TIgande. 1 Shanghae befarade man en at iriasÅsällskapet organiserad uppresning. Detta sällIskap räknar der redan S400 medlemmar. en nIgr Sa I Utrikes Horrespondens-artikel. -(Prån Aftonbladets korrespondent.) — Berlin d. 31-Okt. 1853. Vid vårt universitet inträffade på konungens födelsedag (den 15 Okt.) en händelse, som väckt allmän sensation. Man torde erinra sig att .rofessor Stahl, rektor för universitetet under läseåret 1852— 1853 och en af hufvudmännen för yttersta högern, hade tillträdtdenna befattning under proklamerande afden grundsatsen: Vetenskapen bör gå tillbaka på sin tillryggalagda bana. Denna fras hade, såsom man lätt kan tänka, en viss framgång, 1 det den väckte allmän munterhet öfver hela Tyskland och begärligt annamades af de satiriska småbladen. Men när man litet närmare. refckterade öfver saken insåg man att frasen, som föreföll så paradox, lätt kunde få en mycket bestämd och mycket farlig politisk betydelse. I sjelfva verket har det parti, till hvilket hr Stall Körer, ständigt aktat sig för att bekämpa de disciplinära åtgärder, för hvilka de pastorer och skollärare, som icke äro öfvertygade om hugneligheten af ett system, som är en sammansättning af feodalism och halft ultramontan pietism. Fasthellre ha detta partis organer icke sällan påyrkat och befordrat dessa åtgärder. Vetenskapen bör gå tillbaka kunde: derföre betyda så mycket som att vetenskapen, i stället. för att vara sitt eget mål, bör förvandla sig till en ödmjuk tjenare åt de munkaktiga teorier som predikas af de personer, hvilka äro vid makten. Professor Boeckh, känd inom den, lärda verlden för sina på en gång djupsinniga och spirituella förskningar öfver den antika verldens lif, hade på detta sätt fattat prof: Stahls yttrande. På konungens. födelsedag, då universitetet firar sin årsfest, skulle hr Stahl enligt gällande bruk, nedYioga sitt rektorat och öfverlemna det åt sin etterträdare, den berömde astronomen Encke. Hr Boeckh blef utsedd att vid detta tillfälle hålla tal. Då företog han sig till de rättrognes förskräckelse att försvara vetenskapens frihet.! (I det han återkallade i minnet namnen Fichte. Schleiermacher och så många andra. som gjort Berlins universitet berömdt, utvecklade han den tanken att Preussen vore ett utvaldt land för filosofer, theologer och naturforskare, som äro oberoende, fria, protestantiska, studerande är : ingarnes att öka nationernas vetenska rL e för. att, utvidga det menskliga vetandöts område och befordra det allmänna bästa. Talaren hänvisade på den ära och de framgångar som vunnits. genom Fredrik, Wilhelm IV:s liberalitet i detta hänseende (hr Boeckh hörer till de moderat konservativa), som kallat till sitt rike utmärkta män från alla tyska länder och aldrig tillåtit att undervisningen skulle blifva slafbunden i Preussen. j Hr Boeckh bekämpade skarpt dem, som vilja stänga vetenskapen inom vissa på. för-) hand utstakade gränser ochförsvarade universiteterna emot deras belackare. De skolal icke bli förderfvade, utropade han, så längel man låter dem vara fria, och de som sätta yxan till roten af dessa institutioner skola måhända allt för sent inse det onda som de försökt att göra. ! Af sådant innehåll var detta tal, som under närvarande omständigheter framkallat en högst behaglig sensation öfver hela landet. 1 Berlin utkommer en tidning, som egentligen är kyrklig, men som dock äfven med stor uppmärksamhet följer de politiska faser, uti hvilka de frågor komma, som stå i samband med kampen mellan de olika bekännelserna. Detta veckoblad, som har namnet der Protestant, redigeras med mycken takt ochj urskillning af lutherska och reformerta pastorer:i Berlin. På sista tiden har det isynnerhet kämpat för att upprätthålla unionen mellan Luthers och Calvins kyrkor. Frågan om de blandade äktenskaperna har också af detta blad blifvit behandlad. Jag har framför mig den sista nummern, som under den betydelsefulla rubriken Kräftige Firsten, meddelar åtskilliga drag ur flera länders historia, som icke underkastat sig Roms välde. En af dessa småbhistorier rörer kurfursten Albrecht af Brandenburg, kallad Achilles (1470—586) och som visar, att redan före reformationen det fanns furstar, som icke voro böjda att låta, såsom man nu kallar det, mediat sera sig af den påfliga stolen. SS . Albrecht gifte sin dotter Ursula med hertig Henrik af Munsterberg, Hussit, liksom hans fader Georg Podiebrad, konung af Böhmen, hvilken påfven Paul II hade bannlyst. Brölloppet firades, oaktadt en serskild mot detta äktenskap. riktad påflig bulla. Påfven slungade då mot Albrecht Achilles en bannlysning på fyra år, hvarom denne föga bekymrade sig, tillägger der Protestanty. Man vet, att Albrecht äfven var i esittning af Franken (Anspach och Bairuth). Då han låtit fängsla -en kanonicus i Kitzingen, belades landet med interdikt af erkebiskopen i Wirzburg. Men Albrecht lät kasta i fängelse alla prester, som vägrade att läsa messan och gaf deras befattningar åt andre som voro mera. medgörliga. Pastorn i Culmbach ville icke begrafva de aflidna i vigd jord. Vid denna tid (1472) härjade pesten i landet. Man lät då föra alla lik. till pastorns husy som då skyndade sig att förbjelpa dem till en kristlig begrafning. : Denna tillbakablickande polemik kan i många hänseenden bli mycket slående, och sjelfva censuren, om den -en gång skulle återkomma, skulle icke kunna förhindra densamma. Man säger att en vägran af en pastor i Baden att förrätta vigseln till ett blandadt äktenskap, med det. första skall låta denna sak komma inför förbundsdacen i; Fraänkfnrt nn At ÅA RA nd RA KR VE Kr RR RR SPELEN