens högste styresman, ändå varit nära att gå miste om regeringens bekräftelse på valet, endast emedan han yttrat sig emot ett för -hofvets enskilda räkning fordradt anslag af några tusen riksdaler! — åtskilliga andra exempel att förtiga. När en proposition någon gång den tiden gjordes i en framåtskridande riktning, t. ex. i afseende på myntbestämningen, reduktion, och förändring af hemmansräntorna m. fl. syntes detvara på allvar menadt. Den lemnades icke då handlöst åt sitt öde; ännu mindre motarbetades den i hemlighet af hofvets förtrogne. Ett mäktigt sidoinflytande fanns visserligen, äfven den tiden, i vestra slottsflygeln, men dels var, från 1828 till 1840, den s. k. favoriten grefve Magnus Brahe, såsom generaladjutant för armåen, konstitutionelt ansvarig, och äfven efter denna tid åtkomlig för det offentliga klandret, dels rönte, efter hvad man känner från konstitutionsutskottets protokoller, detta sidoinflytande ett ganska allvarsamt motstånd inom sjelfva konungens rådkammare, der tvärtom f. n., om icke vissa tecken bedraga, det nu verkande höga sidoinflytandet är just hvad som afgör och bestämmer det rådande systemet, åtminstone i dess förhållande till riddarhuset och riksdagen i allmänhet. . Vi hafva nu kastat en flyktig återblick på riddarhuset under Carl Johans styrelse, vi skola härnäst betrakta huru det derstädes och i öfrigt småningom gestaltat sig efter regimen den 8 Mars. — K. M:t har, enligt P. T., under den 2 dennes utnämnt och förordnat: vid Kronprinsens husarregemente: till sqvadronschef, ryttmästaren och regementsqvartermästaren N. F. af Callerholm : vid Wendes artilleriregemente: till