medgifves att tullättnadlen förfremmande skepps inköp ej förnärmar någon annans rätt, och således kan och bör tillåtas. På ett annat säges, att då hampan är tullfri (hvilket emellertid endast gäller den ohäcklade; den häcklade bär ännu 24 sk. bko tull pr sk), så böra våra repslagare lika godt och till lika billig arbetskostnad som annorstädes kunna hopslå det erforderliga tågvirket. Hvaraf kommer sig då att repslagarne sjelfva deltagit i petitionen om borttagande af tullen på färdigt tågvirke? Loftalaren tröstar sig vidare med den alldeles orimliga förutsättningen att svenska handelsflottan stått på alldeles samma punkt, antingen regeringen beviljat den beärda lättnaden eller icke. Han har då alrig hunnit så långt i sitt eget blad som ned till handelsberättelserna! Han kan icke inse, att de begärda lättnaderna synnerligt skulle upphjelpa svenska sjöfarten. Hvarföre hafva de då så ofta och så trängande blifvit begärda af just dem, som veta hvad de vilja säga? Det är mer än ett hån, Det talas så vackert om att regeringen ej kan vara likgiltig för ett intresse som är statens eget; men hvari visas då att hon har något deltagande derföre, när hon tillsluter sitt öra för det som detta intresses egne idkare begära och som så väl kunde beviljas utan att förnärma andras rätt? Men så är det i alla saker. Man är alltför förnäm att fästa afseende vid folket sjelft — det otacksamma folket, såsom man fått höra — eller lyssna till dess tankar; något sådant tycks man tro vara under en regerings värdighet. Af ålder underhandlade Sveriges konungar direkte med allmoge och rikets invånare, och det goda förståndet mellan regering och folk led icke på det. Skall man nu för syns skull någon gång höra hvad folket tänker, såsom t. ex. i frågan om räntepersedlarnes förvandling, så ställes så försigtigt till att ingenting annat dervid får yttras än hvad man på högre ort önskar och befaller.