TIgande. 1 Shanghae befarade man en at irias-
Åsällskapet organiserad uppresning. Detta säll-
Iskap räknar der redan S400 medlemmar.
en
nIgr Sa
I Utrikes Horrespondens-artikel.
-- (Prån Aftonbladets korrespondent.) —
Berlin d. 31-Okt. 1853.
Vid vårt universitet inträffade på konun-
gens födelsedag (den 15 Okt.) en händelse,
som väckt allmän sensation.
Man torde erinra sig att .rofessor Stahl,
rektor för universitetet under läseåret 1852—
1853 och en af hufvudmännen för yttersta
högern, hade tillträdt- denna befattning under
proklamerande af- den grundsatsen: Vetenska-
pen bör gå tillbaka på sin tillryggalagda bana.
Denna fras hade, såsom man lätt kan tänka,
en viss framgång, 1 det den väckte allmän
munterhet öfver hela Tyskland och begärligt
annamades af de satiriska småbladen.
Men när man litet närmare. refckterade
öfver saken insåg man att frasen, som föreföll
så paradox, lätt kunde få en mycket bestämd
och mycket farlig politisk betydelse. I sjelfva
verket har det parti, till hvilket hr Stall
Körer, ständigt aktat sig för att bekämpa de
disciplinära åtgärder, för hvilka de pastorer
och skollärare, som icke äro öfvertygade om
hugneligheten af ett system, som är en sam-
mansättning af feodalism och halft ultramon-
tan pietism. Fasthellre ha detta partis orga-
ner icke sällan påyrkat och befordrat dessa
åtgärder. Vetenskapen bör gå tillbaka kun-
de: derföre betyda så mycket som att veten-
skapen, i stället. för att vara sitt eget mål,
bör förvandla sig till en ödmjuk tjenare åt
de munkaktiga teorier som predikas af de
personer, hvilka äro vid makten.
Professor Boeckh, känd inom den, lärda
verlden för sina på en gång djupsinniga och
spirituella förskningar öfver den antika verl-
dens lif, hade på detta sätt fattat prof: Stahls
yttrande. På konungens. födelsedag, då uni-
versitetet firar sin årsfest, skulle hr Stahl en-
ligt gällande bruk, nedYioga sitt rektorat och
öfverlemna det åt sin etterträdare, den berömde
astronomen Encke. Hr Boeckh blef utsedd
att vid detta tillfälle hålla tal.
Då företog han sig till de rättrognes för-
skräckelse att försvara vetenskapens frihet.!
(I det han återkallade i minnet namnen Fichte.
Schleiermacher och så många andra. som gjort
Berlins universitet berömdt, utvecklade han
den tanken att Preussen vore ett utvaldt land
för filosofer, theologer och naturforskare, som
äro oberoende, fria, protestantiska, studerande
är : ingarnes
att öka nationernas vetenska rL
e
för. att, utvidga det menskliga vetandöts om-
råde och befordra det allmänna bästa. Tala-
ren hänvisade på den ära och de framgångar
som vunnits. genom Fredrik, Wilhelm IV:s
liberalitet i detta hänseende (hr Boeckh hörer
till de moderat konservativa), som kallat till
sitt rike utmärkta män från alla tyska länder
och aldrig tillåtit att undervisningen skulle
blifva slafbunden i Preussen. j
Hr Boeckh bekämpade skarpt dem, som
vilja stänga vetenskapen inom vissa på. för-)
hand utstakade gränser och- försvarade uni-
versiteterna emot deras belackare. De skolal
icke bli förderfvade, utropade han, så längel
man låter dem vara fria, och de som sätta
yxan till roten af dessa institutioner skola
måhända allt för sent inse det onda som de
försökt att göra. !
Af sådant innehåll var detta tal, som un-
der närvarande omständigheter framkallat en
högst behaglig sensation öfver hela landet.
1 Berlin utkommer en tidning, som egent-
ligen är kyrklig, men som dock äfven med
stor uppmärksamhet följer de politiska faser,
uti hvilka de frågor komma, som stå i sam-
band med kampen mellan de olika bekännel-
serna. Detta veckoblad, som har namnet der
Protestant, redigeras med mycken takt ochj
urskillning af lutherska och reformerta pasto-
rer:i Berlin. På sista tiden har det isynner-
het kämpat för att upprätthålla unionen mel-
lan Luthers och Calvins kyrkor. Frågan om
de blandade äktenskaperna har också af detta
blad blifvit behandlad. Jag har framför mig
den sista nummern, som under den betydel-
sefulla rubriken Kräftige Firsten, meddelar
åtskilliga drag ur flera länders historia, som
icke underkastat sig Roms välde. En af dessa
småbhistorier rörer kurfursten Albrecht af Bran-
denburg, kallad Achilles (1470—586) och som
visar, att redan före reformationen det fanns
furstar, som icke voro böjda att låta, såsom
man nu kallar det, mediat sera sig af den påf-
liga stolen. SS .
Albrecht gifte sin dotter Ursula med hertig
Henrik af Munsterberg, Hussit, liksom hans
fader Georg Podiebrad, konung af Böhmen,
hvilken påfven Paul II hade bannlyst. Bröl-
loppet firades, oaktadt en serskild mot detta
äktenskap. riktad påflig bulla. Påfven slun-
gade då mot Albrecht Achilles en bannlys-
ning på fyra år, hvarom denne föga bekym-
rade sig, tillägger der Protestanty.
Man vet, att Albrecht äfven var i esitt-
ning af Franken (Anspach och Bairuth). Då
han låtit fängsla -en kanonicus i Kitzingen,
belades landet med interdikt af erkebiskopen
i Wirzburg. Men Albrecht lät kasta i fän-
gelse alla prester, som vägrade att läsa mes-
san och gaf deras befattningar åt andre som
voro mera. medgörliga. Pastorn i Culmbach
ville icke begrafva de aflidna i vigd jord.
Vid denna tid (1472) härjade pesten i landet.
Man lät då föra alla lik. till pastorns husy
som då skyndade sig att förbjelpa dem till
en kristlig begrafning. :
Denna tillbakablickande polemik kan i många
hänseenden bli mycket slående, och sjelfva
censuren, om den -en gång skulle återkomma,
skulle icke kunna förhindra densamma.
Man säger att en vägran af en pastor i
Baden att förrätta vigseln till ett blandadt
äktenskap, med det. första skall låta denna
sak komma inför förbundsdacen i; Fraänkfnrt
-
nn At ÅA RA nd RA KR VE Kr RR RR
SPELEN