medgifves att tullättnadlen förfremmande skepps
inköp ej förnärmar någon annans rätt, och
således kan och bör tillåtas. På ett annat
säges, att då hampan är tullfri (hvilket emel-
lertid endast gäller den ohäcklade; den häck-
lade bär ännu 24 sk. bko tull pr sk), så
böra våra repslagare lika godt och till lika
billig arbetskostnad som annorstädes kunna
hopslå det erforderliga tågvirket. Hvaraf
kommer sig då att repslagarne sjelfva deltagit
i petitionen om borttagande af tullen på fär-
digt tågvirke? Loftalaren tröstar sig vidare med
den alldeles orimliga förutsättningen att sven-
ska handelsflottan stått på alldeles samma
punkt, antingen regeringen beviljat den be-
ärda lättnaden eller icke. Han har då al-
rig hunnit så långt i sitt eget blad som ned
till handelsberättelserna! Han kan icke inse,
att de begärda lättnaderna synnerligt skulle
upphjelpa svenska sjöfarten. Hvarföre hafva
de då så ofta och så trängande blifvit be-
gärda af just dem, som veta hvad de vilja sä-
ga? Det är mer än ett hån,
Det talas så vackert om att regeringen ej
kan vara likgiltig för ett intresse som är sta-
tens eget; men hvari visas då att hon har
något deltagande derföre, när hon tillsluter
sitt öra för det som detta intresses egne id-
kare begära och som så väl kunde beviljas
utan att förnärma andras rätt? Men så är det
i alla saker. Man är alltför förnäm att fä-
sta afseende vid folket sjelft — det otacksam-
ma folket, såsom man fått höra — eller lyssna
till dess tankar; något sådant tycks man tro vara
under en regerings värdighet. Af ålder un-
derhandlade Sveriges konungar direkte med
allmoge och rikets invånare, och det goda
förståndet mellan regering och folk led icke
på det. Skall man nu för syns skull någon
gång höra hvad folket tänker, såsom t. ex.
i frågan om räntepersedlarnes förvandling, så
ställes så försigtigt till att ingenting annat
dervid får yttras än hvad man på högre ort
önskar och befaller.